Plan 9 from Outer Space

Titel: Plan 9 from Outer Space
År: 1958
Längd: 79 min
Genre: Skräck | Sci-Fi
Regissör: Edward D. Wood Jr.
Skådespelare: Bela Lugosi, John Breckinridge, Lyle Talbot, Tor Johnson, Vampira

Nu kan jag skryta med att jag har sett filmen som brukar benämnas som världens sämsta. Jag hörde först talas om den i Tim Burtons fantastiska Ed Wood, en film där den bedrövliga regissören till Plan 9 porträtteras. Wood var en man med passion som dock helt och hållet saknade talang för sitt arbete.

Flygande tefat har siktats i Amerikas sky samtidigt som döingar stiger upp ur sina gravar. I de flygande tefaten finns engelsktalande människor (fantasin känner inga gränser!) som vill ta över jorden genom att uppresa en armé av levande döda. En mycket djupare beskrivning än så behöver nog inte den rubbade handlingen.

Plan 9 from Outer Space är så in i minsta detalj brutalt dålig och korkad att jag inte vet var jag ska börja någonstans. ”Inspector Clay is dead, murdered, and somebody’s responsible.” Så låter en replik som yttras strax efter inledningen, och sällan får man höra något vettigare än så. Filmen är en manusmässig motsats till Pulp Fiction, visuell motsats till Avatar, skådespelerimässig motsats till The Godfather osv. Min recension är dock inte mycket till motsats, utan den är väl ungefär lika idérik och meningsfull som filmens koncept. Jag känner antagligen en viss brist på motivation i att kritisera filmen.

Innan jag började titta förväntade jag mig att få fler skratt än vad jag fick, så att jag skulle kunna avstå från att utdela allra lägsta betyg. Men filmen var för seg och lågmäld, jag måste ge lägsta betyg helt enkelt.

betyg1

 

19 reaktioner på ”Plan 9 from Outer Space

  1. Oj, jag älskar denna! Tycker den är sanslöst underhållande. Jag tror min favoritreplik är den från den skräckslagna hemmafrun som försäkrar sin man att han kan åka till jobbet trots vålnaderna på intilliggande kyrkogården och tefaten i skyn…

  2. Jag går på BRC:s linje, lite orättvis tycker jag allt att du är — den här hamnar ju defintivt i den där kategorin så-dålig-att-den-blir-rolig. Fördelen med att ha sett Ed Wood också är ju att man liksom får en ännu lite snällare inställning till hans alster, för hur kan man annat än imponeras av passionen, även om den får ett så kackigt utlopp? Synd att du inte tyckte att du fick ut mer av den…

    • Intressant kommentar, för mig var det just filmen ”Ed Wood” som gjorde mig nyfiken på den verklige regissörens filmer. Hade hört om ”Plan 9 From Outer Space” innan men visste ingenting om filmens innehåll förrän jag såg ”Ed Wood”. Jag tycker hans filmer innehåller något sorts svårmod eller så intalar jag mig det efter att ha sett Burtons film. Förutom ”Glen or Glenda” då. Den är verkligen olidlig…

  3. Jag såg också Ed Wood först och det gjorde definitivt upplevelsen av Plan 9 ännu bättre. För visst är den dålig, men fan vad kul den är!

    Jag rekommenderar att se den i färg, för då ser den ännu mer amatörmässigt psykadelisk ut.

  4. Jag vet inte hur tekniken går till, men är det inte så att filmrullarna ursprungligen är i färg? sen eftersom det inte dröste av färg-TV back in the days så blev allt svartvitt ändå.

    Men nu är jag ute och går på djupt vatten, för sånt här kan jag inget om. Jag vet bara att den Plan 9 jag har hemma går det välja svartvitt eller färg på. :)

  5. Plan 9 gjordes i svartvitt. Det är Legend films som rätt nyligen gjort en digital colorisering av ett antal klassiker (så sent som 2006 tror jag faktiskt). Filmen färgläggs digitalt, pixel för pixel. Paramount Picturee inledde ett samarbete med Legend Films 2007 för att färglägga ”It’s a Wonderful Life”. DVD/Blu Ray utgåvorna ges ut med filmerna både i originalversion och färglagda.

    • Jag har bara sett något klipp och inte en hel film i den nya tekniken, så jag har svårt att svara på resultatet. Jag tycker i regel att det känns konstigt med färg när det inte är meningen att det skall vara så. Och det syns oftast att det inte är det. Kvaliteten då? Tja, det blir ju betydligt bättre än äldre teknik som ju ofta gav ett rätt blekt resultat. Bolaget Legend Films har faktiskt också samarbetat med gamla skådespelare från vissa av filmerna för att få fram så autentiska färger och nyanser som möjligt. Det här är kanske mer intressant än själva tekniken…

  6. @D R-L: På ett sätt är det naturligtvis fånigt att det känns så fel med att göra svart-vitt till färg, verkligeheten var ju i färg ;) Samtidigt är man så van på flera olika plan, inte minst konceptmässigt (vilket Pleasantville lekte snyggt med), att gammalt är sv-v… Men skulle man kunna få till en schysst kvalitet med det autenticitetsarbetet du skriver om är det ju riktigt intressant.

  7. Inte varje dag man läser en recension av en gammal Ed Wood-film. Visste knappt att hans filmer fans tillgängliga för oss vanligt dödliga. Kul!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s