Titel: The King’s Speech
År: 2010
Längd: 118 min
Genre: Drama
Regissör: Tom Hooper
Skådespelare: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter, Timothy Spall, Michael Gambon, Guy Pearce
Det är härligt vad överraskad man kan bli ibland. Innan The King’s Speech fick sina nomineringar till Golden Globes och Oscarsgalan förmodade jag att den var en trist kostymfilm som skulle förbli relativt okänd. Men då visste jag knappt någonting om den. Nu står filmen där med fler nomineringar till årets Oscarsgala än någon annan, och jag har fått äta upp mina fördomar.
Kung George V (Michael Gambon) dör i januari 1936 och efterträds av Edvard VIII (Guy Pearce) som abdikerar i december samma år. Prins Albert (Colin Firth) står i tur och blir kung med namnet George VI. Problemet är att han lider av svår stamning, och när han ska hålla tal blir de ett totalt misslyckande. Han har inte mycket till val än att söka hjälp hos logopeden Lionel Logue (Geoffrey Rush). När Hitler börjar tjafsa och hålla sina tal borta i Tyskland blir det viktigt att även Englands nye konung håller tal till sin nation, något han bara kan göra om han får bukt med sin stamning.
Firth, Rush och Bonham Carter lyckas med sina eminenta insatser lyfta filmen till något högre höjder än vad den kanske hade legat på med andra skådisar. Trots det tycker jag inte direkt att den förlitar sig för mycket på dem. Därutöver är manuset mycket välskrivet och bjuder på lättsam humor, och handlingen är mer givande än vad den låter.
Timothy Spall syns i en mindre roll som Winston Churchill. Han gör ett gott jobb, jag kunde inte låta bli att le så fort han visade sig i bild, jag finner honom rolig av någon mysko anledning. Jag associerar väl honom med de sliskiga vesslorna han spelar i Harry Potter och Sweeney Todd, kan vara därför. Helena Bonham Carter var som sagt bra men jag tror inte på att hon får någon Oscar i år. Jag skulle önska att hon åtog sig en roll mer lik Melissa Leos i The Fighter, om så skulle ske kan det troligtvis hända grejer.
The King’s Speech blir aldrig tråkig och höll upp mitt intresse fram till slutet. Den berättas med hjärta och värme. Frånsett att den är mer intressant än vad man kan tro så har den inte många överraskningar i rockärmen och är ganska rättfram. En fin film, men ett mästerverk från 2010 väntar jag fortfarande på.
Voldo's Filmblogg 
Gillar kostymfilmer, har inte sett denna men den verkar vara bra. Jag kan rekommendera Young Victoria för vidare kostymsfilmstittande :)
Okej, om jag ändå bara inte hade miljoner filmer på vill-se-listan så hade jag kanske kollat in den. :)
Eftersom jag verkligen diggar Colin Firth så har jag varit sugen på att se denna film enda sedan jag hörde att den skulle spelas in. Verkade som en roll som passade Firth som hand i handske. Han är ju extremt brittisk, om ni förstår vad jag menar. Jag tyckte också tidigt att filmens koncept verkade intressant.
Jag blev (till min förvåning) inte besviken när jag såg den. En av de bästa ”feel good”-filmerna jag sett. Är dock tveksam inför om den kommer få Bästa Film-Oscarn. Finns ett gäng hårda konkurrenter, och filmen har nog lite för mycket feel good över sig för det (fast Shakespeare in Love fick ju, så why not?).
Att Firth får en Oscar för sin roll tror jag dock är mer troligt. Om inte annat på grund av att ”det är på tiden” nu…