Game of Thrones – säsong 8

Spoiler-varning!

 

Eftersom manus till den åttonde säsongen av Game of Thrones står under all kritik blev denna recension längre än först tänkt. Det finns kolossalt många brister att peka på, och jag går in extra på säsongens femte avsnitt och varför karaktärsvändningen i Daenerys där var helt fel. Avsnitt 5 blev nämligen seriens dödsstöt mot sig själv.

Kvalitén har sjunkit allteftersom serien glidit ifrån böckerna. De första 3-4 säsongerna var onekligen bäst. Säsong 7 var sämst dittills, och den har följts av en ännu långt sämre åttonde säsong. Efter denna katastrof känns det skönt att serien är över så att man istället kan sätta förhoppningarna till de kommande två böckerna. Å andra sidan finns dem som menar att kritiken är hårklyverier och att vi ska vara tacksamma över att få skåda ytterligare en säsong denna ”storslagna” serie. Till dem citerar jag Varys: ”Incompetence should not be rewarded with blind loyalty”.

Logiska luckor såväl som så kallad plot-armor genomsyrar i princip vartenda avsnitt. Enligt George R.R. Martin hade snarare runt 13 säsonger behövts för att serien skulle kunna vara trogen förlagorna, och det märks just på alla logiska konstigheter, krystade konflikter och på hur manusförfattarna snabbspolar sig fram. Dialogen är okreativ och stel. Karaktärerna görs korkade och verkar ständigt glömma bort vad de förut har gjort eller sagt. Serien har en huvudskurk i avsnitt 3, en annan i avsnitt 4 och sedan en annan i de två sista avsnitten. Där har vi en av de många lektionerna i hur man inte skriver ett manus. Kvalitetsnedgången är delvis förståelig och naturlig, men samtidigt betydligt värre än väntat. Såpass att man kan kalla manusförfattarna David Benioff och D.B. Weiss (D&D) för klåpare och bedragare, något internet inte väntat sig med att göra.

I somliga avsnitt händer inte mycket alls, mer än några kärleksintriger som tvingas fram. I andra avsnitt händer väldigt mycket, men då stör man sig på hur fördummat allt har blivit. Många karaktärer verkar inte ha något egentligt syfte alls. Ofta känns det som att man tittar på en medioker animeserie eller på en såpopera med hög budget. Det är inte vad man vill ha av Game of Thrones, den där serien som var så fenomenal under sina första säsonger.

Missandei fick ett idiotslut som endast utgör en av ursäkterna för Daenerys övergång till den mörka sidan. Som tittare himlar man mycket med ögonen eller tar sig för pannan åt nästan samtliga dödsfall denna säsong. Jämför dessa med exempelvis Ned Starks död, eller det så kallade röda bröllopet. Det var minsann andra tider. Säsongen gör det svårt att bry sig om någon karaktär över huvud taget, även för att karaktärerna i sig har blivit så mycket sämre. Tyrion som var känd för sitt intellekt och sin slughet är korkad för att serien behöver ha honom korkad. Ninja-Arya är förbaskat tråkig. Viskningsmästaren Varys skriker ut allt med megafon. Jons dialog består mest av att upprepa några få meningar. Bran är smärtsamt värdelös. Om någon frågar om jag är ett fan av Game of Thrones svarar jag ändå som honom; ”I’m something else now.”

Avsnitt 5 blev väldigt symboliserande för säsongen. Det brinner, sprängs, rasar, förstörs, mördas och dös. Fansen har med all rätt uttryckt sin stora besvikelse över det usla manuset med dess misslyckade karaktärsvägar. Många av oss har sett Daenerys som en karismatisk och någorlunda feministisk antihjälte att hålla på. Hon har varit mån om att inte bli som sin far och att alltid stå upp för de svaga och oskyldiga. Självfallet vill man då inte se henne göra en vändning till att bli en rent ondskefull skurk i form av en folkmördare på vingar. Där kan man fråga sig hur författarna har räknat med att någon ska bry sig längre. Men teamet verkat inte bry sig mycket själva. Det syns till exempel på kaffemuggen i en scen, på CGI-hästar som plötsligt försvinner, på att Dany inte syns på sin drake då hon borde göra det, på vattenflaskan i sista avsnittet eller på att Jamies högra hand är tillbaka när han kramar Cersei i deras återföreningsscen. I avsnitt 3 dör alla dothraki, och D&D bekräftar det även i efterintervjuerna. Sedan är alla dothraki tillbaka i avsnitt 5 utan förklaring. I avsnitt 6 har de förökat sig ytterligare likt alla unsullied som var ganska få i avsnitt 3 och vars halva mängd bekräftades av Grey Worm ha dött. Dessa misstag, dessa självmotsägelser och denna inkonsekvens finns tyvärr i överflöd.

