Brave

Titel: Brave
År: 2012
Längd: 93 min
Genre: Komedi
Regissörer: Mark Andrews, Brenda Chapman
Skådespelare: Kelly Macdonald, Billy Connolly, Emma Thompson, Julie Walters, Robbie Coltrane, Craig Ferguson

På Pixars meritförteckning sticker Brave ut eftersom den är deras hittills enda film med en kvinnlig protagonist. Kritikerna och publiken har dock inte varit lika nådiga som de brukar vara mot Pixar, däremot är det en uppryckning på det planet gentemot floppen Cars 2.

Merida (Kelly Macdonald) är en skotsk tonårsprinsessa. Hon älskar att ge sig ut i skogen och träna pilbågskytte, men hennes mamma Elinor (Emma Thompson) vill att Merida uppför sig som en traditionell prinsessa. En dag kommer lorder vars söner Merida tvingas välja mellan till make. Hon vill inte veta av sin mors strikta order om att hon snart måste gifta sig, så hon rymmer till skogs. I skogen träffar Merida en häxa som ger henne möjligheten att ändra sitt öde. En hemsk förbannelse kastas på drottningen och Merida måste försöka ställa det rätta innan en ännu större tragedi sker.

Med sina medeltida skotska miljöer och sin säckpipemusik, samt att  Brave tillhör fantasygenren gör att den har den ett visst övertag när den ska falla mig i smaken. Jag råkar vara en fantasynörd och jag har en förkärlek till svärdfilmer. Visuellt tillhör den dock inte en av Pixars bättre alster, de många gråa och bruna färgnyanserna drar ner den ett snäpp.

Vad som kanske allra mest utmärker sig självt är en frånvarande humor. Vår huvudkaraktär har tre bröder som ska stå för komiken, men tyvärr lockar inte dessa till skratt. Lyckligt nog kompenseras dem av spänningen och det känslomässiga, det blir inte mindre gripande här än i Toy Story 3.

En halvklyschig historia och humorbrist till trots anser jag att Brave är lysande överlag, mycket tack vare hur den fängslade mig mot slutet, och det medeltida fantasytemat som jag nästan gav tummen upp på förhand. Patrick Doyle gjorde därtill ett utomordentligt jobb med musiken.