Titel: Mr. Popper’s Penguins
År: 2011
Längd: 94 min
Genre: Komedi | Fantasy
Regissör: Mark Waters
Skådespelare: Jim Carrey, Carla Gugino, Angela Lansbury, Madeline Carroll, Philip Baker Hall, Clark Gregg
Det var på 90-talet samt 00-talets första halva som Jim Carrey hade sin storhetstid, med filmer som Dumb & Dumber, Ace Ventura, Man on the Moon, The Truman Show och Eternal Sunshine. Dessa år är förbi, men Carrey har visat i exempelvis Dumb and Dumber To att han fortfarande har gnistan. Mr. Popper’s Penguins tillhör dock hans mer lättglömda verk.
Mr. Popper (Carrey) är en medelålders affärsman med två barn. Han gör bra ifrån sig på jobbet och har råd med en fin lägenhet, men att hålla samman både karriär och familjeliv går inte alltid smidigt för honom. När Popper en dag oväntat ärver ett gäng pingviner ifrån sin avlidne far förvandlas hans vardag till en smärre mardröm. Men Popper fäster sig så småningom vid pingvinerna som visar sig vara till hjälp för honom.
En av mina första tankar om filmen centrerar kring hur orealistiska pingvinerna är i sina ageranden och i sättet de fraktats på till huvudkaraktären. Att de har närmast hyperintelligens i djurmått och även en märklig förmåga att kunna lokalisera människor. Men att filmen står under fantasy-kategorin på IMDb gör det kanske mer acceptabelt. Den bör antagligen ses som en sorts saga med hintar av magi. Pingvinerna animeras för det mesta digitalt, vilket fungerar helt okej.
Mr. Popper’s Penguins är tyvärr för humorbefriad för sitt eget bästa. Den innehåller ett eller två halvroliga moment, inte mer än så. Jim Carrey står för en godkänd insats men lyckas inte riktigt rädda den mediokra filmen. Klichéer och dumheter ges mer utrymme än de bör.
Den som älskar Jim Carrey eller bara letar efter en småtrevlig familjekomedi kan säkert finna nöje i Mr. Popper’s Penguins. Den är trots allt inte så himla dålig som jag hade befarat innan. Mer humor hade dock suttit fint.
Voldo's Filmblogg 