Trolljägaren

Titel: Trolljägaren
År: 2010
Längd: 90 min
Genre: Skräck | Äventyr | Thriller
Regissör: André Ovredal
Skådespelare: Otto Jespersen, Thomas Alf Larsen, Johanna Morck, Hans Morten Hansen

För en kort tid sedan drömde jag att jag var på jakt efter stora troll i en snöig skog, trots att jag inte hade sett norska Trolljägaren innan. Det var antaglig det att jag kikade på trailern och läste ett par recensioner som fick igång drömmen, som annars slutade för abrupt. Det var en kul dröm som fick mig frestad till att ge mig ut i trollskogen igen, så ett köp av BD-utgåvan var kvickt fastslaget.

Likt The Blair Witch Project och alla filmer som inspirerats av den på senare år är detta en fejkdokumentär. Ljuvligt nog är den norsk och utspelar sig i Norges berg och skogar. Tre ungdomar från en högskola ska dokumentera olaglig björnjakt, en av deras måltavlor är den besynnerlige Hans som bor i en skitig husvagn. De förföljer honom en mörk kväll när han ger sig iväg ut i skogen, men de får strax vända om när han kommer springandes emot dem och ropar ”troll!”. Ungdomarna tror att gubben är lite galen men frågar ändå om de får följa med honom och filma hans sysselsättningar, vad de nu består i. Hans går med på saken, enligt honom ska han ut och jaga troll som smitit ifrån sitt vanliga territorium. Ungdomarna blir senare varse att han inte ljuger.

Trots att Trolljägaren till stilen är långt ifrån unik så tycker jag att det finns en gnutta originalitet i konceptet. Hur ofta får man se troll av denna typ på film egentligen? Jag har inget minne av att jag gjort det någon gång. Man är ju lite beredd på att de visuella effekterna ska vara ynkliga eftersom detta inte alls är någon storproduktion från Hollywood. Norrmännen överraskar dock med imponerande arbete, de har lyckats skapa välgjorda och trovärdiga troll.

Istället för att börja och sluta filmen med text såsom ”det här bandet hittades i skogen och lämnades in här och var, blablabla”, tycker jag att man bara kunde ha kört igång direkt och avslutat mer plötsligt utan att redogöra kring bandens simulerade omständigheter. De är inte intressanta tycker jag, de bidrar bara till att allt känns en smula mindre realistiskt, när tanken förmodligen är att de ska ha motsatt effekt. Trolljägaren innehar måhända en smärre saknad av logik, men min upplevelse av filmen var tämligen fröjdfull och underhållande. Den blandar humor med skräck och det är nästan så att jag hungrar efter en uppföljare för att få skåda fler troll.