The Last Samurai

Titel: The Last Samurai
År: 2003
Längd: 154 min
Genre: Action | Äventyr | Drama | Krig
Regissör: Edward Zwick
Skådespelare: Tom Cruise, Ken Watanabe, Timothy Spall, Masato Harada, Hiroyuki Sanada

The Last Samurai blev en av mina favoriter kort efter biopremiären. Sedan dess har jag sett många fler filmer, och den har då sjunkit lite i värde. Jag kan dock inte hjälpa att fortfarande hysa kärlek för den och hylla den som formidabel.

Nathan Algren (Tom Cruise) är en prominent kapten i USA:s armé. Ett dåligt samvete plågar honom för alla liv han tagit, och det har lett till alkoholism. Han får jobb av den japanske kejsaren att träna soldater i modern amerikansk krigsföring. Dessa ska kämpa mot de fruktade samurajerna. Plötsligt tvingas de ut i strid mot dem och förlorar enkelt. Algren är den enda som inte flyr eller stupar. Samurajernas ledare Katsumuto (Ken Watanabe) bestämmer sig för att inte låta dräpa honom. Algren tillfångatas och förs till samurajernas by där han får vandra relativt fritt, de är långt uppe i bergen och vintern nalkas så han kan inte fly. Under sin vistelse hos det främmande folket finner han en frid som tidigare varit helt utom räckhåll.

Sanningsenligheten är inte jättestor här, det är ett Hollywoodskt actiondrama i grund och botten. Till somligas förtret möjligen, men jag själv ser oftast hellre förvrängd underhållning än korrekta historielektioner. Det rör sig dock inte om någon helt omöjlig historia, dylika har ägt rum i verkligheten. Brittiske William Adams blev känd som den förste icke-japanske samurajen runt början på 1600-talet.

Tom Cruise får äran att spela vit samuraj, och han gör det exemplariskt. Säga vad man vill om honom och hans scientologi-hokuspokus, men en förbannat bra skådis har han gjort sig ett namn som. Ken Watanabe står för ett storartat portätt av den djupsinnige bossen, det är första gången han medvekar i en Amerikansk film.

Jag är svag för fint fotoarbete sammanställt med bra musik, vilket man lugnt kan säg att The Last Samurai har. Tvåfaldigt Oscarbelönade fotografen John Toll sköter ena delen medan Hans Zimmer tar han om den andra. Högst lovord måste jag ge till Zimmer som komponerat musik i absolut världsklass.

Vi har egentligen skådat denna typ av story många gånger förr, men det är här som jag anser den vara bäst berättad. Filmen är inte perfekt i detalj och slutscenerna hade kunnat göras till något ännu bättre. Fängslande är den ändå, mycket snygg och välljudande, mästerlig på många plan.