Groundhog Day

Titel: Groundhog Day
År: 1993
Längd: 101 min
Genre: Komedi | Romantik | Fantasy
Regissör: Harold Ramis
Skådespelare: Bill Murray, Andie MacDowell, Chris Elliot, Stephen Tobolowsky, Brian Doyle-Murray, Marita Geraghty

Ursprungligen skulle Groundhog Day ta sin början då huvudpersonen sedan länge fastnat i sin förbannelse, och själva förbannelsens mer påtagliga existens skulle bli som en twist att avslöjas senare. Regissören och manusförfattaren Harold Ramis hade lovat att behålla det så, men bröt sitt löfte och skrev om manuset. Tur var det eftersom slutresultatet blev en finfin klassiker.

Den självcentrerade TV-meteorologen Phil Connors (Bill Murray) befinner sig i småstaden Punxsutawney för att spela in ett reportage om en årlig festival kallad Groundhog Day. Phil trivs inte i staden och är ivrig att komma därifrån, men en snöstorm hindrar honom så att han tvingas stanna tillsammans med sitt TV-team. När han vaknar efter en natts sömn upptäcker han att det är samma datum som gårdagen. Dagen har helt repeterat sig på övernaturligt vis. Fler identiska dagar väntar, och frågan blir hur Phil ska lyckas ta sig ur sin besynnerliga knipa.

Rollen som den sarkastiske och småtjurige Phil Connors passar Bill Murray perfekt. Den kunde ha gått till Tom Hanks, John Travolta eller Steve Martin, men Murray slog ut dem med sitt öga för denna typen av karaktär. Filmen påminner en del om Scrooged från 1988, också med Murray i huvudrollen (och med exakt lika lång speltid). Man kunde ha valt att även låta denna utspela sig på julen för att ge den status som julfilm, men det hade blivit överflödigt på flera sätt. Statusen som feel-good-film räcker gott.

Groundhog Day är inte speciellt rolig egentligen då den bjuder på ganska få skratt. Man sitter dock och ler mest hela tiden. Jag uppskattar verkligen myskänslan som filmen inger trots dess tämligen dystra tema. Enligt Harold Ramis ska huvudkaraktären ha spenderat runt ett decennium i sin förbannelse, och man kan förstås undra vad den stackars meteorologen egentligen har gjort för att förtjäna det. Något enstaka år hade låtit mer rimligt om än också tufft, det är mer så jag personligen uppfattat tidsinramningen.

Med utmärkta skådespelare, ett välskrivet manus och en god dos själslig styrka befinner sig Groundhog Day bland mina favoriter i genren romantiska komedier. Den fungerar rimligtvis bra som motivation till att förbättra ens liv eller till att bara sprida glädje omkring sig.

Annonser

Tävling: vinn Blade Runner 2049 på Blu-ray!


Jag lottar ut ett svenskt exemplar av Blade Runner 2049 på Blu-ray till någon som svarar rätt på frågan nedan.

Vem har regisserat filmen?
1. Shane Black
X. Denis Villeneuve
2. Neill Blomkamp

Skicka svaren på frågan samt din adress till voldotavling@hotmail.com så har du chans att vinna!

Tävlingen avslutas 2:a mars.

Bästa Ghibli-låtarna

Precis som jag gjort förut med Disney-låtar så listar jag här även mina favoritlåtar från Japans största animationsstudio. De borde egentligen inte jämföras för mycket med Disney bland annat eftersom många av Studio Ghiblis filmer egentligen är riktade till en mer vuxen publik. Men något dessa studior definitivt har gemensamt är de bra låtarna som ackompanjerar deras filmer.

Listan var något svårare att göra än Disney-listan eftersom majoriteten av Ghiblis filmlåtar är på japanska och jag förstår inte japanska sådär jättebra. Jag har förövrigt skrivit låtarnas engelska titlar följt av de svenska filmtitlarna.

5. Happy Birthday (Uppe på vallmokullen)

Ghibli har flera likvärdiga låtar bakom sig i mitt tycke, så denna sitter lösast av alla. Något gör att jag fastnar för den bara litegrann mer än övriga, så den får sistaplatsen här.

Länk

4. Carrying You (Laputa – Slottet i himlen)

Denna låt har en småmelankolisk melodi som lyckas tilltala mig och förtjänar absolut en plats här.

Länk

3. Fine on the Outside (När Marnie var där)

En engelsk låt av Priscilla Ahn som tog inspiration från sin egen barndom. Sorgligast på listan.

Länk

2. Always With Me (Spirited Away)

Borde kanske ha förstaplatsen. Väldigt fin sång värdig den mästerverket den skapats för.

