Titel: The Artist
År: 2011
Längd: 100 min
Genre: Drama | Komedi | Romantik
Regissör: Michel Hazanavicius
Skådespelare: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman, James Cromwell, Penelope Ann Miller

Inte sedan Silent Movie kom 1976 har en stumfilm fått några betydande biovisningar. The Artist vände nyligen på steken och har blivit mycket omtyckt. En stark kandidat till årets Oscar för bästa film, tio nomineringar har den i bagaget.

Det är 1920-tal, George Valentin (Jean Dujardin) försörjer sig som populär stumfilmsskådespelare. När han poserar framför kamerorna efter en biopremiär möter han Peppy Miller (Bérénice Bejo), en ung dam som vill bli skådespelerska. Deras komiska sammandrabbning fångas på bild av pressen och Peppy är strax en dam med ett eftersökt namn. Hon blir så småningom skådespelerska och får alltfler välbetalda roller. När stumfilmens era närmar sig sitt slut och talfilm gör entré blir George arbetslös medan Peppy gör succé. Han funderar på att ta sitt liv, men Peppy som varit en stor beundrare vill bestämt hjälpa honom på benen igen.

Stumfilmerna jag har sett är inte många, mestadels har Charlie Chaplin stått för underhållningen i dem. Med sin mästerliga slapstickbegåvning behöver han inte tala för att roa oss, alla förfogar dock inte över tekniken att underhålla med enbart kroppen och därför har jag svårare för mindre komiska stumfilmer som The Artist.

Filmteamet med Michel Hazanavicius som högsta hönset är värda beröm för att ha lyckats odla fram en stumfilm som är övertygande i sin gammalmodighet. Den ser ut att kunna vara gjord på 20- eller 30-talet, det märks att regissören har sett många stumfilmer och känner till stilen ingående. De båda huvudrollsinnehavarna förfinar verket med utmärkta rollprestationer.

Vad jag saknar är både spänning och humor, visst finns humoristiska inslag, men de är inte roliga. Tekniskt sett är The Artist väldigt välgjord, problemet är att den inte lyckas engagera mig utöver det. Kritikerna delar dock inte mina känslor, de diggar filmen skarpt och titeln lär utropas på den kommande Oscarsgalan många gånger.

Årets Oscarnomineringar var inte fullt så förutsägbara som man kunde tro, bara nästan. Ingen Tintin i animationskategorin, stor överraskning där åtminstone. Härligt att Gary Oldman äntligen fått sig en nominering, och allas vår legend Max von Sydow.

Samtliga nomineringar kan ses här.

Titel: Drive
År: 2011
Längd: 100 min
Genre: Drama | Thriller
Regissör: Nicolas Winding Refn
Skådespelare: Ryan Gosling, Carrey Mulligan, Albert Brooks, Ron Perlman, Christina Hendricks

Danske regissören Nicolas Winding Refn fick ta emot hårda omdömen med anledning av sin Valhalla Rising för ett par år sedan, i alla fall från publiken. Nu ser det däremot annorlunda ut när han är tillbaka med Drive som blivit överöst av hyllningar och lovord.

Ryan Gosling spelar en mekaniker och stuntman som fixar extrapengar genom att vara flyktchaufför åt rånare. Han har just flyttat in i en liten lägenhet i Los Angeles där han träffar på sin granne Irene (Carrey Mulligan) som han blir förtjust i. Problemet är bara att hon är gift med en man som sitter i fängelse och som snart blir frisläppt. Standard (Oscar Isaac) som han heter har några gangsters efter sig, de är ute efter en pengaskuld han är skyldig sedan fängelsevistelsen. ”Föraren” erbjuder hjälp men råkar själv riktigt illa ut och får strida med hårdkokta typer för att överleva.

Namnet på Goslings karaktär avslöjas aldrig, han är lite av en mysteriös tuffing likt Clint Eastwoods klassiska figur i Sergio Leones dollartrilogi. Precis som de andra figurerna i dramat är han dock bara yta, vi får inte någon vidare insikt i dem. Gosling spelar mot de vackra damerna Christina Hendricks och Carrey Mulligan, Ron Perlman har dessutom lyckats få en roll i en bra film.

