Titel: Million Dollar Baby
År: 2004
Längd: 132 min
Genre: Drama
Regissör: Clint Eastwood
Skådespelare: Clint Eastwood, Hilary Swank, Morgan Freeman, Jay Baruchel, Mike Colter, Margo Martindale
Oscarsgalan 2005 var en kvalitetsmässigt mycket jämn sådan enligt min lilla åsikt. Jag hade gett statyetten för bästa rulle till Finding Neverland, men den gick istället till en annan höjdare i form av Million Dollar Baby. Clint Eastwood kan som bekant det här med filmskapande.
Den gamle boxningstränaren Frankie Dunn (Eastwood) äger ett gym som han tränar boxare i. Hans dotter vill inte veta av honom, en av de få vänner han har är Eddie ”Scrap-Iron” Dupris (Morgan Freeman). En dag kliver Maggie Fitzgerald (Hilary Swank) in på gymmet. Hon är 31 år, kommer från en fattig familj och har under hela sin uppväxt fått höra att hon är värdelös. Men hon är envis och har siktet inställt på att bli boxare med Frankie som tränare. Han vägrar först då han menar att hon är för gammal och att han inte tränar kvinnor. Tillslut ger han med sig efter att hans bäste lärling övergett honom. Maggie är en naturbegåvning och lär sig snabbt, med hjälp av Frankie tycks hon kunna ta sig till världstoppen.
Både Swank och Freeman fick en varsin guldgubbe att stoltsera med på den nämnda galan, många av oss blev nog extra glada för Freemans skull. Han hade sedan länge etablerat sig bland Hollywoods elit utan att vinna. Eastwood samarbetar bra med honom, det vet vi ju också sedan tidigare i och med klassikern Unforgiven.
Million Dollar Baby börjar som en bra boxningsfilm och ser länge ut så, den utvecklas dock till någonting större och tankeväckande i ett mindre väntat händelseförlopp. Några stereotyper till karaktärer kan förlåtas ganska lätt, filmen har utmärkt regi samt skådespeleri, man blir rörd och betagen.
Detta är feelbad när det är som bäst :) En av mina favoriter av de filmer som CE regisserat. Finding Neverland har jag faktiskt inte sett.
Då får du ta och göra det tycker jag. :)
Jag vet väl inte om jag tycker att Finding Neverland var mer värd en statyett än den här, men jag tyckte i alla fall att det var en bättre film. Jag har aldrig riktigt förstått storheten med MDB…
När jag såg den här filmen på bio fick jag världens värsta rethosta i en fullsatt salong under just den mest känslosamma scenen i sjuksängen mot slutet. Tänk dig en proppfull salong där det är så tyst som det bara kan vara i just en biosalong under en nervig scen utan musik och annat ljud. Tänk dig då att nån börjar tokhosta. Den hostande personen var jag.
Haha, stackars dig. :)
Rethosta på bio är det absolut värsta som kan hända. Jag brukade få det om jag åt chokladgodis så jag fick helt sluta med det, ja i princip mot allt godis, i rädsla för att börja hosta. Eftersom jag själv förespråkar dödsstraff för folk som pratar i en biosalong så får jag till varje pris inte börja hosta och sabba hela filmen.
Är som Sofia ingen större fan av filmen, tycker precis som recensenten skriver att det finns stereotyper till karaktärer och det drog definitivt ner intrycket för min del.
Annars kul att hitta en bra blog man inte kände till.
Tackar. Titta gärna in fler gånger. ;)