Titel: Braveheart
År: 1995
Längd: 177 min
Genre: Action | Krig | Drama
Regissör: Mel Gibson
Skådespelare: Mel Gibson, Brendan Gleeson, Sophie Marceau, Patrick McGoohan, James Cosmo, Catherine McCormack
Mel Gibson står både för regin och huvudrollen i episka Braveheart. Han ville inte ha någon roll alls till att börja med och tyckte att han var för gammal för den han slutligen fick. Jag kan instämma i att han var nära ålderstigen, men han skipar rättvisa med en hedervärd insats som få (eller ingen?) hade klarat bättre.
Under sent 1200-tal i Skottland blir frun till William Wallace (Mel Gibson) mördad av engelska soldater. Det blev stenen som startade ett jordskred. Skottarna har tröttnat på att hunsas av engelsmännen och deras hänsynslöse konung Edward Longshanks (Patrick McGoohan). Wallace slår tillbaka mot dem utan nåd och har inga planer på att retirera. Berättelsen om hans hjältemod sprider sig snabbt och inspirerar alla förtryckta skottar att med vapen ta upp kampen mot England. Det hämndkorståg som Wallace startat blir upptakten till ett kallblodigt krig som kommer att avgöra framtiden för Skottland och dess folk.
Jag är inte mycket till historiker och kan inte mycket om den verklige William Wallace. Vad jag vet är att han i filmen avbildas som en mycket inspirerande karaktär. En modig och resolut visionär som inser hur viktigt det är med frihet och som hellre dör än blir slav åt tyranner. ”It’s all for nothing if you don’t have freedom”, en favoritreplik.
Skådespeleriet är passionerat från många håll. James Cosmo och Brendan Gleeson är charmanta i rollerna som far och son kämpandes sida vid sida. Striderna är förövrigt välkända för sina grymheter där mycket blod och smuts tar plats, ytterst verklighetstroget. De kan nog vara frånstötande för känsliga tittare, men den kategorin tillhör inte jag. Braveheart blev en personlig favorit redan när jag var omkring 10 år.
Jag tokdiggar de skotska miljöerna som bärs upp av ett präktigt foto. John Toll vann en Oscar för fotot, precis som han hade gjort året innan med Legends of the Fall. För musiken står James Horner, han skönmålar berättelsen med säckpipespel av stoltserande slag och hindrar den ljudande sidan från att komma i skymundan av den visibla.
Braveheart är en snygg, känslosam och anslående film rakt igenom. Oberoende av huruvida publiken föredrar action eller romantik, den har något för alla, eller de flesta åtminstone. En klassiker som jag förmodligen kommer att älska livet ut.
Voldo's Filmblogg 
Historiskt är det si och så men jag brukar inte hänga upp mig på sådana petitesser om man inte går ut och påstår att det är sanningen som berättas.
Ingen favoritfilm hos mig men klart underhållande den gång jag såg den, jag blev faktiskt positvt överraskad. Men jag gillade Rob Roy aningens bättre.
Rob Roy har jag inte sett, men tvivlar på att jag skulle föredra den. :)
Alltid lika roligt att läsa dina kärleksförklaringar till favoriterna men i det här fallet får jag hålla med filmitch, Rob Roy är bättre. Lite pekoralvarning på den gode Gibson…
När det kommer till Gibsons The passion of the Christ, så fattar jag inte hur folk kan säga att den skulle vara antisemitistisk. Jesus var ju jude så att göra en hyllningsfilm om honom som är antisemitistisk är ju rent ut sagt omöjligt. Visst vi får ju se judar som framstår väldigt onda i filmen, men samtidigt finns det ju de som gestaltas positivt som Jesus mamma och mannen som hjälper Jesus att bära korset t,ex.
Dessutom så skildras ju romarna med betydligt större grymhet, då det ju trots allt är de som torterar honom och njuter hur mycket som helst av det.
Jag har tyvärr inte sett filmen själv, men har hört dessa tolkningar om antisemitism. Det finns trots allt kristna antisemiter som gärna pekar på att judar är onda som dödade Jesus. Men det blir förstås knasigt med tanke på att Jesus själv var jude.