Det bästa som Drive har att erbjuda bör man i första hand tacka regissören för. Filmen är ytterst stilfull, snyggt fotad och besitter en gammaldags noir-känsla. Man har även tillfört en del splatter och sprutande blod, mycket skojigt.

Dialog är något som filmen har ganska ont om, den håller sig dämpad och förlitar sig på en stämning som finns där ofta men inte oavbrutet. Jag gillar särskilt inte den skumma hångelscenen i hissen som drar den malplacerade sexscenen i Watchmen till minnes. Kanske har jag låtit negativ i min recension, men Drive är mycket bra överlag och den snålar inte med underhållningen.

Titel: The Help
År: 2011
Längd: 146 min
Genre: Drama
Regissör: Tate Taylor
Skådespelare: Emma Stone, Viola Davis, Bryce Dallas Howard, Octavia Spencer, Jessica Chastain

Novellen som The Help är baserad på blev dumt nog avvisad 60 gånger innan en agent gick med på att representera den. Succén blev genast stor och en barndomsvän till författarinnan har nu filmatiserat novellen, Tate Taylor står för både regi och manus.

Det är 1960-tal, en afroamerikansk kvinna i medelåldern med namnet Aibileen Clark (Viola Davis) har jobbat som hembiträde åt vita under nästan hela sitt liv. Minny Jackson (Octavia Spencer) är i samma sits, hennes djärva frispråkighet har fått henne sparkad flera gånger. De spenderar vardagarna genom att uppfostra vita barn, laga mat, tvätta och städa. Skeeter (Emma Stone) är en ung vit kvinna som är intresserad av skribentyrket. Hon ogillar segregationen och hur svarta hembiträden behandlas och får idén att skriva en bok om deras liv. Efter en del tvekan beslutar sig Aibileen och Minny för att hjälpa Skeeter med boken, något som kommer att skaka om samhället ordentligt.

Emma Stone kan vara ett framtidsnamn att räkna med, hon har talang, det visar hon här. Skådespelarmässigt är detta en fenomenal film där även Davis, Spencer, Dallas Howard och Chastain strålar. Vi kan med enkelhet förutspå Oscarsnomineringar till åtminstone ett par av dem, det vore välförtjänt.

The Help påminner en smula om Steven Spielbergs The Color Purple. Här får vi dock mer humor ihop med charmiga karaktärer och scener. Själva manusets upplägg är småhackigt och ingalunda optimalt, på den fronten har alltså inte överföringen från bok till film gått supersmidigt. I övrigt finner jag endast bra ting att skriva om.

Slutligen måste jag understryka att The Help utöver de humoristiska delarna är riktigt gripande. Den står stabilt som en av de bästa filmerna från 2011 som annars tycks ha varit ett ganska tradigt filmår.

Titel: War Horse
År: 2011
Längd: 146 min
Genre: Drama| Krig
Regissör: Steven Spielberg
Skådespelare: Jeremy Irvine, Peter Mullan, Emily Watson, Niels Arestrup, David Thewlis, Tom Hiddleston

Mästerregissören Steven Spielberg har inte gjort något större intryck på mig sedan Saving Private Ryan. Förra året kom han ut med ytterligare en krigsfilm som jag hade relativt höga förväntningar på efter en lovande trailer. Visst är filmen bra, men en besvikelse i samma veva.

På en engelsk lantbygd strax innan Första världskriget har unge hästen Joey köpts av en familj. Sonen Albert (Jeremy Irvine) tränar honom och de utvecklar ett starkt vänskapsband. Joey måste dessvärre säljas till militären, han blir kvickt inkastad i kriget på västfronten. Med hans nye officerare på ryggen rusar han mot fienden och får uppleva krigsterror. Han utstår stora plågor men hinner även påverka människors liv till det positiva under sin resa. Albert får nys om att Joeys officer har stupat och han tar därefter värvning själv för att söka efter sin häst i ett krigshärjat Europa.

