Titel: Transformers: Dark of the Moon
År: 2011
Längd: 157 min
Genre: Action | Äventyr | Sci-Fi
Regissör: Michael Bay
Skådespelare: Shia LaBeouf, Josh Duhamel, John Turturro, Tyrese Gibson, Rosie Huntington-Whiteley, Patrick Dempsey, Peter Cullen
Inför sitt tredje robotparty har filmteamet tagit vara på den onådiga kritiken som Revenge of the Fallen fick, till mångas glädje. Men trots satsningen att göra en bättre film har den bemötts av nästan lika hårda recensioner.
Ett mystiskt rymdskepp kraschar på månens mörka sida 1961, NASA vill hinna dit före ryssarna så att de kan undersöka skeppet. Åtta år senare landar de och upptäcker prylar bortom deras vildaste fantasier. I nutiden har Sam (Shia LaBeouf) gått ut college, gjort slut med Mikaela och skaffat en ny tjej, Carly (Rosie Huntington-Whiteley). Optimus Prime (Peter Cullen) och Autobots jobbar för planetens säkerhet genom att ta kål på Decepticons och andra sorters hot mot oskyldiga människor. Men Decepticons har en kunnig plan i bakfickan som involverar innehållet i den gamla farkosten på månen. Efter det nya hotet är Sam ivrig att få hjälpa till i kampen för människornas överlevnad ännu en gång.
Det ryktas att Megan Fox har uppträtt själviskt, gjort olämpliga uttalanden om Michael Bay och därav blivit eliminerad från rollistan. Vi lider ingen förlust sett till skådespeleriet, hon har ersatts av Rosie Huntington-Whiteley som ligger på en lika oduglig nivå. Rosie är förövrigt världens sexigaste enligt FHM, så man kan säga att Sam Witwicky har en kolossal tur med brudar. I mina ögon är hon dock inget att hänga i granen alls med sin giraffnacke och anknäbb. Läpparna ser ur att kunna sprängas närsomhelst, Bay gillar ju explosioner som bekant, kanske var det därför hon fick rollen.
Välbekanta ansikten görs sällskap av nya. Oscarbelönade Frances McDormand har en roll som surtant, Leonard Nimoy använder rösten och Buzz Aldrin gör en kort cameo, bara för att nämna några exempel. Negativ respons från kritiker har alltså inte bidragit till svårigheter i att fylla biroller med kända namn till uppföljaren.
Sedvanlig logikpunktering förekommer i olika former, inte ens Rosies vita jacka känns realistisk då den förblir som nytvättad genom allt springande bland explosioner och lort. Likt förut är det bara korkat biogodis utan någon vidare tyngd. Jag uppskattar dock att den barnsliga humorn är borta och att filmen har en mörkare betoning än sin föregångare.
Manusförfattaren Ehren Kruger verkar inte kunna det här med att avsluta sina verk ordentligt. Det allra största problemet med Dark of the Moon är saknaden av nedtrappning och adjötagande innan slutet. Pang, poff, tjoff, eftertexter. De kommer innan man vet ordet av och då är speltiden ändå för lång. Jag sätter en svag sexa i betyg tack vare god actionunderhållnig.
Det är just den långa speltiden som gör mig tveksam, förra filmen var nästan outhärldlig.
Ja, både tvåan och trean är aningen för långa.
Förra filmen var outhärdlig. Efter femton minuter ville jag lämna biosalongen. Resterande tid var en enda lång kamp. Jag vann. Filmen lyckades inte bryta ned mig.
Dock verkar den här faktiskt aningen bättre.
Jag gillade tvåan som bekant, trots att den bitvis var pinsamt dålig. Var det den pubertala humorn och de idiotiska scenerna med Sams morsa man främst störde sig på i ettan så lär man gilla denna bättre.
Känns som en typisk DVD-film, maffiga effekter till trots.