Titel: The Hobbit: An Unexpected Journey
År: 2012
Längd: 169 min
Genre: Fantasy | Äventyr
Regissör: Peter Jackson
Skådespelare: Ian McKellen, Martin Freeman, Richard Armitage, Andy Serkis, Sylvester McCoy, Ken Stott
Gandalf och kompani har återvänt för att avbryta en lång väntan. Jag var bara ett barn när Peter Jackson frälste mig med mina tre favoritfilmer, och nu kände jag mig som ett barn igen på en julaftonsmorgon i biosalongen. Det blev ett kärt återseende.
Bilbo Baggins den äldre (Ian Holm) skriver om sina äventyr som vi strax får bevittna. Det börjar med att den yngre Bilbo (Martin Freeman) gästas av Gandalf (Ian McKellen) som frågar om han vill uppleva ett äventyr. Bilbo säger nej utan vidare effekt, ett gäng dvärgar ledda av Thorin (Richard Armitage) kliver in genom dörren och börjar göra sig hemmastadda trots Bilbos protester. Tillsammans med Gandalf ber de honom följa med för att återta deras forna rike Erebor som nu är i klorna på draken Smaug. Efter mycket tvekan ger Bilbo klartecken och så börjar första kapitlet.
En del kritiker har anklagat An Unexpected Journey för att vara en ny The Phantom Menace, jag vägrade lita på deras ord och det gjorde jag rätt i. George Lucas vanärade sin trilogi medan Jackson gör tvärtom. Han bygger upp Middle-earth i all sin prakt och ger fansen mycket att njuta av. Den som trodde att man hade sett alla vyer och varelser som fantasilandet har att erbjuda får känna sig motbevisade.
De mörka och dystra tonerna som omger The Lord of the Rings återfinns inte här. Istället blir det mer humor och galenskaper, detta är vad som främst skiljer den till stilen från trilogin. Eftersom filmen baseras på en barnbok förvånar det mig inte att den är mer barnvänlig. Jag gillar att den går en egen väg och framförallt hur mysig den är med sina sånger och sin dvärg-gemenskap.
Totalt 13 dvärgar ansluter till sällskapet som inte ger tillräcklig plats åt alla för att vi ska lära känna dem, inte en helt oförmodad svaghet, lätt att ha överseende med faktiskt. Jämte Bilbo och Gandalf blir de bra många fler än kamraterna som The Fellowship består av. Vi kommer säkert att fastna för dem mer i uppföljarna när svängrummen vidgas. Dwalin är min favorit hittills.
Utöver det närapå överflödiga antalet dvärgar kan jag endast ge kritik åt den tunna storyn som saknar klimax i An Unexpected Journey, men filmmakarna lyckas använda den på bästa sätt och ser till att den kan beskrivas som händelserik. Andrew Lesnies magnifika foto förtjänar ovationer, liksom allting som hör till det visuella.
Speltiden på 169 minuter bara flög förbi, jag räknade med att få se nästan ytterligare en timme strax innan eftertexterna började rulla. Man vet att en film är bra när den är lång och samtidigt över i ett nafs. Nu återstår bara frågan om hur jag ska lyckas vänta på den förlängda versionen utan att jag spricker.
Voldo's Filmblogg 
HFR är inte en ny teknik, men det är första gången som man använder det till en lång spelfilm som går upp på bio. Jag tyckte verkligen in 48fps i alla fall. Jag misstänker att 3D:n tyvärr förstörde det visuella för mig. Allt såg för mycket CGI ut, även om det kanske inte var det? Därför ska jag se filmen i 2D imorgon i förhoppning att det inte ska se lika ”plastigt” ut.
Jag gillade filmen och har egentligen mest negativa åsikter om sekvenserna i Goblin Town, deras design, Azogs design (kanske ser bättre ut i 2D?), gestaltningen av Radagast (som kändes för överdriven till och med för den humoristiska, lättsamma sagonivån som Hobbit ligger på – och som jag gillade) och vi inte fick se mer arbete på örnarna. Hoppas på att de figurerar lite mer i början av nästa rulle.
Jag såg den också i 3D och jag gillar inte 3D, tycker inte att det tillför något. Men jag ska vänta tills filmen släpps på blu-ray för att se den i 2D också.
Störde mig faktiskt inte på Radagast. Var dock orolig att jag skulle göra det när jag fick höra den starka kritiken mot honom.