Titel: Jurassic Park
År: 1993
Längd: 127 min
Genre: Sci-Fi | Äventyr
Regissör: Steven Spielberg
Skådespelare: Sam Neill, Laura Dern, Richard Attenborough, Jeff Goldblum, Samuel L. Jackson
När jag var barn älskade jag dinosaurier och mitt intresse blev inte svalare av Spielbergs sensationella Jurassic Park. Dinosauriesafari hade jag mer än gärna åkt på. Det vore minsann fantastiskt, men kanske bör man lyda Alan Grants råd och inte mixtra med naturen för mycket.
Dinosaurieexperterna Dr. Alan Grant (Sam Neill), Dr. Ellie Sattler (Laura Dern) och Dr. Ian Malcolm (Jeff Goldblum) bjuds in till en stor ö där överraskningar väntar. På ön har John Hammond (Richard Attenborough) etablerat en turistattraktion med dinosaurier som huvudämne. Det rör sig om livs levande dinosaurier som skapats ur deras bibehållna DNA. Dennis Nedry (Wayne Knight) tillhör datapersonalen på ön, han misslyckas i ett försök att stjäla värdefull DNA och orsakar samtidigt kaos då ström och säkerhetsanordningar slutar fungera. Alan Grant och hans sällskap är fast mitt på ön utan skydd från fientliga dinosaurier.
Jag minns det som om det var igår, stunden då jag satt i min TV-soffa för många år sedan och tappade hakan totalt av den jättelika dinosaurien som uppenbarade sig i rutan. Att Jurassic Park är en milstolpe inom specialeffekter lär ytterst få personer försöka argumentera emot.
Tänk att Spielberg hann med att göra två klassiker under ett och samma år, Schindler’s List var den andra, en av mina favoriter. De skiljer sig mycket från varandra, Jurassic Park är den mer lättsmälta och tempofyllda produkten med en god dos underhållning. Även om den dras med en viss förutsägbarhet så är spänningen stark nästan hela tiden.
Den som vill kan förvisso peka ut skavanker bland filmens logik och realism. Men de är inte något man borde störa sig på, speciellt när det kommer till science fiction får man tåla att det som fungerar där inte fungerar i verkligheten. Detta är en av Spielbergs många höjdare som har sin lilla plats i historieböckerna.
En klassiker, utan tvekan. Det var verkligen en helt fantastisk bioupplevelse där jag nog blev mest förförd av dinohjordarna ute på slätten. Däremot är bokens Hammond en mer fascinerande karaktär, här blev lite för mycket mysfarbror över honom.
Håller med om Hammond en riktigt rälig faen i boken men mysgubbe i Spielbergstappning. Älskar dinosaurier och filmen är mycket bra. Det är sådanhär filmer Spielberg ska syssla med, är inte överdrivet förtjust i hans dramatiska ådra.