Vad är förresten budskapen i det hela? Att kvinnor är onda, impulsiva och ovärdiga som ledare? Att man själv blir galen och ond om man har en förälder som är sådan? Att man inte kan gå sin egen väg och bli sin egen person? Att våldtäkt kan vara positivt, som Sansa verkade hinta om när hon sa att det hon blev utsatt för av Ramsey gjorde henne stark? Har serien varit eller verkat vara feministisk förut så är den tiden förbi, som jag ser det. Dessutom hade alltså fyllesvinet Robert Baratheon rätt hela tiden om att Dany borde mördats som barn, medan heroiska personer som Ser Barristan är naiva idioter? Snacka om antiklimax. För mig representerar Jon och Dany två sidor av samma mynt i denna ”sång om is och eld”, två sidor som behöver och kompletterar varandra alltså. Ska det bara handla om hjälte och skurk så är besvikelsen enorm. Jag hoppas att R.R. Martin tar en annan väg i sina böcker, men även om han inte gör det kommer han säkerligen skildra allt mer ordentligt.

Det är sällan jag tänker att jag personligen hade kunnat skriva manus bättre. Men så känner jag faktiskt med säsong 8. Jag hade kunnat rädda serien från att helt mörda sig själv bara genom att skriva om femte avsnittet från att soldaterna i King’s Landing kapitulerat. Daenerys hade fått hållas i en moralisk gråzon utan att bli skurk. Med bland annat hämnd för Missandei i tankarna hade jag låtit Dany få ett mer rimligt ”moment of madness” genom att ha henne flyga direkt mot Cersei för att bränna ihjäl henne med sin drake. ”Dracarys!” hade Dany kunnat yttra sig precis som Missandei gjorde, och Cersei hade fått ett brännande avslut i en enligt min vision smått episk scen som sedermera kunnat resultera i ett Tyrion och Jon börjar ifrågasätta Dany mer. Detta kanske inte alls vore optimalt, men det var ungefär detta jag tänkte ihop på någon sekund precis när Dany började flyga där, och jag gissar att mottagandet från publik och kritiker hade varit bättre om manusförfattarna bara gjort så istället. Säsongen hade fortfarande varit dålig, men självmord hade den undvikit åtminstone.

Vidare på ämnet så köper jag inte somliga personers påståenden om att serien alltid byggt upp mot Danys vändning. Delvis av anledningar jag redan tagit upp, delvis på grund av att D&D bekräftar i tidigare säsongskommentarer att hon till skillnad från sin far är en ”god” Targaryen och endast agerar hård min sina fiender, men också på grund av att skådespelerskan Emilia Clarke inte fick reda på vad som händer förrän manus till säsong 8 fanns i hand. Inför filmserien om Harry Potter fick skådespelaren Alan Rickman reda på vändningen om hans karaktär ett helt decennium i förväg, så att han kunde ta med det i sin rolltolkning. Emilia har spelat sin karaktär som den antihjälte och befriare (”Breaker of Chains”) många av oss sett henne som, och inte som någon slutlig ond skurk.

Självklart har tanken på att vår Khaleesi skulle göra någonting ondskefullt i slutändan aldrig varit helt främmande. Men när serien aldrig heller har kommit till en punkt då det känns rimligt så håller det inte att hon gör något sådant. Det är inte dit karaktärsutvecklingen lett, och vad hon gör i femte avsnittet är dessutom ren dumhet. Dany har liksom andra karaktärer blivit korkad för att manusförfattarna ska kunna ta sig fram.

