Titel: The Adventures of Baron Munchausen
År: 1988
Längd: 126 min
Genre: Action | Äventyr | Fantasy | Komedi
Regissör: Terry Gilliam
Skådespelare: John Neville, Eric Idle, Sarah Polley, Robin Williams, Uma Thurman, Oliver Reed, Jonathan Pryce
Tycka vad man vill om Terry Gilliam och hans absurda skapelser inom film, man kan inte förneka att han är en auteur med sin egen påtagliga stil. Han tilltalar i första hand en publik som gillar gränslös fantasi. Jag brukar personligen känna mig rätt kluven till hans filmer, med största undantag för de formidabla Monty Python-produktionerna; Life of Brian och The Holy Grail.
Under sent 1700-tal i en krigshärjad stad sätter en teatergrupp upp historien om Baron von Münchhausen. De flesta känner honom som en sagofigur och vet inte om att han existerar. En excentrisk gammal man (John Neville) som påstår sig vara den riktige baronen avbryter dem och förklarar att det pågående kriget är resultatet av en vadslagning som han gjorde en gång med den turkiska sultanten. Det dröjer ett tag, men folk får tillslut förtroende för baronen. Han reser iväg för att söka upp sina forna kumpaner så att de tillsammans kan rädda staden från turkarna. Unga flickan Sally (Sarah Polley) följer med mot baronens vilja. De ska praktiskt taget till väldens ände, vägen dit är livsfarlig.
Nuförtiden görs storbudgetfilmer med CGI och specialeffekter som får datorer att ryka av överbelastning. Så var det inte på 80-talet och det kan vara redigt kul att se fantasy och science fiction från den tiden, förslagsvis The Adventures of Baron Munchausen. Där används istället mer fysisk rekvisita.
Jag tenderar att gilla fantasy i många former, Gilliams rullar kan dock spräcka måttligheten och bli aningen för virrvarriga och galna. Så är det bitvis med Baron Munchausen även om jag mestadels bara njuter. Logik existerar knappt, den är ett hopkok av färger, tjusig design och egendomliga karaktärer. Ett kul äventyr för vuxna och äldre barn.
Voldo's Filmblogg 
Jag håller med om att känslan i gamla äventyrs/fantasy/sf-filmer är bra mycket mustigare iom att man inte hade tillgång till cgi på samma sätt. Det var länge sen jag såg Munchausen men jag minns känslan du beskriver. Ett skönt matinéäventyr om än lite förvirrat.
Jag gillade filmen när jag såg den första ggn men vid en omtitt tyckte jag den var lite larvig. Gilliam är dock alltid intressant bäst av hans filmer tycker jag De 12 apornas arme och Brazil är.
Håller med filmitch om att detta inte är någon av Gilliams bästa, för mycket Time Bandits och för lite apor. Han behöver lite mörkare historier för att prestera. Däremot är den här lite gammalmodiga Harryhausen-känslan som du skriver om alltid lika charmig.