Filmer som handlar om kamratskap mellan djur och människor har en tendens att beröra mig, även om filmen i fråga egentligen är medelmåttig. Jag kan ta Hidalgo då som exempel, Lasse Hallströms Hachiko ska tydligen vara en riktig snyftare också. Av War Horse får jag likaså en smärre klump i halsen trots att jag inte anser att den är någon höjdare.

Ofördelaktigheter finner vi i berättandet och längden som kunde ha kortats med en kvart. Karaktärerna som avlöser varandra hinner vi aldrig lära känna grundligt och filmen förblir således ganska ytlig. Att låta icke-engelsktalande karaktärer snacka engelska med brytning fungerade i Schindler’s List, den metoden är tyvärr utdaterad och blir mest bara fånig här.

War Horse räddas kanske främst av ett strålande foto som visar sköna bilder av gröna ängar och solnedgångar. I sin helhet är filmen måttligt gripande och har gjort sig förtjänt av ett gott betyg. Spielberg når dock inte upp till sina högstanivå på långa vägar.

Titel: Rare Exports
År: 2010
Längd: 84 min
Genre: Action | Komedi | Fantasy
Regissör: Jalmari Helander
Skådespelare: Onni Tommila, Jorma Tommila, Tommi Korpela, Jonathan Hutchings

I norden tycks vi på senaste åren ha blivit ha blivit mer fyndiga vad gäller film. Sverige kan stoltsera med Låt den rätte komma in, norrmännen jagar troll i Trolljägaren och finnarna har skapat Rare Exports där jultomten är den stora boven. Kritiken har varit mycket positiv, Roger Ebert beskriver denna film som originell och vågad.

Under decembermånaden startar en amerikansk forskare att kommendera arbetare som ska borra och gräva på toppen av Korvatunturi för att hitta något värdefullt. De gräver sig ner i berget medan unge Pietari (Onni Tommila) räknar dagarna till jul. Han ska på jakt med sin far för att kunna mätta magarna med renkött, men dessvärre upptäcker dem att flocken de ville bemöta har dödats och renarna ligger utspridda på den snövita marken. Pietari misstänker att den hemlighetsfulla grävningen uppe på berget kan ha något att göra med renarnas död.

Rare Exports är en klart annorlunda tolkning av myten om jultomten. Finskpinnarna har varit så pass fantasifulla och smarta att ingen lär bli förvånad ifall vi får se en amerikansk remake på denna inom en snar framtid. De utsökta fotot med de fina landskapen för tankarna till The Lord of the Rings och Nya Zeeland, tänk öppningsscenen över bergen i The Two Towers.

Negativa aspekter kommer i form av den korta speltiden och att hela filmen som helhet känns liten. Men visst underhåller den, se bara till att barn som tror på tomten inte får sig en titt, då blir de skräckslagna nästa gång han kommer på besök. Bra jobbat säger jag till filmteamet.

20. Die Hard (1988)

http://www.imdb.com/title/tt0095016/

19. The Terminator (1984)

http://www.imdb.com/title/tt0088247/

18. Pirates of the Caribbean: Curse of the Black Pearl (2003)

http://www.imdb.com/title/tt0325980/

17. District 9 (2009)

http://www.imdb.com/title/tt1136608/

16. Saving Private Ryan (1998)

http://www.imdb.com/title/tt0120815/

15. House of Flying Daggers (2004)

http://www.imdb.com/title/tt0385004/

14. Avatar (2009)

http://www.imdb.com/title/tt0499549/

13. The Last Samurai (2003)

http://www.imdb.com/title/tt0325710/

12. Star Wars: Episode IV – A New Hope (1977)

http://www.imdb.com/title/tt0076759/

11. The Matrix (1999)

http://www.imdb.com/title/tt0133093/

10. The Dark Knight (2008)

http://www.imdb.com/title/tt0468569/

9. 300 (2006)

