Cinema Paradiso

Titel: Cinema Paradiso (Nuovo cinema Paradiso)
År: 1988
Originalversionen: 118 min
Director’s Cut: 167 min
Genre: Drama | Komedi | Romantik
Regissör: Giuseppe Tornatore
Skådespelare: Philippe Noiret, Marco Leonardi, Salvatore Cascio, Antonella Attili, Jacques Perrin

På framsidan av DVD-utgåvan står ”Filmen som får publiken att jubla, skratta, gråta och applådera”. Det är minsann ingen lögn. Cinema Paradiso är en mycket gripande och varmhjärtad feel-good-film, en kärleksförklaring till bio, film och dess förmåga att beröra oss.

Salvatore ”Toto” Di Vita är en framgångsrik regissör som inte har besökt sin hemstad på 30 år. En dag får han ett meddelande därifrån, om att hans gamle vän och fadersgestalt Alfredo har dött. Salvatore börjar genast tänka tillbaka på sin barndom. Vi får sedan bekanta oss med honom som en liten nyfiken pojke. Han håller ofta till vid stadens biograf där den gamle maskinisten Alfredo jobbar. Först är Alfredo elak och vresig mot Salvatore, men strax börjar en stark vänskap utvecklas emellan dem. Salvatore blir så småningom tonåring och får kärleksbekymmer. En dag reser han bort från sin hemstad för att söka lyckan på annat håll. Han har lovat Alfredo att aldrig blicka bakåt och att inte återvända.

Ennio Morricones musik gör föga förvånande att allt bara blir ännu bättre. Karaktärerna är charmerande, framförallt prästen som bestämmer vilka scener i en biofilm som ska censureras genom att ringa i en liten bjällra, samt den galna uteliggaren som påstår att han äger stadens torg.

Director’s Cut:
Under filmens två första timmar då vi får följa huvudpersonen som barn och tonåring tyckte jag att högsta betyg var solklart. Men när han sedan är fullvuxen stannar tempot upp rejält och samtalen han har med sina gamla bekanta är långsamma och utdragna.

Originalversionen:
Jag föredrar faktiskt denna version, främst tack vare att man slipper de sega samtalen som vår huvudperson har mot filmens slut i DC. Det känns inte som om någonting fattas heller, ingenting viktigt lämnas utanför.

Cinema Paradiso är helt enkelt ett måste för filmälskare. Man får garanterat ett brett leende på läpparna efter att man skådat den oförglömliga slutscenen.