Tusen gångar starkare

Titel: Tusen gångar starkare
År: 2010
Längd: 85 min
Genre: Drama
Regissör: Peter Schildt
Skådespelare: Julia Sporre, Judit Weegar, Hjalmar Ekström, Göran Ragnerstam, Sten Elfström

På högstadiet var min klass tvungen att se Hip Hip Hora!, en ungdomsfilm som var tänkt att utbilda oss. De flesta eleverna inklusive jag själv tyckte att den var ganska eländig. En nyare svensk ungdomsfilm som enligt somligas utsago visas på skolor heter Tusen gångar starkare.

Signe (Judit Weegar) är en 15-årig högstadieelev. I klassrummet märks hon knappt, och killarna dominerar på det muntliga planet. En dag kommer en ny elev till klassen med namnet Saga (Julia Sporre), en tjej som rest runt i världen. Saga bär på självsäkerhet och en mental styrka, till skillnad från många andra av klassens tjejer. Hon vill vända på det manliga övertaget och könsmaktsordningen som råder i klassen.

Grundidén låter helt okej men den slarvas bort bland en massa dumheter. Jag begriper inte vad filmen är tänkt att vara för något egentligen. Den har en feministisk vinkel, men något budskap når inte fram med tanke hur korkad och orealistisk den är. Varför har man valt att porträttera en skola där endast två individer, inklusive personal, inte tycks vara socialt outvecklade jubelidioter?

Tror filmskaparna att de visar en vanligt förekommande verklighet så måste de ha väldigt fel. Den konstanta sexismen bland lärare och elever som uppvisas inträffade aldrig på mina skolor när jag gick i dem. Är det en slump eller är filmen absurd på det sättet också? Jag tror på det senare, även om fall av sexism naturligtvis kan äga rum på skolor. Men här rör det sig om grov sådan, allt är så övertydligt att till och med lågstadieelever bör förstå ämnet.

Den största bristen hos Tusen gångar starkare ligger i verklighetsfrånvaron och att som sagt endast två karaktärer är någorlunda vettiga. Jag gillar inte dansscenerna heller, för en stund förvandlas filmen till en High School Musical, fjantigt. Tyvärr kan slutbetyget endast bli lågt.