Titel: Les Misérables
År: 2012
Längd: 158 min
Genre: Drama | Musikal| Romantik
Regissör: Tom Hooper
Skådespelare: Hugh Jackman, Russell Crowe, Anne Hathaway, Amanda Seyfried, Sacha Baron Cohen, Helena Bonham Carter, Eddie Redmayne
Musikalgenren sticker minsann ut bland andra filmgenrer. Men det finns ju musikaler och musikaler så att säga, personligen föredrar jag dem där antalet sånger är begränsade, där det inte sjungs hela tiden. Tom Hoopers senaste verk tillhör den sorten då den inte lämnar mycket rum för vanlig dialog.
I Frankrike på 1800-talet har Jean Valjean (Hugh Jackman) fått genomlida många år som slav efter att ha stulit. Tillslut belönas han med villkorlig frigivning, den väljer han att bryta. Han lyckas etablera sig som en fri och tämligen välbärgad man under några års tid, men hans fångvaktare Javert (Russell Crowe) har inte gett upp jakten på honom. Valjean måste snart börja fly när Javert får reda på vem han är, men Valjean känner att han har en nyförtjänt plikt att ta hand om en föräldralös flicka. Att uppfostra henne samtidigt som han har Javert hack i häl under den franska revolutionen blir ingen lätt uppgift.
Inledningsscenen imponerar stort, likt många andra scener. Filmens första halva är den starkaste, den andra blir seg emellanåt och introducerar en karaktär med namnet Marius. Valet av skådespelare till rollen som honom godkänner jag inte, Eddie Redmayne sjunger nämligen ofta med en röst som påminner om Ernst Billgrens. I övrigt kan jag inte klandra någon på rollistan, Hugh Jackman och Anne Hathaway är fenomenala.
Les Misérables skulle förmodligen ha varit bättre med ett betydligt mindre antal sånger. Det sjungs nästan ständigt och vanlig dialog existerar knappt. Man borde ha sparat sjungandet till de bästa sångerna och mestadels låtit karaktärerna tala som vanligt folk. Jag får dessutom uppfattningen om att bristen på tal hämmar karaktärsdjupet en aning.
Det finns skavanker man kan kritisera, men i stort sett är Les Misérables en högt sevärd film med mycket som väcker beundran. Jackman, Hathaway och scenograferna förtjänar extra uppskattning.
Voldo's Filmblogg 
Själv föredrar jag när en musikal är det ”fullt ut” så att säga. Att man inte växlar mellan vanlig dialog och sång. Tycker det kan distrahera och kännas mer krystat när skådisarna väl börjar sjunga i filmer som Mama Mia eller Maoulin Rouge.
Annars håller jag med dig om att första halvan av filmen är bäst, och att Eddie Redmaynes sångröst är en aning… underlig. Dock verkar det som att filmen som helhet gjorde större intryck på mig än på dig. Jag tyckte den var utmärkt.