Game of Thrones – säsong 8

Spoiler-varning!

 

Eftersom manus till den åttonde säsongen av Game of Thrones står under all kritik blev denna recension längre än först tänkt. Det finns kolossalt många brister att peka på, och jag går in extra på säsongens femte avsnitt och varför karaktärsvändningen i Daenerys där var helt fel. Avsnitt 5 blev nämligen seriens dödsstöt mot sig själv.

Kvalitén har sjunkit allteftersom serien glidit ifrån böckerna. De första 3-4 säsongerna var onekligen bäst. Säsong 7 var sämst dittills, och den har följts av en ännu långt sämre åttonde säsong. Efter denna katastrof känns det skönt att serien är över så att man istället kan sätta förhoppningarna till de kommande två böckerna. Å andra sidan finns dem som menar att kritiken är hårklyverier och att vi ska vara tacksamma över att få skåda ytterligare en säsong denna ”storslagna” serie. Till dem citerar jag Varys: ”Incompetence should not be rewarded with blind loyalty”.

Logiska luckor såväl som så kallad plot-armor genomsyrar i princip vartenda avsnitt. Enligt George R.R. Martin hade snarare runt 13 säsonger behövts för att serien skulle kunna vara trogen förlagorna, och det märks just på alla logiska konstigheter, krystade konflikter och på hur manusförfattarna snabbspolar sig fram. Dialogen är okreativ och stel. Karaktärerna görs korkade och verkar ständigt glömma bort vad de förut har gjort eller sagt. Serien har en huvudskurk i avsnitt 3, en annan i avsnitt 4 och sedan en annan i de två sista avsnitten. Där har vi en av de många lektionerna i hur man inte skriver ett manus. Kvalitetsnedgången är delvis förståelig och naturlig, men samtidigt betydligt värre än väntat. Såpass att man kan kalla manusförfattarna David Benioff och D.B. Weiss (D&D) för klåpare och bedragare, något internet inte väntat sig med att göra.

I somliga avsnitt händer inte mycket alls, mer än några kärleksintriger som tvingas fram. I andra avsnitt händer väldigt mycket, men då stör man sig på hur fördummat allt har blivit. Många karaktärer verkar inte ha något egentligt syfte alls. Ofta känns det som att man tittar på en medioker animeserie eller på en såpopera med hög budget. Det är inte vad man vill ha av Game of Thrones, den där serien som var så fenomenal under sina första säsonger.

Missandei fick ett idiotslut som endast utgör en av ursäkterna för Daenerys övergång till den mörka sidan. Som tittare himlar man mycket med ögonen eller tar sig för pannan åt nästan samtliga dödsfall denna säsong. Jämför dessa med exempelvis Ned Starks död, eller det så kallade röda bröllopet. Det var minsann andra tider. Säsongen gör det svårt att bry sig om någon karaktär över huvud taget, även för att karaktärerna i sig har blivit så mycket sämre. Tyrion som var känd för sitt intellekt och sin slughet är korkad för att serien behöver ha honom korkad. Ninja-Arya är förbaskat tråkig. Viskningsmästaren Varys skriker ut allt med megafon. Jons dialog består mest av att upprepa några få meningar. Bran är smärtsamt värdelös. Om någon frågar om jag är ett fan av Game of Thrones svarar jag ändå som honom; ”I’m something else now.”

Avsnitt 5 blev väldigt symboliserande för säsongen. Det brinner, sprängs, rasar, förstörs, mördas och dös. Fansen har med all rätt uttryckt sin stora besvikelse över det usla manuset med dess misslyckade karaktärsvägar. Många av oss har sett Daenerys som en karismatisk och någorlunda feministisk antihjälte att hålla på. Hon har varit mån om att inte bli som sin far och att alltid stå upp för de svaga och oskyldiga. Självfallet vill man då inte se henne göra en vändning till att bli en rent ondskefull skurk i form av en folkmördare på vingar. Där kan man fråga sig hur författarna har räknat med att någon ska bry sig längre. Men teamet verkat inte bry sig mycket själva. Det syns till exempel på kaffemuggen i en scen, på CGI-hästar som plötsligt försvinner, på att Dany inte syns på sin drake då hon borde göra det, på vattenflaskan i sista avsnittet eller på att Jamies högra hand är tillbaka när han kramar Cersei i deras återföreningsscen. I avsnitt 3 dör alla dothraki, och D&D bekräftar det även i efterintervjuerna. Sedan är alla dothraki tillbaka i avsnitt 5 utan förklaring. I avsnitt 6 har de förökat sig ytterligare likt alla unsullied som var ganska få i avsnitt 3 och vars halva mängd bekräftades av Grey Worm ha dött. Dessa misstag, dessa självmotsägelser och denna inkonsekvens finns tyvärr i överflöd.

Vad är förresten budskapen i det hela? Att kvinnor är onda, impulsiva och ovärdiga som ledare? Att man själv blir galen och ond om man har en förälder som är sådan? Att man inte kan gå sin egen väg och bli sin egen person? Att våldtäkt kan vara positivt, som Sansa verkade hinta om när hon sa att det hon blev utsatt för av Ramsey gjorde henne stark? Har serien varit eller verkat vara feministisk förut så är den tiden förbi, som jag ser det. Dessutom hade alltså fyllesvinet Robert Baratheon rätt hela tiden om att Dany borde mördats som barn, medan heroiska personer som Ser Barristan är naiva idioter? Snacka om antiklimax. För mig representerar Jon och Dany två sidor av samma mynt i denna ”sång om is och eld”, två sidor som behöver och kompletterar varandra alltså. Ska det bara handla om hjälte och skurk så är besvikelsen enorm. Jag hoppas att R.R. Martin tar en annan väg i sina böcker, men även om han inte gör det kommer han säkerligen skildra allt mer ordentligt.

