Bram Stoker's Dracula

Titel: Bram Stoker’s Dracula
År: 1992
Längd: 128 min
Genre: Skräck | Romantik
Regissör: Francis Ford Coppola
Skådespelare: Gary Oldman, Winona Ryder, Anthony Hopkins, Keanu Reeves, Cary Elwes

Regissören Francis Ford Coppola framställde i början på 90-talet sin egen version av Bram Stoker’s klassiska skräckroman, en version jag diggar.  Det rör sig faktiskt om en tragisk kärlekshistoria, vilket gör filmen tämligen unik bland alla filmatiseringar som gjorts om vampyrernas härskare. Coppola skapade  vad som förmodligen är den bästa vampyrfilm jag sett. Han bjuder på blod, monster och annat äckligt samt en del sex. Inte pornografisk sex, men tillräckligt naket och sensuellt för att Bram Stoker ska vrida sig i graven av upphetsning.

Historien börjar med att den rumänske Prins Vlad III (Gary Oldman) besegrar en Turkisk armé år 1462. När han väl återvänt hem finner han sin älskade Elisabeta (Winona Ryder) död. Hon har begått självmord efter att ha hört falska påståenden om att prinsen dött i strid. Prinsen blir rasande och avsäger sin kristendom. Han svär att han ska återuppstå från graven för att hämnas sin älskades död med alla mörkrets makter. Fyra århundraden senare skaffar sig prinsen, som då är mer känd som Dracula, en fastighetsmäklare vid namn Jonathan Harker (Keanu Reeves) för att assistera honom med en flytt till England. De möts i Draculas slott där skuggor har eget liv och andra onaturliga händelser äger rum. Av en slump hittar Dracula en bild på Harker’s fästmö som är slående lik Elisabeta. Han beger sig genast till England medan djävulskt vackra demonkvinnor håller Harker fången på slottet.

Titeln bär förvisso Stoker’s namn, men Coppola har satt en ganska personlig prägel på det hela. I boken är Dracula ett hänsynslöst monster, lite av ett ondskefullt barn, medan han i filmen porträtteras som en desperat man villig att ta till alla medel för att återfinna kvinnan han älskar. Regissören har infört mer kärlek och reducerat skräckmomenten som boken har. Icke desto mindre har han respekterat Stoker’s grundverk.

Bram Stoker’s Draculaär en av få filmer där man faktiskt håller på ”de onda”. Den här gången vill man se Dracula vinna, och den irriterande mespottan till karaktär Keanu Reeves spelar skulle jag gärna ha sett spetsad på en påle. Jag hoppades att Dracula skulle göra blodpudding av honom, det är i alla fall vad jag skulle ha gjort om jag  hade väntat ensam i 400 år på min tjej och sedan fått reda på att den lilla fjollan skulle gifta sig med henne.

Gary Oldman bjuder för övrigt på en enastående insats som Greve Dracula, och man kan undra var hans Oscarnominering tog vägen. Han förmedlar sin karaktärs sorg och raseri så att det känns ända in i benmärgen. Filmen fick å andra sidan välförtjänta Oscars för bästa kostym och makeup. De har verkligen lyckats få Oldman att se grym ut i sina förklädnader, alla andra gestaltningar av Dracula bleknar i jämförelse.

Winona Ryder gör också en god insats, och hon är så vacker att mina ögon nästan lossnar ur skallen på mig när hon visas i bild. Anthony Hopkins är bra han med, det är hans karaktär som står för filmens lilla humoristiska del. Keanu Reeves är däremot pinsamt dålig, han är fruktansvärt stel och behärskar inte den brittiska accenten alls. Han kan inte ens överspela när han försöker, jag själv skulle banne mig ha gjort ett minst lika bra jobb som honom. Han är ett störningsmoment som drar ner filmen. Det är tur att Oldman är så pass att han utjämnar saken.

Utöver Reeves går det även att kritisera hur filmen är på gränsen till att bli för teatralisk, samt att berättelsen är luddig och smått ofokuserad. Man borde lagt mer krut på relationen mellan Mina och Dracula, och inte dragit sig från att vara skoningslös gentemot de ”goda” karaktärerna. Bram Stoker’s Dracula är klurig att tyda och recensera, enligt mig åtminstone. Det är hursomhelst bra och hänförande trots sina brister.