Vad jag mest förknippar Tove Janssons berättelser om Mumindalen med är den animerade serien från Japan. Jag älskade den när jag var barn och anser alltjämt att det är den bästa barnserien någonsin. I Mumindalen heter den på svenska, fyra säsonger skapades totalt, den fjärde dubbades dock aldrig till svenska då den ska ha innehållit för många farliga äventyr, vad det nu betyder förstår inte jag. Farliga äventyr är något som präglar de tidigare säsongerna också. Nu i vuxen ålder har jag sett den första säsongen och ungefär hälften av den andra, resterade avsnitt är svåra att få tag på.
Handlingen äger rum i en fantasivärld som bebos av många märkliga innevånare. I fokus ligger Mumindalen och huvudpersonen Mumin som bor tillsammans med sina föräldrar och den bråkiga Lilla My i ett stort hus. Till deras vänner hör kloke ensamvargen Snusmumriken, fege kängurun Sniff och mumintrollet Snorkfröken. Mumintroll är en slags art eller ras som liknar flodhästar till utseendet. Vännerna råkar ut för alla möjliga sorters äventyr och upplevelser tillsammans.
Att man även som vuxen kan underhållas av I Mumindalen beror mycket på den allmänt höga kvalitén hos berättandet, animeringen, röstskådespeleriet med mera. Samtliga skådespelare talar finlandssvenska i den svenska dubbningen. Jag har fått höra om en händelse från min barndom som bestod av att jag träffade en man som talade finlandssvenska och jag frågade om han var från Mumindalen.
Logiska knasigheter är minsann inte frånvarande, till exempel vad gäller karaktärernas namn, som Muminpappan och Muminmamman. Vem döpte dem så egentligen? Var det en slump att två personer med dessa namn blev tillsammans också? Nåja, det är charmigt på sätt och vis, och inget som direkt avskräcker. Emellanåt blir logikbristen skrattframkallande, som när Mumin och hans familj misstas för flodhästar och sätts i burar på en djurpark där de får tillgång till dryckesautomater. Jag förstår inte riktigt om det är medveten komik eller ej. Men eftersom detta är en barnserie förlåter man lätt logikbrister.
I Mumindalen förfogar över mycket spänning, humor, mystik och rentav skräck. Spöken, häxor och monster finns, inklusive Mårran som måste vara en av de mest skrämmande varelser som någonsin skapats. Hon liknar ett stort, mörkt spöke med stirriga ögon och en uttryckslös mun, hon fryser allt i sin väg till is och hon morrar istället för att tala. Om hon fick visas för barn i svensk TV kan man undra vad den fjärde säsongen som aldrig visats innehåller. Jag upplevde henne som otroligt kuslig under min barndom men kunde samtidigt inte slita blicken ifrån henne. Min yngre bror skulle dock alltid undersöka något bakom soffan när hon dök upp.
Musiken bidrar starkt till att stämningen ofta är fantastisk. Jag kände mig nyss tvungen att ta reda på vem som komponerat musiken, om det möjligtvis är Hayao Miyazakis vapendragare Joe Hisaishi, men så var det inte. Det är en tämligen okänd herre vid namn Shumio Shiratori som komponerat musiken, han har inte mycket annat på meritlistan. Dock gjorde han sig förtjänt av stående ovationer för sitt arbete med denna serie.
Tveklöst kan jag konstatera att I Mumindalen alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta. Förhoppningsvis släpps samtliga svenskdubbade avsnitt på DVD i framtiden, eller ännu hellre på Blu-ray. Det vore tråkigt om det aldrig skulle ske. Avslutningsvis länkar jag till mina favoritstycken från soundtracket, de tål att lyssnas på.
https://www.youtube.com/watch?v=JX_OnAKnE9Y
https://www.youtube.com/watch?v=qmSql5X60sE
https://www.youtube.com/watch?v=4tmEw5jhNh0
EDIT: Jag har sett fler avsnitt sedan jag skrev denna recension. Muminpappan kallades tydligen Mumin i sin barndom. Om Muminmamman också gjorde det får vi dock inte veta, om jag nu inte missat något.
Voldo's Filmblogg 