Titel: The Great Dictator
År: 1940
Längd: 125 min
Genre: Komedi | Drama
Regissör: Charles Chaplin
Skådespelare: Charles Chaplin, Jack Oakie, Billy Gilbert, Paulette Goddard, Reginald Gardiner
Adolf Hitler och Charlie Chaplin var på många sätt lika varandra, inte minst tack vare deras små karaktäristiska mustascher. De var ungefär av samma fysiska storlek, födda under samma vecka, de hade växt upp i fattigdom och båda är långt ifrån okända figurer. Men vad gäller ideologier och åsikter skiljde dem sig avsevärt. Hitler satte igång Andra världskriget medan Chaplin påbörjade sin första talfilm; The Great Dictator.
En judisk soldat (Chaplin) skadas och drabbas av minnesförlust efter en flygkrasch under första världskriget som strax ska gå mot sitt slut. Han vårdas på sjukhus utan att känna till de förändringar som sker i hans hemland Tomania. Diktatorn Adenoid Hynkel (också spelad av Chaplin), har tagit över landet. När soldaten, som i själva verket är barberare, återvänder till sin salong har någon spikat igen den och skrivit ”jude” på hans fönster. Sakta men säkert börjar han inse vad som pågår, och tillsammans med några vänner blir han tvungen kämpa för att överleva i det ghetto som Hynkel vill rasera.
Att kalla Charlie Chaplin för geni vore en underdrift. Han är garanterat en av tidernas viktigaste filmskapare, hela världen har skrattat till hans humor och beundrat hans träffsäkra samhällsatir. Somliga har blivit redigt upprörda, inte minst av filmen jag recenserar. Den visades en gång för tysk publik då den var färsk, en motståndsrörelse bytte ut en rulle av komisk opera mot en kopia av The Great Dictator. Publiken ska ha avfyrat vapenskott mot bildskärmen.
Slapsticken från Chaplins tidigare stumfilmer avstår han inte att bruka, den blandas friskt med muntlig humor som är minst lika vass. Detta är nämligen hans första fullt ljudbegåvade film. Språket som talas är engelska, undantaget är Hynkel som skriker på en sorts låtsas-tyska när han är arg eller ska hålla tal. Man kan urskilja ord såsom ”wienerschnitzel” och ”blitzkrieg”, annars har Chaplin bara improviserat sig fram.
The Great Dictator är kul, skarpsinnig, fylld av lysande skådespelarinsatser och oförglömliga scener. Mot slutet avbryter Chaplin det roliga, serverar världshistoriens bästa tal och påminner oss om allvaret som finns bland allt skoj. ”We think too much and feel too little. More than machinery, we need humanity. More than cleverness, we need kindness and gentleness. Without these qualities, life will be violent and all will be lost.”
Voldo's Filmblogg 
Jättebra text. Själv har jag dock lite svårt med patoset och håller Modern Times för en tajtare och roligare film samt skarpare satir.
Tackar. Har själv svårt att bestämma mig för vilken av hans övriga filmer jag gillar bäst, alla har varit fantastiska. Är sugen på att se Richard Attenboroughs ”Chaplin” med Robert Downey Jr. i huvudrollen.
Håller med Sofia: välskrivet! Jag har skandalöst nog inte sett hela filmen, men planerar ändra på det framöver.
Tackar. Hoppas att du inte ska bli besviken. :)
En jättebra recension som får mig sugen på att se Chaplin och DET har ingen lyckats med förut :)
Robert Downey Jr är för övrigt jättebra som Chaplin :D
Jaså? Är det för att du inte gillar filmen som du inte blivit sugen på den tidigare? :P
@Voldo: JA! Har du inte sett Chaplin borde du absolut passa på, den är riktigt bra. Förutom Modern Times tycker jag också att The Circus är väldigt fin, bra blandning av vemod och humor.
@Fiffi: Vad finns det att inte gilla med Chaplins tramp-filmer?! (De senare filmerna är en helt annan sak…)
The Circus har jag tyvärr inte sett. Jag tror det är den enda av Chaplins stumfilmer jag inte sett, fast jag kan ha glömt någon.
@Voldo & Sofia:
Det är nog inte så att jag inte gillar Chaplin, han och hans filmer är mer bara ett svart hål i mitt filmvetande. Men det går ju att göra nånting åt :)