Bram Stoker’s Dracula

Titel: Bram Stoker’s Dracula
År: 1992
Längd: 128 min
Genre: Fantasy | Romantik | Skräck
Regissör: Francis Ford Coppola
Skådespelare: Gary Oldman, Winona Ryder, Keanu Reeves, Anthony Hopkins, Cary Elwes, Tom Waits

Av alla vampyrfilmer som gjorts genom åren står Bram Stoker’s Dracula som min personliga favorit. Den vann 3 Oscarsstatyetter och är förmodligen regissörens senaste riktigt bra film. Jag har sett den ett flertal gånger och såg den nu senast på en ny remaster-utgåva.

År 1462 återvänder Prins Vlad III Dracula (Gary Oldman) hem ifrån en krigsbatalj och finner sin älskade Elisabeta (Winona Ryder) död. Hon har begått självmord efter att ha hört falska nyheter om att prinsen stupat. I raseri och sorg rebellerar Dracula mot Gud. Han svär att han ska återuppstå från graven för att hämnas sin älskades död med alla mörkrets makter, och blir sedermera en demonisk vampyr. År 1897 skaffar sig Dracula en ung advokat vid namn Jonathan Harker (Keanu Reeves) för att assistera honom med fastighetsaffärer. Av en slump hittar den gamle prinsen en bild på Harker’s fästmö som är identisk Elisabeta, och han är säker på att hon är reinkarnerad. Han beger sig genast till England medan Harker hålls fången på slottet i Transsylvanien.

Trots att filmen bär romanförfattarens namn har den tagit sig många egna friheter, mestadels till det positiva. Som karaktär är Dracula långt mer levande, bildligt talat. Han porträtteras inte som det rent ondskefulla väsen han är i boken. Här finns nämligen en människa han bryr sig om, väldigt mycket dessutom, och den relationen ställer karaktären i nytt ljus. Han har ett syfte och en mening om man kan beskriva det så, medan han i boken mest bara vill ha ihjäl folk. Att låta Mina Murray vara Elisabetas reinkarnation av prinsens stora kärlek ger en helt egen väg åt filmen och den mytomspunna karaktären.

Bram Stoker’s Dracula är egentligen inte komplex alls vad gäller striden mellan gott och ont, men den hamnar för min del i kategorin av filmer där jag håller på ”de onda”, dit till exempel Silent Hill och Maleficent räknas. Det går lätt att känna avsmak och hat mot Dracula när han offrar levande småbarn till sina inneboende kvinnovampyrer, men samtidigt vill man att den mänskliga delen av honom återförenas ska med Elisabeta. Därtill är Jonathan Harker en riktigt irriterande karaktär som hade gjorts till blodpudding av Dracula om jag fått bestämma.

Harker blir minst sagt än mer störande genom den brutalt usla rollprestationen av Keanu Reeves. Verkligen en av de sämsta prestationerna jag skådat på vita duken, den har absolut noll inlevelse och förstör så förbannat mycket. Jag hade säkert inte varit sämre själv i rollen. Enligt Reeves var han utmattad efter att ha spelat in många filmer i rad och saknade energi till rollen, men det fungerar inte som ursäkt för hans totala värdelöshet. Coppola har djupt ångrat sitt val av skådespelare för rollen, och det är absolut förståeligt varför. Han hade till en början valt Johnny Depp, men studion ville inte ha honom. Det är kanske studion man ska skylla på i förstahand alltså. Om någon ändå hade en tidsmaskin som kunde användas för att hindra Reeves att få rollen, det vore en dröm.

På gränsen till komiskt blir det när Reeves agerar mot fantastiska skådespelare som Gary Oldman och Anthony Hopkins, likaså Winona Ryder är otroligt mycket bättre än honom. Snacka om total obalans. Ryder var förövrigt perfekt för rollen även tack vare hennes enastående skönhet. Med henne går det smidigt på alla sätt att ha förståelse för Draculas extrema förtvivlan och att han väntat på hennes reinkarnation i 435 år. Oldman gör förövrigt en fantastisk Dracula. Hopkins är bra men ändå ganska lättglömd, han har gjort många långt bättre rollprestationer.

Det finns mycket att uppskatta med Bram Stoker’s Dracula, såpass att mitt slutbetyg får landa på en åtta. Det gigantiska minustecknet som kanske borde dra ner betyget är förstås Reeves. Blundar man för honom har man dock en genuint kvalitetshög film med intressanta karaktärer, snygga visuella vyer och suveräna skådespelare. Skräck och fantasy blandas med särpräglad romantik på ett mycket effektivt vis.