Game of Thrones – säsong 7

De bästa säsongerna av Game of Thrones skulle jag säga är dem som mer noggrant följer George R.R. Martins fenomenala förlagor. Med andra ord gäller det i huvudsak säsong 1-4. Serien har däremot aldrig upphört att vara en av världens bästa, och jag vet att jag aldrig kommer att tröttna på den innan den avslutas med sin åttonde säsong.

Handlingen i säsong 7 bjuder på många återföreningar tillika nya möten mellan huvudkaraktärer. Stark-systrarna är tillbaka hand i hand. Jon möter Daenerys för att diskutera det annalkande hotet från norr i form av vandrande döingar. Cersei smider sina lömska planer och skaffar nya allierade. Det är mycket som händer, och det händer hastigt. Tyvärr märks tydligt att serien har tappat i kvalitet och att manusförfattarna kämpar med att knyta ihop allting på värdigt vis utan någon förlaga att kunna guida dem.

Den dalande kvalitén utmärker sig främst i det överilade tempot. Föregående säsonger av Game of Thrones har alla haft 10 avsnitt vardera. Denna har endast 7, utan för den sakens skull vara mindre händelserik. Karaktärer reser snabbt mellan Westeros alla hörn, från scen till scen. Det får mig att blicka tillbaka till de första säsongerna då resande tog tid och själva resorna bidrog med djup och utvecklingar. Man blir lätt besviken, men samtidigt är det förståeligt.

Manusförfattarna har idétorka och som sagt vissa problem att hitta rätt i Martins värld. Det där riktiga krutet och den där oförutsägbarheten från tidigare säsonger har börjat tyna bort. Men trots att den sjunde säsongen är sämst hittills finns en spänning där hela tiden. Vi får se Daenerys drakar i action mer än någonsin tidigare och det är faktiskt ett rent nöje. Just drakarnas roll och deras öden känner jag mig väldigt nyfiken på inför den sista säsongen.

Till skillnad från manus kan man gott berömma skådespeleriet lika mycket som tidigare. Lena Headey och Peter Dinklage är bäst bland skådespelarna, inte bara denna säsong utan även om man räknar allihop. Att Headey aldrig har vunnit varken en Golden Globe eller Emmy för sin roll övergår mitt förstånd. Hon är nämligen helt enastående och förtjänar alla priser hon möjligen kan få. Förhoppningsvis belönas hon med något av nämnda priser innan serien slutat och chansen försvunnit.

Smärre spoilervarning på detta mer ointressanta stycke: Beyond the Wall (avs. 6) är ett av säsongens bästa avsnitt och utspelas framförallt norr om den stora muren, som titeln antyder. Det fick mig att göra associationer till dataspelet ”World of Warcraft: Wrath of the Lich King” (kort visuell demonstration i länken) som innehåller en stor armé av vapenbärande zombies, odöda drakar och en sorts odöd kung med blålysande ögon som kontrollerar dessa i väldigt mörka och vintriga miljöer. Även sekvenser i sjunde avsnittet indikerar att manusförfattarna tagit inspiration ifrån spelet. Det kändes tämligen nostalgiskt för mig som gammal spelare. Frågan är om det rör sig om slug kopiering eller vänskaplig referens? Jag tror på det senare.

Jag ser fram emot den sista säsongen av Game of Thrones, men ännu mer ser jag faktiskt fram emot Martins nästkommande roman ”The Winds of Winter” som kommer att berätta vad som egentligen sker, så att säga. Den verkliga sagan finns där i hans böcker, och det ska bli spännande att få läsa vilka vägar den tar och vilka likheter som finns med serien. Jag är övertygad om att sagan även endast mätt utifrån serien kommer att ha en fortsatt stabil plats på min lista över de bästa fantasysagorna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s