Den som vill veta hur man gör en ”god” karaktär till ond skurk i en fantasysaga bör läsa mangaserien Berserk, eller ta en titt på animeadaptionen från 1997. Utan att gå in på för många detaljer och utan att egentligen spoila för mycket kan jag nämna att där finns en ung man vid namn Griffith som har mycket gemensamt med Daenerys; kliv från fattigdom till makt, stora ambitioner att regera, karisma som attraherar anhängare, att de älskas eller nästan dyrkas, och förstås det där långa vita håret. Men det finns även ideologiska synsätt och personlighetsdrag som skiljer dem och som bidrar till att endast Griffiths övergång till antagonist blir befogad, trots chocken som läsarna eller tittarna får när han gör sitt val att begå hemskheter. För att inte tala om den brutalt desperata situation han försatts i och som Daenerys minst sagt kan vara glad att slippa. Berserk har stort djup och genomgående hög berättarmässig intelligens med betoning på karaktärsutveckling. Förövrigt tror jag att mangaförfattaren skulle ha mycket att tala om med George R.R. Martin, bland annat för att de tycks vara lika sega på att färdigställa sina verk.

Jag tycker synd om skådespelarna som inte alltid dragit sig för att uttrycka sina egna missnöjen med säsong 8. Framförallt om Emilia Clarke som sagt sig vandra omkring planlöst under timmar i London efter att ha fått reda på hur serien slutar. Att hon avskydde manuset har hon inte varit speciellt hemlig med. Hon gjorde dock ett väldigt bra jobb ska sägas trots detta. Dessutom känns det bittert att fantastiska Lena Headey aldrig fick vinna en Golden Globe eller Emmy för sin insats som Cersei under alla dessa år.

Inför säsongens sista avsnitt kände jag mest att ”What Is Dead May Never Die”. Liknande tankar hade jag en gång efter att ha sett Alien 3 och skulle se uppföljaren Alien: Resurrection. Det spelar alltså ingen roll vad som händer eftersom D&D redan förstört allt, och det ökar på sätt och vis chansen till nöje. Kanske överdoserar Tyrion på kokain medan Arya tar ett jobb som cirkusclown innan Ned Stark vaknar upp och inser att allt bara var en dröm? Avsnittet är inte fullt så galet, men åtminstone roligt. Tyrion måste alltså övertyga Jon en lång stund om att den flygande Hitler de har att göra med är ond och att hon inte alls gör vad som är rätt. Samtidigt gör Jon inte mycket mer än upprepa de 4-5 replikerna han haft under säsongen.

Att allt det formidabla som serien byggde upp under sina första säsonger slutar med en hjärndöd ‘shitshow’ av detta slag går bara inte att acceptera. Så många av seriens huvudhändelser fick aldrig någon riktig mening. Jag hade förväntat mig en svag säsong, men att den skulle vara såhär dålig hade jag då inte räknat med. Kanske var allt bara var en enda briljant marknadsföring av George R.R. Martin för hans två sista böcker? Han kanske spelar sitt eget lilla tronspel i verkligheten medan han exponerar ett par svindlare till manusförfattare som han aldrig helt lyckats samsas med? Hoppas kan man.
Fortsätt läs

Avengers: Infinity War

Titel: Avengers: Infinity War
År: 2018
Längd: 149 min
Genre: Action | Fantasy | Äventyr
Regissörer: Anthony Russo, Joe Russo

2018 var ett framgångsrikt år för superhjältefilmer. Bäst för året anser jag vara Deadpool 2 och Black Panther. Båda kan beskrivas som ”lagom”, medan Infinity War istället siktar på en storskalighet likt ingen tidigare superhjältefilm.

Handlingen lyder som så att superhjälteteamet The Avengers och deras allierade ställs inför sitt största hot någonsin när den i princip allsmäktige Thanos (Josh Brolin) hotar att förgöra dem. Det går att dra paralleller till Justice League från 2017, men här har man varit mån om att göra en bra film utan slarv. Bröderna Russo lyckades där Zack Snyder misslyckades. Som större anhängare av DC:s universum framför Marvel’s känns det bittert att DC ligger kvalitetsmässigt lägre med sin live-action numera.

