House of Flying Daggers

Titel: House of Flying Daggers
År: 2004
Längd: 119 min
Genre: Action | Drama | Fantasy | Romantik
Regissör: Yimou Zhang
Skådespelare: Ziyi Zhang, Takeshi Kaneshiro, Andy Lau, Dandan Song

År 2000 kom Ang Lee med den häpnadsväckande Crouching Tiger, Hidden Dragon, och året efter gjorde Yimou Zhang en liknande film, Hero. Den hade visserligen en tunnare story, men martial-arts-scenerna var enastående. Yimou Zhang bestämde sig för att göra ytterligare en vajerbalettsfilm några år senare, och det är den jag gillar bäst av de tre, House of Flying Daggers.

Den blinda kvinnan Mei (Ziyi Zhang) arbetar på en bordell i 800-talets i Kina. Statsmakten hotas av gerillagruppen ”Flying Daggers” vars medlemmar är mycket skickiga på att döda. Polisen har lyckats ta kål på gerillans gamla ledare, men man vet att hans blinda dotter finns i trakten och att hon kanske kan leda polisen till gerillan. När Mei försökt döda polisen Leo (Andy Lau) sätts hon i arrest och man är nu ganska säker på att hon är dottern. Jin (Takeshi Kaneshiro) tar sig an uppdraget att infiltrera Flying Daggers. Jin befriar Mei och låtsas att orsaken är att han vill hjälpa henne medan han egentligen hoppas att hon ska föra honom till sin ledare.

Handlingen är ganska krånglig, halvvägs in i filmen vet man inte riktigt vem som är på vems sida. Manuset svänger kors och tvärs, men aldrig blir det för tråkande eller trassligt. Det är istället kusligt spännande, känslofyllt och våldsamt. Vissa stunder är det full fart och ibland stannar regissören upp för att införa lite humor och romantik. Skådespelarna presterar även sitt yttersta och Ziyi Zhang står för en lysande rolltolkning.

När jag såg filmen på bio blev jag omedelbart förälskad i den och dess formidabla skönhet. Fotografen, klipparen, scenografen och kostymören har alla bidragit till skapandet av spektakulärt fina bilder och givit åskådaren en visuell fest av sällsynta mått.  Alla detaljer, färger och nyanser sitter verkligen där de ska. Jag är minsann glad över att jag köpte filmen på Blu-Ray. Till råga på allt detta finns ett underbart soundtrack.

De sista scenerna är så brutalt snygga att man nästan får lite gåshud, och det är svårt att inte bli rörd av slutet. Någon realism finns inte, utan fantasifylldhet ockuperar hela berättelsen. Det är en gåta för mig att filmen inte är mer omtyckt, varför den har en så pass lägre rating på IMDb än Crouching Tiger, Hidden Dragon och Hero har jag ingen aning om. Jag måste i alla fall ge House of Flying Daggers ett högt betyg.