Titel: The Tree of Life
År: 2011
Längd: 139 min
Genre: Drama
Regissör: Terrence Malick
Skådespelare: Brad Pitt, Jessica Chastain, Hunter McCracken, Laramie Eppler, Tye Sheridan, Sean Penn
En film som fått många att lämna biograferna och begära pengarna tillbaka är The Tree of Life. De beskriver den antagligen som supertrist, ett mästerverk säger andra. Omdömena från publiken varierar kraftigt och jag trodde att jag skulle tillhöra den första skaran som inte alls gillar filmen. Jag är dock mer kluven och ligger någonstans mittemellan.
Handlingen finner jag inget bra sätt att beskriva, enkel och krånglig som den är på samma gång. Vi visas till en början bilder på djur och natur med allt från dinosaurier till rymdfasoner. Efter en stund kickar dramat igång och vi får bekanta oss med en familj som lever i USA på 1950-talet. Brad Pitt spelar en sträng far, Jessica Chastain en omtänksam mor, och i mitten finns sonen Jack som försöker hitta balans i livet.
The Thin Red Line är ett tidigare verk av Malick som jag inte uppskattar. Den stannar upp alltför ofta och låter huvudpersonen ställa en massa frågor för sig själv; ”Why are we here? Why are people fighting? Why am I not wearing pants?” etcetera. Mest bara tröttsamt var det att höra. The Tree of Life låter nästan på samma sätt men lyckas engagera mer.
Filmfotografen Emmanuel Lubezki kan man tacka för ett mäktigt arbete, hans vackra foto är vad som i första hand håller mitt intresse vid liv. Den visuella sektionen ligger på en nivå av världsklass, annat är det med berättandet som ideligen vimsar runt bland obegripliga händelser. Jag får lov att erkänna att The Tree of Life är bättre än väntat från min sida, den sträcker sig till ett lagom bra betyg, men i sin helhet styrs den av en för stor pretention.
Även jag satte mig i biosalongen för denna filmen. Inte den lättaste att smälta direkt men jag ser gärna om den någon gång i framtiden, den kan säkert ge mig mer då.
Jag är faktiskt också lite mittemellan även om jag gav den 2+/5 vilket brukar betyda underkänt för mig. Håller med om att visuella håller toppklass men att själva historien har brister. Och de där berättarrösterna håller jag med om, de funkar bara inte. Det ska vara nån sorts poesi men blir bara pekoral tycker jag.
http://jojjenito.wordpress.com/2011/06/13/the-tree-of-life/
Jag håller med, pekoral är en bra beskrivning.