Titel: La vie en rose (La môme)
År: 2007
Längd: 140 min
Genre: Drama
Regissör: Olivier Dahan
Skådespelare: Marion Cotillard, Sylvie Testud, Pascal Greggory, Emmanuelle Seigner, Gérard Depardieu
Detta är filmen om en av Frankrikes mest populära sångare genom tiderna, Edith Giovanna Gassion, eller artistnamnet som hon är mer känd under, Edith Piaf. Vad som lockat mig mest med filmen är Marion Cotillard och hennes rollprestation som påståtts vara sanslöst bra och som dessutom belönats med en Oscar.
Manuset är strukturerat i okronologisk ordning så att det hoppas fram och tillbaka i tid och rum. För att fatta mig kort kan jag säga att vi får träffa Edith Piaf som barn då hon växer upp hos sin farmor på en bordell, och på gatorna med sin far. Piaf spelas av tre personer, mestadels av Marion Cotillard som skildrar henne som vuxen och gamling. Hon levde ett framgångsrikt men hårt liv fyllt av sorg, depression och sjukdomar. Hon lyckades bland all tragik ta sig från att sjunga för småslantar på gatan till att uppträda på den numera legendariska konserthallen L’Olympia i Paris.
Jag visste knappt någonting om Piaf innan jag kollade in La vie en rose. Den föll mig inte i smaken och blir rätt trist emellanåt, men huvudrollsinnehavaren är personen som gör filmen sevärd till viss del. Cotillard är ingen besvikelse då hon viasar att hon är en skådespelerska av hög klass. Ofta varken syns det eller hörs det att det är hon som spelar Piaf, både tack vare henne och sminköserna som gjorde utomordentliga jobb. Någon lust att se om filmen tror jag däremot inte att jag har.
Då jag gillar biografifilmer o gärna om folk jag inte vet så mkt om verkar denna intressant, läggs till ”att titta på listan”.
Jag tyckte den här var ett enda långt sömnpiller. Jag kände ingenting för Piaf, trots Cotillards enastående försök, och hängde knappt med i vad som hände, i den mån jag ens brydde mig.
Jag håller med dig till viss mån, jag kände ingenting för karaktärerna heller, och storyn blev lite väl hackig bland alla tidshopp. Kanske var jag lite för snäll med betyget.
Jag gjorde så att jag ändrade betyget till en femma, en sexa var för generöst.
Cotillard var fantastisk men det rätt usla manuset hindrade en från att verkligen bli indragen i hennes livsöde. Den där skruvbollen mot slutet förstörde väldigt mycket för min del och skrek ”dålig manusbearbetning” lång väg.
Säga vad man vill om filmen men Marion Cotillard som skådespelerska är helt maaaaaagisk.
Hon är som en såndär gammaldags skådis, som dom var förr. Vacker och sval och spännande med integritet och hjärna. Finns inte alltför många av dom nowadays.