The Hobbit och The Lord of the Rings – en jämförelse

Att Peter Jacksons trilogi om Bilbos äventyr till Erebor skulle bli lik regissörens föregående trilogi var det många som förväntade sig, och de blev säkert besvikna. Men jag gjorde inte det misstaget. Tolkiens bok om Bilbo är i grunden en barnbok, och kortare i längd än den uppföljande mer vuxenorienterade trilogin. Man borde alltså inte jämföra trilogierna för mycket när man recenserar dem, men i detta inlägg gör jag endast en jämförelse och jag ska försöka skilja innehållet ifrån mina recensioner.

ld5

För The Lord of the Rings förberedde sig Jackson och hans team med förproduktion under flera års tid, med början redan 1997. Lugnt och sakta kunde han ta det för att få fram sin vision av filmerna. Helt annat blev det med The Hobbit, som Jackson endast var tänkt att producera. Guillermo del Toro stod som regissör, med han hoppade av då hans tålamod tog slut efter diverse förseningar. Jackson fick hoppa in med kort varsel, och tiden för förproduktion skulle bli kort. Del Toros idéer som man jobbat länge med skrotades till stor del. Ny regissör innebär ny design. Kanske var det bäst ändå att Jackson fick regissera filmerna, jag gillar hans val av skådespelare bättre. Del Toro ville till exempel ha Brian Blessed, född 1936, som Thorin. Då är jag nog glad att det blev den yngre Richard Armitage istället, fast det hade varit intressant att se hur filmerna blivit om Del Toro stannat kvar.

ld1

An Unexpected Journey tar ganska snabbt en egen stil gentemot föregångarna. Början innehåller bland annat ett par sånger med dvärgarna, och på det viset kan den liknas vid en Disneyklassiker. Något mer barnvänlig är den, precis som boken, och jag uppskattar detta. Den förlängda versionen innehåller ytterligare ett par sånger, bland annat en av Goblinkungen.

ld5,5

En av anledningarna till att Hobbit-trilogins första del är min favorit ligger just i den utmärkande stilen och tonläget. Det blir en syn på Middle-earth ur en annan vinkel och samtidigt framgår det att det är samma igenkännliga Middle-earth. De uppföljande delarna förlorar lite av stämningen och den där myskänslan som ettan hade, filmerna försöker efterlikna The Lord of the Rings mer. Legolas i The Hobbit är inte riktigt densamme. Man kan tala om karaktärsutveckling, men den utvecklingen går åt olika håll. Han är mer behaglig i The Lord of the Rings, inte alls lika uppkäftig – i brist på bättre ordval. Man kan se det som att han mognat mer sedan dess, samtidigt har hans stridskunskaper av allt att döma försämrats eftersom han gör ännu galnare stunts i The Hobbit, dessutom med större enkelhet och frekvens. Jag anser att man kunde ha porträtterat honom bättre.

ld2

En annan karaktär från The Lord of the Rings som dyker upp igen är Galadriel, hon är i mitt tycke en av det mest intressanta figurerna i Tolkiens och Jacksons värld. Cate Blanchett befinner sig på gränsen till att vara för gammal för att återreprisera rollen, det syns att hon åldrats och visst kan man undra varför hon ser ut att ha åldrats baklänges likt Benjamin Button. Men det är inte mycket att gnata om, hon är fortfarande lik den Galadriel hon först gestaltade och jag gläds åt hennes uppenbarelse i Hobbit-trilogin. Precis som med Legolas föredrar jag dock originalversionen. Den Galadriel vi ser i The Lord of the Rings är betydligt mer mystisk och tilldragande. I The Fellowship får hon publiken att undra om hon möjligen går Saurons ärenden likt Saruman eller om hon har andra hyss för sig. Hon viskar till Frodo med sin telepati, nämner Saurons öga och vi får blicka hennes uppspärrade ögon en kort sekund. Därefter har vi scenen med hennes blågröna, mer spirituella skepnad som inte alls ser välkomnande ut. Hennes telepatiska förmåga använder hon dessutom mer sparsamt. Gandalf däremot är densamme, hans återkomst har man i stort sett lyckats med felfritt. Att Ian McKellen åldrats märks inte heller.

