Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1 (2010)
David Yates blev bara bättre på sitt jobb för varje installation i Potter-serien han regisserade. Det var en självklarhet för min del att man delade upp filmatiseringen av sista boken i två delar. De blir således mer trogna och värdiga sin förlaga.
The Deathly Hallows: Part 1 har varken humor eller action att tala om, men istället står den sig som den mest stämningsfulla delen i filmsagan. Den lever mycket på just stämningen och på att huvudrollsinnehavarnas skådespeleri förbättrats. Alexandre Desplat komponerade även ihop ett förträffligt bra soundtrack för att höja kvalitén ytterligare.
Man kan gott kritisera att denna film känns som den upptakt den är och att den inte hamnar på någon slutlig höjdpunkt. Jag stör mig dock inte på den saken. Faktum är att detta är den enda filmen i serien som inte innehåller något alls jag direkt stör mig på. Väldigt snygg och välgjord.
Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2 (2011)
De flesta verkar vara överens om att finalfilmen The Deathly Hallows: Part 2 är den bästa i serien. Åtminstone verkar den vara mest omtyckt. IMDb-betyget står på över 8, barometern på RottenTomatoes visar 96%, över 1,3 miljarder dollar kammades hem och Oscarsnomineringarna blev 3 i antal.
Detta är stormen efter lugnet som var föregående film. Den fängslande stämningen har ersatts med såväl action som emotionell kraft. Ingen annan film i serien har lyckats få mig att bli tårögd, så denna förtjänar extra beröm för att den lyckades. Varför Severus Snape är min favoritkaraktär i serien motiveras bäst här med hans hemligheter avslöjade för oss. Men naturligtvis bidrar Alan Rickmans oförglömliga insatser mycket till det också.
Jag har svårt att bestämma mig för om Part 2 verkligen är bäst i serien, men den är bestämt minst like bra som sin föregångare och som The Prisoner of Azkaban vars slutbetyg landade på samma siffra. David Yates och kompani avslutade sin mäktiga filmsaga med flaggan i topp.
Voldo's Filmblogg 
Sjunde filmen är min favorit i hela serien. Maximal fokus på karaktärsutvecklingen. Och Ron är inte ens med ett tag. Lyckan! Sen tycker jag att filmens actionscener (vad är det, en sådär 3-4 stycken) är top notch, precis rätt längd och ändå riktig spännande. Filmen är också den mest vemodiga. Se bara när Hermy gör så att hennes föräldrar glömmer henne. Inte ett öga torrt hemma hos mig… En solklar femma!
http://fripp21.blogspot.se/2014/02/obliviate.html
Sista filmen är såklart bra även om den nästan bara fokuserar på action. Men insprunget emellan actionscenerna finns många fina ögonblick. Och som du är inne på är ju Snapes slut magiskt. Hjälten! Damn good movie!
Filmen kommer på brånsch på min lista!
http://fripp21.blogspot.se/2014/02/avada-kedavra.html
Rons frånvaro är en fördel i 7:an ja. Harry och Hermione får en chans att utveckla sin relation, men det är synd att den tar fel utveckling i slutändan.