Titel: The Breakfast Club
År: 1985
Längd: 97 min
Genre: Drama | Komedi
Regissör: John Hughes
Skådespelare: Emilio Estevez, Paul Gleason, Anthony Michael Hall, Judd Nelson, Molly Ringwald, Ally Sheedy
Den hyllade klassikern The Breakfast Club är kanske den som John Hughes blev mest känd för. Jag har faktiskt aldrig sett någon av filmerna han regisserat innan jag såg denna nu så jag kan inte bedöma regissören i helhet särskilt bra.
Fem elever har alla fått kvarsittning. En lördagsmorgon samlas de i skolans bibliotek för att tillbringa hela dagen där. De måste skriva en lång uppsats, men när läraren gått sin väg ägnar de sig istället åt att prata, retas och bråka. De kände inte varandra särskilt bra förut men under dagen lär de känna varandra ordentligt på gott och ont. Eleverna kommer att påverkas mycket av denna dag som blir mer känslosam ju längre den når sitt slut.
Att The Breakfast Club har prisats av många som ett mästerverk gjorde att mina förväntningar var ganska höga. Tyvärr infriades de inte alls då den aldrig passerade medioker nivå. Att den handlar om ett gäng stereotyper som samlas och tillbringar en dag tillsammans och utbyter några intressanta meningar är vad som gör filmen någorlunda givande.
Filmens trovärdighet brister på många plan. Att alla karaktärer är stereotyper kan man frånse, men deras starkt skiftande relationer till varandra kan inte få annat än ett minustecken i min bok. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att deras relation borde ha tagit andra och mindre plötsliga vändningar, då hade verklighetsbetoningen blivit större.
I sin helhet är The Breakfast Club en halvbra film, klart över high-school-filmers genomsnittliga kvalitet. Den krossas dock av TV-serien Freaks and Geeks alla dagar i veckan, den rekommenderar jag naturligtvis i första hand.
Voldo's Filmblogg 
Fast är inte grejen med filmen att de inte vill vara stereotyper, att de försöker bryta sig ur rollerna som någon annan gett dem?
Kanske, men jag tycker att det verkar som att de där brytningarna kom för plötsligt och att de vände för mycket fram och tillbaka.
Det här är nog en film som lever lite på ett nostalgiskt skimmer, jag gillar den men kan förstå kritiken.
Min favorit av Hughes av Ferris Buellers day off rekommenderas varmt.
Jo, den verkar vara lite av en nostalgi-film så att säga.