ld6

Djupet och mystiken som präglar The Lord of the Rings återfinns bara minimalt i The Hobbit. Den senare har för tydliga förklaringar som kan kännas krystade och onaturliga. Glóin nämner Gimli (hans son) vid namn för Legolas, något han inte hade behövt göra. Det låter som att det är riktat till publiken och inte till Legolas. Gimli refereras till som ”son of Glóin” i The Lord of the Rings, och det hade fått räcka så tycker jag. Låt publiken greppa det eller låt det vara. Att Galadriel är mormor till Arwen nämns aldrig i någon film, och det gillar jag. Onödigt vetande som publiken kan få luska ut på egen hand om de vill, istället för onödigt nämnande. Jämför exempelvis även med ett par av Sarumans repliker i den förlängda versionen av The Return: ”What do you want Gandalf Grahame? Let me guess, the key of Orthanc? Or perhaps the keys of Barad Dûr itself? Along with the crowns of the seven kings and the rods of the five wizards!”, ”Something festers in the heart of Middle-earth. Something that you have failed to see. But the great eye has seen it”. Det är tydligt att Saruman talar till Gandalf och inte till publiken, vi får fundera själva på vad Saruman menar och refererar till.

ld4,6

Howard Shore skapade några av filmhistoriens bästa musikstycken till The Lord of the Rings, en av många bidragande faktorer till filmernas popularitet. Musiken till The Hobbit har några bra stycken, men de är inte i närheten av sina föregångare. Även Bilbo’s Song som spelas någon gång under eftertexterna till The Return slår allt som Shore komponerade för The Hobbit. Ironiskt kan man tycka när sången ändå bär Bilbos namn, och nästan lite synd att den inte fick plats i Hobbit-filmerna någonstans istället.

ld7

Kvalitetsskillnad man man tala om i evigheter. Det låter kanske som att jag kritiserar Hobbit-filmerna hårt, jag anser dock att de är fantastiska överlag. Det är när jag jämför dem med mina favoritfilmer som de framstår som skräp. Första gången jag såg The Fellowship satt jag och gapade av förundran när Balrogen trädde fram, eller till exempel när Gollum visade sig i The Two Towers. Några sådana förbluffande moment bjuder inte The Hobbit på, men nyskapande filmhistoria av regissören igen är förstås mycket att begära och inget jag hade väntat mig heller.

ld4

En slutsats jag drar är att Hobbit-filmerna hade kunnat göras bättre utan tvekan, och det hade de säkert blivit till viss del om Jackson fått mer tid på sig. Förhoppningsvis blir det fler högkvalitativa filmer om Middle-Earth i framtiden, troligtvis med en annan regissör. Det finns otroligt många fler platser att utforska och fler personligheter att lära känna. Jag skulle gärna se en yngre Galadriel i en stor roll, hon är en väldigt intressant karaktär som sagt, spontant tänker jag mig henne spelad av Sophie Turner (Sansa i Game of Thrones). Ännu går det bara att spekulera och önska, vi får se vad framtiden utvisar.

2 reaktioner på ”The Hobbit och The Lord of the Rings – en jämförelse

  1. Intressanta jämförelser. Jag vet väl inte om jag hade förväntat mig särskilt mycket från Hobbit-filmerna eftersom min minnesbild av boken var just ett betydligt enklare verk. Men problemet med filmerna kan jag tycka är att man som tittare får känslan av att Jackson/producenterna förlitat sig alldeles för mycket på att det ska räcka med att kasta in typ Bloom som Legolas utan att göra något med figuren som du säger. Förlitat sig på att publiken ska vara nöjd med de mest ytliga hänvisningar till de föregående filmerna. Försöken att koppla ihop denna historia med LOTR blir också ganska krystade, sannolikt för att man inte haft särskilt mycket tid på sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s