Skräckfilmer och jump-scares


Jag tänkte skriva mer om något som jag redan varit inne på i ett par av mina recensioner, nämligen jump-scares och vad jag generellt anser om dem.

Om man tittar på IMDb-betyg så verkar jag ogilla jump-scares mer än vad andra gör. Filmer som förlitar sig mer på sådana får ofta högre betyg av andra än vad de får av mig, och kanske vice versa. De skräckfilmer jag anser vara de bästa någonsin är Alien, The Shining, Psycho och The Innocents (1961). Samtliga har klart färre jump-scares än vad skräckfilmer vanligtvis har idag, och har haft under många år. Moderna skräckfilmer tenderar att överkompensera sin oförmåga att skrämma genom att låta tystnad övergå till högt ljud och få oss att hoppa till och därmed se skräckfilmen som lyckad. Jump-scares är dock inte alltid dåliga. Ovan nämnda filmer har exempel på flera bra sådana som faktiskt känns både rättfärdigade och välgjorda.

Ganska nyligen såg jag The Autopsy of Jane Doe från 2016, som använder sig av en rad väldigt billiga jump-scares för att tala om för tittaren att filmen tillhör skräckgenren. Dessa gjorde mig fort frustrerad. Den ännu mer hyllade och berömda A Quiet Place från 2018 använder sig likväl av förutsägbara jump-scares som mest får mig att himla med ögonen.

Generellt föredrar jag skräckfilmer som inte försöker kompensera för någonting och som inte vill få publiken att hoppa till för ögonblicket. Ett par moderna exempel på sådana är de underskattade Silent Hill från 2006 och The VVitch från 2015. De har båda tämligen medelmåttiga betyg på IMDb. Sistnämnd film delar betyg med den usla Sinister från 2012 vars budget ser ut att ligga på några tusenlappar trots att det faktiskt rör om flera miljoner dollar.

Silent Hill består av ren skräck i diverse former. Övernaturligheter, blod, monster, mörker, mord. Den behöver inte kompensera för något eller förlita sig på annat. The VVitch låter skräcken krypa fram istället för att hoppa fram, och den förlitar sig även på att vara råbarkat realistisk med en dialog och story som mest var baserad på dåtidens (1600-talet) skrifter, ett foto som mestadels innehåller naturligt och tillgängligt ljus, och så vidare. Inte lika uppskattad av allmänna publiken som av mig dock. Filmens regissör Robert Eggers har i skrivande stund ännu en skräckfilm på gång med titeln The Lighthouse, och jag ser bestämt fram emot den.

Sammanfattningsvis tycker jag att bra skräckfilmer görs alltför sällan, och att överanvändningen av jump-scares är en av huvudorsakerna till detta.

3 reaktioner på ”Skräckfilmer och jump-scares

  1. Jag håller med, om man älskar skräckfilmer och lägger ner mycket av sin tv-tid på skräckfilmer finns det tillslut inte mycket att välja mellan. Det borde läggas mer tid, pengar och energi på att göra genuint läskig skräckfilmer så man alltid har någon bra film att se fram emot. Bra skrivet!

    /Ida
    http://www.devote.se/idasrecensioner

  2. Jag tror framförallt att dem som söker sig runt bland skräckfilmer oftast söker sig till filmer som ska vara ”läskiga” i den bemärkelsen att det erbjuds många jump-scares. Checkar man utbudet både på Netflix och andra liknande tjänster så är majoriteten av filmerna sådana, vilket är tråkigt då det finns en sådan bred marknad som gömmer sig därbakom. Jag tror framförallt att huvudproblemet är att man håller sig till dem amerikanska filmerna, vilket är en fet uppsjö av framförallt trista remakes och annat som bjuder på fattiga handlingar och enbart riktar sig till att skrämmas.

    Ännu en film att lägga till i listan som enbart kör på jump-scares är ju senaste Conjuring-rullen. Helvete vilken gäsp man drog gällande handlingen och dem otroligt fattiga dialogerna.

    Lyfter en hand för kommande rullen ”Nope” av regissören, Jordan Peele. Den har fått fina recensioner och sedan har vi bioaktuella ”Black Phone” som har fått hyfsat fin kritik.

    Vet att ditt inlägg är något gammal, men vafan…. även jag är less på jump-scares, men jag är en sådan dude som diggar dem äldre filmerna och helst dem som har en begränsad budget som med kreativitet bjuder på magiska praktiska effekter. Italiens storhetstid under 80-talet är svårslaget. Lucio Fulci, Michele Soavi, Dario Argento, Mario Bava osv osv osv..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s