Titanic

Titel: Titanic
År: 1997
Längd: 194 min
Genre: Drama | Romantik
Regissör: James Cameron
Skådespelare: Kate Winslet, Leonardo DiCaprio, Billy Zane, Gloria Stuart, Kathy Bates, Bill Paxton, Frances Fisher

Häromdagen såg jag Titanic på blu-ray med en bild av högsta kvalité, detta är en småuppdaterad framställning av en äldre recension som jag nu återvunnit. För säkerhetsskull varnar jag för stora spoilers samt hiskligt många meningar att läsa.

Ett par år sedan var det första gången på drygt ett decennium som jag såg denna moderna klassiker. Jag förmodade att filmen inte alls skulle vara så bra som jag mindes den från barndomen eftersom den fått mycket negativ kritik från olika håll. Därför hade jag bestämt mig för att granska den hårt och kritiskt, och jag skulle inte låta mig påverkas av det ”smöriga” slutet. Det visade sig dock att jag upplevde filmen som helt fantastisk precis som jag gjorde när jag var barn, och jag beställde genast hem en DVD. Titanic är en film som man måste ha i samlingen helt enkelt. Nu är den utgåvan däremot skrotad och ersatt med en blu-ray.

Besynnerligt är det att filmen inte har ett särskilt högt IMDb-betyg. Den gör sig absolut förtjänt av en plats på 250-listan, kanske inte en särskilt hög plats, ändock en stadig plats. Jag har försökt att spekulera lite smått i varför betyget är så lågt. Många vill väl bara inte tillhöra den skara som faktiskt tycker om filmen, en stor del av den skaran består av tonårstjejer och folk som inte är så insatta i film som många av IMDb’s röstare är. Andra anser att filmen har för stora klichéer, en fattig man träffar och lär upp en rikemansdotter i hur jordelivet fungerar, och hon ska motvilligt gifta sig med en elak snobb. Det hela blir lite av en Romeo & Julia-saga, något man har sett förr kan man tycka. Men inte anser jag att det är någon större anledningen till att ogilla filmen då historien berättas så utomordentligt. Dessbättre hade Oscarakademin huvudet på spiken och belönade Titanic med 11 guldgubbar.

En av de största orsakerna till varför somliga inte visar uppskattning är ändå att fokus främst ligger på kärlekshistorien mellan de två huvudpersonerna. Det sägs att James Cameron borde ha riktat in sig mer på båten och själva olyckan istället. Själv förstår jag inte riktigt varför. Jag anser faktiskt att man får en ganska stor inblick i hur livet var ombord, vad folk tog sig åt efter olyckan och hur den skedde. Känslan av att vara passagerare ombord är något som bestämt förmedlas till mig. Vill man ha en mer detaljrik kunskap om fartyget och händelserna föreslår jag en dokumentär istället.

Jag hyser enorm respekt för geniet Cameron som gjort två av världens bästa filmer; Terminator 2 och Aliens. När han skrev manuset till Titanic var han i kast med att skapa vad som kan kallas filmhistoriens mest gripande kärleksdrama. På vita duken hade sannolikt få personer förutsett det exakta slutet. Trots alla olyckligheter och en sista halva som såg väldigt mörk måste väl publiken ha trott att huvudparet skulle klara sig och att ett happy-ending tillsist skulle följa?

Regissören åstadkom en snillrik vändning som publiken inte räknat med. Kärleksparet han designat bestod av en drömkille som tjejer faller för och en drömtjej för killarna. Och istället för att låta dessa två leva lyckliga i alla sina dagar så splittrade han dem och lämnade sin publik med krossade hjärtan. Just detta är måhända den största anledningen till att filmen kom att håva in så mycket pengar som den gjorde.

Men all berömmelse ska naturligtvis inte gå till romansbiten. På det visuella planet är filmen fruktansvärt bra, än idag blir man mäkta imponerad. Fotot är fasligt snyggt och kameraarbetet kan man aldrig klandra. Skådespelarna gör i överlag bra jobb allihop, Kate Winslet är kanonbra och inte minst behaglig till utseendet. Leo DiCaprio står för en godkänd insats som förstärks av den glänsande kemin han har med Winslet.

Första filmhalvan glider fram likt en oceanångare på stilla vatten. Tempofattigt ja, men Cameron målar upp så njutningsfulla bilder att ingen borde uttråkas för en sekund. Han tar sin tid och skänker filmen ett avtrycksgivande djup. När skeppets förlisning börjar ta form stiger både fart och spänning kolossalt, och man blir som sittande på nålar. Till tonerna av James Horners magiska musik blir det hela bara ännu mer stämningsfullt. Hands down, soundtracket är ett av världens absolut bästa.

Känslan jag får av Titanic är svår att beskriva. Filmen tillhör ett fåtal som kan förse mig med ganska unika känslor och tankar. Som jag skrev tidigare upplever jag nästan att jag finns med ombord och förenas emotionellt med de två huvudkaraktärerna. De mest vattenfyllda scenerna gör nästan att man fryser själv. Verklighetens fartyg och dess jungfruresa återges kort sagt på ett sätt som Saving Private Ryan och Band of Brothers återger andra världskriget. Det blir inte bättre.

Om något förtjänar mindre entusiastiska omdömen så är det dialogen, aldrig har dialog varit en av regissörens starka sidor. Ursäkta en lång och svamlig recension, den ska avrundas nu. Titanic förblir exceptionellt fängslande och slutbetyget måste i denna uppdatering höjas ett snäpp till högsta möjliga. Mycket älskvärt mästerverk.