Länk

1. Wrapped in Kindness (Kikis expressbud)

Jag känner mig väldigt glad av denna låt. Det går förstås hand i hand med filmens starka feel-good-affekt.

Länk

Bubblare:

Nobody Knows Your Heart – Länk
Therru’s Song – Länk
Become the Wind – Länk
When I Remember This Life – Länk
The Old Days – Länk

Daddy’s Home 2

Titel: Daddy’s Home 2
År: 2017
Längd: 100 min
Genre: Komedi
Regissör: Sean Anders
Skådespelare: Will Ferrell, Mark Wahlberg, Mel Gibson, John Lithgow, Linda Cardellini, Alessandra Ambrosio

Den medelmåttiga komedi Daddy’s Home gjorde succé rent ekonomiskt och blev Will Ferrells mest inkomstbringade film i karriären. Det var naturligtvis därför den fick en uppföljare 2017, och inte på grund av de negativa recensionerna som kritikerna gav den.

Brad (Ferrell) och Dusty (Mark Wahlberg) har börjat komma överens med varandra. Vapenvilan knakar däremot när båda deras pappor anländer för att fira jul med sina söner och barnbarn. Don (John Lithgow) är en kufisk fåntratt, precis som hans son Brad. Kurt (Mel Gibson) däremot är mer av en hård bråkstake. Deras närvaro gör julen något mer kaotisk än vad den hade varit annars.

Det är mycket talang som fått plats på duken här. Som många redan påpekat innan mig slösas dock denna talang bort i en film som får sin föregångare att se riktigt skarp ut. Att Lithgow och Gibson gör bra insatser räcker inte för att komma undan denna undermålighet. De roliga scenerna är både färre i antal och mindre roliga. Mjäkigheten har dessutom skruvats upp och blir ”cringe” i ett par scener inklusive slutscenen.

Daddy’s Home 2 känns som en klen familjekomedi från 90-talet som på något sätt hamnat i 2017. Med tanke på att den gjorde sämre ifrån sig inkomstmässigt än ettan så tror jag inte att vi behöver oroa oss för att en trilogi ska fullbordas.

Kikis expressbud

Titel: Kikis expressbud (Majo no takkyūbin)
År: 1989
Längd: 103 min
Genre: Animation | Drama | Äventyr
Regissör: Hayao Miyazaki
Skådespelare: Minami Takayama, Rei Sakuma, Kappei Yamaguchi, Keiko Toda, Haruko Katô

Den mest underskattade filmen av auteuren Hayao Miyazaki heter Kikis expressbud på svenska och inspirerades landskapsmässigt av just Sverige. Miyazaki och hans animatörer reste till Sverige under produktionen där de främst tog foton av Stockholm och Visby. Gatornas namn i filmen har dessutom kopierats direkt från riktiga gator i Stockholm, som Klara norra kyrkogata. Det blev ingen adaptation av Pippi Långstrump för Miyazaki som han hade önskat efter att Astrid Lindgren av okänd anledning nobbat idén. Kiki fick bli en sorts Pippi istället.

Berättelsen äger rum i ett alternativt Europa som aldrig upplevt några världskrig. Den 13-åriga häxan Kiki flyger iväg på sin kvast till en främmande stad för att där tillbringa ett år. Detta hjälper henne enligt traditionen av bli fullbordad häxa. Hon har sin svarta talande katt till sällskap. Det nya stadslivet blir dock  svårt att anpassa sig till. Kiki hjälper gärna stadens boende på diverse sätt och startar strax en egen budfirma. Det blir mycket att lära och många nya vänner att känna.

Handlingsmässigt är Kikis expressbud rättfram och enkel, men den behöver inte heller vara mer. Må-bra-filmer av detta slag har sällan komplicerade intriger. Många skulle lyfta fram regissörens Min granne Totoro som starkare i den kategorin, men där håller jag inte med. Animatörerna gjorde ett slående jobb med sina Sverige-inspirerade animationer. Detta är inte bara ett av Studio Ghiblis allmänt bästa verk, utan även ett av dess snyggaste.

Som så ofta annars med Ghibli har Kikis expressbud feministiska teman. Den utspelar sig i en värld utan gångna världskrig men också i en mindre patriarkal värld där häxor ses som vänner och inte som några ondskefulla barbarer som ska brännas på bål. Kristna aktivistgrupper fick förstås för sig att uppmana till bojkott av filmen med motiveringar om att den är Djävulens påfund. Ironiskt nog är det svårt att hitta varmare och oskyldigare filmer än denna.