Age of Ultron var medioker och Civil War sövande trist. För mig är Infinity War en tydlig uppryckning gentemot dessa som också har en drös Marvel-hjältar i samma veva. Jag hade dock föredragit om detta var en komedi som Thor: Ragnarok eller Deadpool. Det finns nämligen en gräns för hur pass seriöst jag kan ta denna film, vars vetenskaplighet rent ut sagt är helvetiskt dum, där jorden är som universums händelsecentrum, där själva universum är litet och alla dess invånare talar engelska. En talande tvättbjörn med skjutvapen är inte heller något som människokaraktärerna riktigt reagerar på som de borde, eller reagerar alls. Christopher Nolans Interstellar är ett prima exempel på en vetenskapligt mer korrekt science-fiction som går att ta seriöst och som därav också berör mer.

Med ett IMDb-betyg på 8,5 som ropar ”mästerverk” så förstår jag att jag tillhör en minoritet när jag kritiserar de logiska knasigheterna som denna film består av. Däremot hade den kanske aldrig kunnat göras så mycket bättre av någon. Inte om den inte ändrar stil och blir en komedi åtminstone. Här finns inga av de bristerna som Zack Snyders filmer om Batman och hans superpolare dras med. Skådespelarna är välvalda, med Josh Brolin som gör entré i en utmärkt insats som Thanos.

Infinity War är välgjord popcornunderhållning som håller mig både vaken och alert till skillnad från vissa tidigare Marvel-produktioner med horder av karaktärer. Det skulle dock inte falla mig in att ge den något högt betyg. Förhoppningsvis har jag ordentligt kunnat motivera varför.

Skräckfilmer och jump-scares


Jag tänkte skriva mer om något som jag redan varit inne på i ett par av mina recensioner, nämligen jump-scares och vad jag generellt anser om dem.

Om man tittar på IMDb-betyg så verkar jag ogilla jump-scares mer än vad andra gör. Filmer som förlitar sig mer på sådana får ofta högre betyg av andra än vad de får av mig, och kanske vice versa. De skräckfilmer jag anser vara de bästa någonsin är Alien, The Shining, Psycho och The Innocents (1961). Samtliga har klart färre jump-scares än vad skräckfilmer vanligtvis har idag, och har haft under många år. Moderna skräckfilmer tenderar att överkompensera sin oförmåga att skrämma genom att låta tystnad övergå till högt ljud och få oss att hoppa till och därmed se skräckfilmen som lyckad. Jump-scares är dock inte alltid dåliga. Ovan nämnda filmer har exempel på flera bra sådana som faktiskt känns både rättfärdigade och välgjorda.

Ganska nyligen såg jag The Autopsy of Jane Doe från 2016, som använder sig av en rad väldigt billiga jump-scares för att tala om för tittaren att filmen tillhör skräckgenren. Dessa gjorde mig fort frustrerad. Den ännu mer hyllade och berömda A Quiet Place från 2018 använder sig likväl av förutsägbara jump-scares som mest får mig att himla med ögonen.

Generellt föredrar jag skräckfilmer som inte försöker kompensera för någonting och som inte vill få publiken att hoppa till för ögonblicket. Ett par moderna exempel på sådana är de underskattade Silent Hill från 2006 och The VVitch från 2015. De har båda tämligen medelmåttiga betyg på IMDb. Sistnämnd film delar betyg med den usla Sinister från 2012 vars budget ser ut att ligga på några tusenlappar trots att det faktiskt rör om flera miljoner dollar.

Silent Hill består av ren skräck i diverse former. Övernaturligheter, blod, monster, mörker, mord. Den behöver inte kompensera för något eller förlita sig på annat. The VVitch låter skräcken krypa fram istället för att hoppa fram, och den förlitar sig även på att vara råbarkat realistisk med en dialog och story som mest var baserad på dåtidens (1600-talet) skrifter, ett foto som mestadels innehåller naturligt och tillgängligt ljus, och så vidare. Inte lika uppskattad av allmänna publiken som av mig dock. Filmens regissör Robert Eggers har i skrivande stund ännu en skräckfilm på gång med titeln The Lighthouse, och jag ser bestämt fram emot den.

Sammanfattningsvis tycker jag att bra skräckfilmer görs alltför sällan, och att överanvändningen av jump-scares är en av huvudorsakerna till detta.