Det är sällan jag tänker att jag personligen hade kunnat skriva manus bättre. Men så känner jag faktiskt med säsong 8. Jag hade kunnat rädda serien från att helt mörda sig själv bara genom att skriva om femte avsnittet från att soldaterna i King’s Landing kapitulerat. Daenerys hade fått hållas i en moralisk gråzon utan att bli skurk. Med bland annat hämnd för Missandei i tankarna hade jag låtit Dany få ett mer rimligt ”moment of madness” genom att ha henne flyga direkt mot Cersei för att bränna ihjäl henne med sin drake. ”Dracarys!” hade Dany kunnat yttra sig precis som Missandei gjorde, och Cersei hade fått ett brännande avslut i en enligt min vision smått episk scen som sedermera kunnat resultera i ett Tyrion och Jon börjar ifrågasätta Dany mer. Detta kanske inte alls vore optimalt, men det var ungefär detta jag tänkte ihop på någon sekund precis när Dany började flyga där, och jag gissar att mottagandet från publik och kritiker hade varit bättre om manusförfattarna bara gjort så istället. Säsongen hade fortfarande varit dålig, men självmord hade den undvikit åtminstone.

Vidare på ämnet så köper jag inte somliga personers påståenden om att serien alltid byggt upp mot Danys vändning. Delvis av anledningar jag redan tagit upp, delvis på grund av att D&D bekräftar i tidigare säsongskommentarer att hon till skillnad från sin far är en ”god” Targaryen och endast agerar hård min sina fiender, men också på grund av att skådespelerskan Emilia Clarke inte fick reda på vad som händer förrän manus till säsong 8 fanns i hand. Inför filmserien om Harry Potter fick skådespelaren Alan Rickman reda på vändningen om hans karaktär ett helt decennium i förväg, så att han kunde ta med det i sin rolltolkning. Emilia har spelat sin karaktär som den antihjälte och befriare (”Breaker of Chains”) många av oss sett henne som, och inte som någon slutlig ond skurk.

Självklart har tanken på att vår Khaleesi skulle göra någonting ondskefullt i slutändan aldrig varit helt främmande. Men när serien aldrig heller har kommit till en punkt då det känns rimligt så håller det inte att hon gör något sådant. Det är inte dit karaktärsutvecklingen lett, och vad hon gör i femte avsnittet är dessutom ren dumhet. Dany har liksom andra karaktärer blivit korkad för att manusförfattarna ska kunna ta sig fram.

Den som vill veta hur man gör en ”god” karaktär till ond skurk i en fantasysaga bör läsa mangaserien Berserk, eller ta en titt på animeadaptionen från 1997. Utan att gå in på för många detaljer och utan att egentligen spoila för mycket kan jag nämna att där finns en ung man vid namn Griffith som har mycket gemensamt med Daenerys; kliv från fattigdom till makt, stora ambitioner att regera, karisma som attraherar anhängare, att de älskas eller nästan dyrkas, och förstås det där långa vita håret. Men det finns även ideologiska synsätt och personlighetsdrag som skiljer dem och som bidrar till att endast Griffiths övergång till antagonist blir befogad, trots chocken som läsarna eller tittarna får när han gör sitt val att begå hemskheter. För att inte tala om den brutalt desperata situation han försatts i och som Daenerys minst sagt kan vara glad att slippa. Berserk har stort djup och genomgående hög berättarmässig intelligens med betoning på karaktärsutveckling. Förövrigt tror jag att mangaförfattaren skulle ha mycket att tala om med George R.R. Martin, bland annat för att de tycks vara lika sega på att färdigställa sina verk.

Jag tycker synd om skådespelarna som inte alltid dragit sig för att uttrycka sina egna missnöjen med säsong 8. Framförallt om Emilia Clarke som sagt sig vandra omkring planlöst under timmar i London efter att ha fått reda på hur serien slutar. Att hon avskydde manuset har hon inte varit speciellt hemlig med. Hon gjorde dock ett väldigt bra jobb ska sägas trots detta. Dessutom känns det bittert att fantastiska Lena Headey aldrig fick vinna en Golden Globe eller Emmy för sin insats som Cersei under alla dessa år.

Inför säsongens sista avsnitt kände jag mest att ”What Is Dead May Never Die”. Liknande tankar hade jag en gång efter att ha sett Alien 3 och skulle se uppföljaren Alien: Resurrection. Det spelar alltså ingen roll vad som händer eftersom D&D redan förstört allt, och det ökar på sätt och vis chansen till nöje. Kanske överdoserar Tyrion på kokain medan Arya tar ett jobb som cirkusclown innan Ned Stark vaknar upp och inser att allt bara var en dröm? Avsnittet är inte fullt så galet, men åtminstone roligt. Tyrion måste alltså övertyga Jon en lång stund om att den flygande Hitler de har att göra med är ond och att hon inte alls gör vad som är rätt. Samtidigt gör Jon inte mycket mer än upprepa de 4-5 replikerna han haft under säsongen.

Att allt det formidabla som serien byggde upp under sina första säsonger slutar med en hjärndöd ‘shitshow’ av detta slag går bara inte att acceptera. Så många av seriens huvudhändelser fick aldrig någon riktig mening. Jag hade förväntat mig en svag säsong, men att den skulle vara såhär dålig hade jag då inte räknat med. Kanske var allt bara var en enda briljant marknadsföring av George R.R. Martin för hans två sista böcker? Han kanske spelar sitt eget lilla tronspel i verkligheten medan han exponerar ett par svindlare till manusförfattare som han aldrig helt lyckats samsas med? Hoppas kan man.