När jag listade de enligt mig bästa animerade filmerna någonsin fick Kiki en sjundeplats. Jag står fast vid detta efter min omtitt. Det kan förövrigt nämnas att filmen är en av Ghiblis roligaste, även om det inte säger så mycket då de sällan producerar komedier. Mästerverk som givetvis rekommenderas!

Blade of the Immortal

Titel: Blade of the Immortal (Mugen no jûnin)
År: 2017
Längd: 140 min
Genre: Action | Drama
Regissör: Takashi Miike
Skådespelare: Takuya Kimura, Hana Sugisaki, Sôta Fukushi, Hayato Ichihara, Erika Toda

Takashi Miike är sannerligen en regissör som inte drar sig för att arbeta. Hans hundrade film blev titulerad Blade of the Immortal. Den baseras på en manga med samma namn som onekligen tillhör världens allra bästa.

Rin Asano (Hana Sugisaki) är en tonårstjej som någonstans runt 1700-talets Japan får sina föräldrar mördade av klanen Ittō-ryū, ledda av Anotsu Kagehisa (Sôta Fukushi). Efter detta har Rin hämnd i tankarna och vill döda alla som deltog vid morden. För att åstadkomma hämnden anlitar hon en odödlig livvakt vid namna Manji (Takuya Kimura), vars kropp kan helas av en sorts inneboende blodmaskar. Manji är skicklig med sina svärd, men det är även Ittō-ryū och framförallt Anotsu. Många blodiga strider väntar.

Blade of the Immortal var en av de första mangaserierna jag någonsin läste. Den publicerades mellan 1993 och 2012 med en omfattning på 30 volymer. Denna längd har här klämts ihop i en 140 minuters spelfilm. Föga överraskande blir resultatet kortfattat och ytligt. Däremot brister det inte mycket mer än så, vilket naturligtvis uppskattas.

Adaptationer i live-action av anime och manga blir sällan bra. Varken Japan eller Hollywood brukar lyckas. Chan-wook Park’s sydkoreanska Oldboy står ohotad på topp sedan 2003. Även om Blade of the Immortal inte kommer i närheten hör den till en av dessa få bra adaptioner som finns. Det var smart att låta Takashi Miike regissera, han som har ett öga för att skapa snygg bloddränkt action. Det kan man inte minst skåda i 13 Assassins från 2010. Styrkan här ligger just i actiondelarna och det skarpa fotot.

Denna adaption tar sig en del friheter och är som sagt sammandragen i storyn, men oavsett om man har läst mangan eller ej tror jag man här kan finna nöje om man bara gillar våldsamma svärdstrider och inte stör sig för mycket på unge huvudrollsinnehavaren Hana Sugisaki’s skrikande. Många av karaktärerna som mest skymtar förbi ges förstås mer utrymme i förlagan som jag rekommenderar i första hand.

Takashi Miike och kompani visar 2017 års poänglösa magplask Ghost in the Shell var skåpet ska stå. Kritikerna håller mig med där överlag då Blade of the Immortal nått upp i 85% på RottenTomatoes. Synd att den inte delades upp i en trilogi bara på cirka 2 timmar vardera.

The Boss Baby är bättre än A Silent Voice?

Nomineringarna inför årets Oscarsgala har presenterats. I kategorin för animerad långfilm finns The Boss Baby som inte tagits emot positivt av varken publik eller kritiker. Japanska A Silent Voice (Koe no Katachi) fanns tillgänglig för en nominering, liksom hyllade In This Corner of the World. Jag har ännu inte sett den sistnämnda, men jag har sett A Silent Voice som fick en femteplats på min lista över de bästa animerade filmerna jag sett.

Här är samtliga tre filmer summerade av kritiker enligt RottenTomatoes:

The Boss Baby: 52%. ”The Boss Baby’s talented cast, glimmers of wit, and flashes of visual inventiveness can’t make up for a thin premise and a disappointing willingness to settle for doody jokes.”

A Silent Voice: 91% ”As beautifully crafted as it is powerfully written, A Silent Voice looks at teen bullying from a soberingly hard-hitting perspective that’s uncommon for the animated medium.”

In This Corner of the World: 98% ”In This Corner of the World offers a unique ground-level perspective on an oft-dramatized period in history, further distinguished by beautiful hand-drawn animation.”

Detta är inte första gången Oscarsakademin negligerar eller nedvärderar animefilm. De har en vana att göra det, så jag är inte förvånad egentligen. Men nu är året 2018 och jag tycker att man bör skärpa sig. För mig är det uppenbart att detta handlar om politik och pengar, och jag känner att jag tar galan mindre seriöst nu för varje år som går. Snart kanske jag inte bryr mig mer om den än vad jag bryr mig om MTV’s filmgala där någon vinner för bästa flintskalle.