http://www.imdb.com/title/tt0416449/

8. Hot Fuzz (2007)

http://www.imdb.com/title/tt0425112/

7. Raiders of the Lost Ark (1981)

http://www.imdb.com/title/tt0082971/

6. Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back (1980)

http://www.imdb.com/title/tt0080684/

5. Aliens (1986)

http://www.imdb.com/title/tt0090605/

4. Terminator 2: Judgment Day (1991)

http://www.imdb.com/title/tt0103064/

3. Gladiator (2000)

http://www.imdb.com/title/tt0172495/

2. Braveheart (1995)

http://www.imdb.com/title/tt0112573/

1. The Lord of the Rings (2001-2003)

http://www.imdb.com/title/tt0120737/
http://www.imdb.com/title/tt0167261/
http://www.imdb.com/title/tt0167260/

Titel: Pulp Fiction
År: 1994
Längd: 154 min
Genre: Thriller
Regissör: Quentin Tarantino
Skådespelare: John Travolta, Samuel L. Jackson, Bruce Willis, Uma Thurman, Ving Rhames, Tim Roth

Jag sitter ganska mållös nu när jag ska recensera Pulp Fiction, vad mer kan man säga om denna notoriska klassiker som inte redan sagts? Den som ofrånkomligt placerade Quentin Tarantinos namn på kartan över mästerliga filmskapare.

Med ett sådant speciellt manus och finurligt narrativ som filmen har är det inte lätt att redogöra för dess handling. De flesta av oss har väl sett Pulp Fiction och förstår grejen i varje fall. Tarantino leker med ord och berättande, tar oss fram och tillbaka i tiden. Dialogerna driver det hela i första hand, karaktärerna tenderar att snacka om sådant som är irrelevant för storyn eller vad de nu är de sysslar med vid tillfället.

En aktningsvärd rollista innehar namn som Samuel L. Jackson och Bruce Willis, samtliga skådespelare gör sitt yttersta och kan tala om sina insatser med stolthet. Jules Winnfield, spelad av Jackson, är en karaktär man sent ska glömma. Många av filmens framstående repliker tillhör honom.

Egentligen är det klurigt att sätta fingret på vad som gör Pulp Fiction så bra och anslående, bortsett från ett allmänt högklassigt arbete av filmteamet. Den har inte något påtagligt budskap och påverkar mig inte känslomässigt till någon större grad. Framförallt är det de njutningsfulla dialogerna som ska berömmas, aktörerna och deras figurer som etsar sig fast i minnet. Ten points!

Februari:

Safe House

Svenske Daniel Espinosa regisserar Ryan Reynolds, Brendan Gleeson, Joel Kinnaman och min favorit Denzel Washington i denna actionrthriller. Man får hoppas att den blir bra och att vi får ännu en svensk stjärnregissör i Hollywood att lita på.
Trailer

Berserk: Golden Age Part I – Egg of the Supreme King

Världens bästa mangaserie ska filmatiseras med ett flertal filmer. Detta projekt är alltjämt ganska hemlighetsfullt, åtminstone för oss som inte kan japanska. Själv får jag gåshud av trailern, men den som inte är insatt i anime och manga kanske bara skakar på huvudet åt den.
Trailer

Juni:

Prometheus

Jag älskar de två första Alienfilmerna men vågar dessvärre inte ha alltför höga förväntningar på denna som är en femte installation i serien. Förhoppningsvis har Scott inte tappat stinget ännu. En saftig teasertrailer finns till förfogande.
Trailer

Snow White and the Huntsman

En tråkig huvudrollsinnehavare i form av Kristen Stewart, resten ser dock bra ut. Detta blir regissören Rupert Sanders första verk. Kul att Nick Frost och Ian McShane medverkar.
Trailer

Juli:

The Dark Knight Rises

Med stor sannolikhet lär filmen bli årets största inkomstbringare, möjligen kan The Hobbit utmana där. Vet inte om jag kan säga mer än vad andra redan har sagt, uppföljaren till The Dark Knight ska ses på bio.
Trailer