Titel: Taxi Driver
År: 1976
Längd: 113 min
Genre: Drama | Thriller
Regissör: Martin Scorsese
Skådespelare: Robert De Niro, Jodie Foster, Harvey Keitel, Albert Brooks, Cybill Shepard
Martin Scorseses och Robert De Niros välkända partnerskap gick av stapeln med Mean Streets i början av 70-talet. Det följdes vidare av Taxi Driver, en film man numera kan kalla legendarisk. Toppkritikern Roger Ebert vill mena att den är ”One of the best and most powerful of all films.” Personligen sträcker jag mig inte så långt att jag håller med, bara nästan.
Vietnamveteranen och taxichauffören Travis Bickle (Robert De Niro) är 26 år och jobbar i New York City. Han är en udda person som lider av sömnproblem och kör sin taxi om nätterna då alla ”avskum” är ute på gatorna. Kunskap om film, musik och politik har han inte mycket av alls, det leder till problem för honom när han ska dejta damer och umgås med folk i allmänhet. Det finns en utanförskap och ensamhet i honom som bara växer. Travis är trött på allt och alla, de brott och illgärningar han bevittnar om nätterna. Han får upp ögonen för en ung prostituerad tjej (Jodie Foster) och bestämmer sig för att göra något gott och hjälpa henne ur ett eländigt leverne.
Taxi Driver handlar om ensamhet och sociopati, i centrum står en galen man som är svår att få grepp om. Jag tänkte att denna recension kommer att bli knepig att skriva eftersom jag inte förstår mig på huvudkaraktären och hans ageranden, men det verkar jag däremot inte vara ensam om. Travis Bickle är helt enkelt en mystisk filur, kanske blev hans psyke skadat under deltagande i Vietnamkriget. Att Bickle är en av världens mest omtalade filmkaraktärer beror naturligtvis en del på De Niros enastående insats. Man har såklart Bernard Herrmann att tacka också för den stämningstäta musiken, många har beskrivit den som att den ”ljuder av ensamhet”.
Trots att Taxi Driver består av mästerligt filmskapande har den inte någon direkt plats i hjärtat på mig, jag kan inte påstå att den tar mig med storm, därför känner jag att högsta betyg inte passar. Synd att blodet i filmen förresten ser ut som någon slags morotskräm, haha.
Jag fick nog samma känsla, som dock ledde till att jag var snålare med betyget. I see it, but I don’t feel it…
”I see it, but I don’t feel it…”
En ganska perfekt sammanfattning av mina åsikter också. :)
Länge sedan jag såg den går jag på vad jag minns är vi nog ganska överrens om betyget på filmen. Musiken och miljöerna är fantastiska.
Jäkligt bra film blogg :)
Läget med dig?
Tack, allt är bra med mig. :)