Avatar

Titel: Avatar
År: 2009
Längd: 162 min
Genre: Action | Fantasy | Äventyr | Sci-Fi
Regissör: James Cameron
Skådespelare: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Stephen Lang, Michelle Rodriguez, Giovanni Ribisi

James Cameron har till stor del spenderat sina senaste 10-12 år i u-båtar nere på havets djup. Vi har inte sett en film av honom sedan Titanic kom 1997. När det blev känt att han äntligen skulle sätta igång med sitt nästa projekt, en science fiction, var det säkert många som blev exalterade, däribland jag. Cameron har tidigare regisserat två av mina favoritfilmer, Terminator 2 och Aliens. Båda råkar vara science fictions.

Den benförlamade krigsveteranen Jake Sully (Sam Worthington) bestämmer sig för att ta sin brors plats i ett uppdrag på planeten Pandora då brodern blivit mördad av en rånare. Människornas avsikter är att försöka få Pandoras befolkning, de blåfärgade na’vi, att byta hemvist för att man ska kunna komma åt det sällsynta material som finns i deras skogar. För att Jake ska få sina ben fixade går han med på att infiltrera na’vi och använder sig av en så kallad avatar för likna dem vid utseende. Saker går dock inte som planerat. Jake fäster sig vid det blåfärgade folket och förälskar sig i den vackra Neytiri (Zoe Saldana), och Jake börjar förstå att det inte finns en chans att na’vi skulle ge upp sitt hem. Människorna, ledda av Överste Miles Quaritch (Stephen Lang) närmar sig med stormsteg för att dra igång en dödskamp om Pandora.

Enligt förhoppningarna serveras man ett spektakel långt utöver det vanliga. För mig kändes det lite som när jag först såg Balrogen i The Fellowship of the Ring eller när jag fick se Gollum i The Two Towers. De tekniska framstegen som åstadkommits är otroliga. Smurfarna ser kusligt realistiska ut och får Dr. Manhattans blåa gestalt i Watchmen att framstå som ett amatörjobb. När jag såg Michael Bays robotsoppa i somras så tänkte jag att nu måste väl ändå dessa robotar kamma hem en Oscar för bästa specialeffekter. Nu är jag däremot medveten om att de blir ganska krossade av det visuella fyrverkeriet som Avatar bjuder på.

Själva storyn är inte nyskapande på något sätt, men den flyter på bra utan problem. Filmens svagaste punkt är kanske manuset med sina halvträiga dialoger. Dessa delar har väl aldrig tillhört Camerons starkaste sidor heller. Det även finns en måttligt stark Pocahontas-feeling över det hela, fast då är det förstås Pocahontas i ljuvligaste möjliga form. De största krutmängderna läggs på de äventyrliga aspekterna, kärlekshistorien kommer i andrahand vilket endast är positivt.

Man måste digga hur effektsgubbarna lyckats få varje na’vi att likna den skådespelare/karaktär som står bakom dem. När Grace (Sigourney Weaver) använder sig av en avatar så ser man fortfarande att ansiktet är hennes, trots de stora gula ögonen, de långa öronen och allt annat så ser man verkligen att det är hon. Riktigt snyggt jobbat. James Horner tillfredsställer våra öron också med eminent musik.

Mitt biobesök blev tyvärr inget 3D-besök, men 2D räcker gott för mig så länge. Jag längtar verkligen tills att filmen släpps på Blu-Ray så att jag får beskåda den i BD/3D format. Det lär bli ganska häftigt. Vi får även hoppas på en fet utgåva med mycket extramaterial, en förlängd version kanske inte skulle sitta helt fel heller.

Cameron har bevisat att han är kung av science fiction, jag kan inte komma på någon som är på samma nivå. Han har likt Terminator skapat en mäktig mytologi och det vore synd om den bara blev inklämd i en och samma film. Minst en uppföljare hoppas jag på, med förutsättningarna att det är Cameron som regisserar så att vi slipper se en T3: Rise of the Machines. Slutligen så kan jag väl säga att Avatar inte är något fulländat mästerverk, det är filmens visuella plan som främst gör jobbet, och det planet råkar vara nästintill bättre än mästerligt.