Night on Earth

Titel: Night on Earth
År: 1991
Längd: 129 min
Genre: Drama | Komedi
Regissör: Jim Jarmusch
Skådespelare: Winona Ryder, Roberto Benigni, Gena Rowlands, Armin Mueller-Stahl, Giancarlo Esposito

På 8 dagar skrev Jim Jarmusch hela manuset till Night on Earth. Desto längre tog inspelningen som ägde rum i 4 olika länder. Länderna och städerna var mest valda utifrån vilka skådespelare Jarmusch ville arbeta med. Karaktären som spelas av Winona Ryder var skriven speciellt för henne. Slutresultatet är minst sagt värt en tittning.

Vi får följa fem taxichaufförer med olika bakgrunder och personligheter som tar oss igenom städerna Los Angeles, New York, Paris, Rom och Helsingfors. Under en och samma natt får de uppleva intressanta möten med passagerare. Mer än så behövs egentligen inte säga om handlingen. Värt att påpeka är att filmen består av 5 olika episoder, med taxiresor som den främsta gemensamma nämnaren.

Jarmusch filmer är ofta stillsamma och kan utgöra sömnpiller som Broken Flowers eller mer hänförande verk som Paterson och Dead Man. Till den senare skaran hör Night on Earth som dessutom kan vara regissörens bästa film. Den känns däremot ojämn med sina olika segment varav vissa blir mer givande än andra. Mina favoriter i rangordning är Rom, New York och Los Angeles. Segmentet i Helsingfors är inte alls dåligt, men det hade kunnat klippts bort utan att filmen förlorat på det. Kul för finländare dock att de får representeras såpass i en prima internationell film. Lätt att man bli svartsjuk som svensk.

Komik förekommer särskilt i segmenten om New York och Rom. Roberto Benigni är fullkomligt lysande och rent hysteriskt rolig i rollen som en kufisk taxiförare. Mycket av hans dialog var självimproviserad, vilket märks då den ter sig så naturligt yttrad. Benigni hade riktigt flyt under inspelningen. Trots att jag alltid varit himla förtjust i Winona Ryder måste jag utse italienaren som den vinnande stjärnan för mig här.

Night on Earth är en suverän om än något ojämn dramakomedi som fler människor borde se. Soundtracket av Tom Waits sitter dessutom fint för öronen. Jag avslutar recensionen genom att rekommendera filmen djupt till alla som inte sett den.

Johnny English Strikes Again

Titel: Johnny English Strikes Again
År: 2018
Längd: 89 min
Genre: Action | Komedi
Regissör: David Kerr
Skådespelare: Rowan Atkinson, Ben Miller, Olga Kurylenko, Emma Thompson, Jake Lacy

Rowan Atkinson har färdigställt sin första filmtrilogi med denna tredje installation om hans klantiga agent-karaktär. Precis som de två föregångarna har Johnny English Strikes Again inte mottagits speciellt barmhärtigt av kritiker.

Den före detta MI7-agenten Johnny English (Atkinson) återkallas för ett uppdrag efter att en hackerattack röjt samtliga verksamma agenters identiteter i Storbritannien. English måste stoppa terrorattacker från hackaren innan det är försent. Till hjälp har sin gamle medhjälpare Bough (Ben Miller). Det går dock inte som smort för dem då English klumpighet fortfarande hänger med.

I egenskap av filmentusiast kan jag endast se denna film som en meningslös fadäs. Om jag däremot stänger av min hjärna och endast eftersträvar att skratta utan att tänka så fungerar det betydligt bättre. Rowan Atkinson har inte blivit av med sin talang för komik även om hans storhetstid är över sedan länge. Intrigen är korkad och produktionskvalitén är på många sätt dålig, men när jag ändå ler genom större delen av filmens dumheter kan jag inte låta bli att uppskatta det hela.

Originalfilmen från 2003 är sämst hittills. Reborn från 2011 var en överraskande förbättring. Den som inte alls gillade uppföljaren kommer inte att gilla Strikes Again heller, så det är bara att hålla sig borta i så fall.

Chaplin

Titel: Chaplin
År: 1992
Längd: 143 min
Genre: Drama | Komedi
Regissör: Richard Attenborough
Skådespelare: Robert Downey Jr., Geraldine Chaplin, Anthony Hopkins, Dan Aykroyd, Penelope Ann Miller, Diane Lane, Kevin Dunn, Kevin Kline, Moira Kelly

Richard Attenborough regisserade ett mästerverk 1982 om Mahatma Gandhi. Ett decennium senare gjorde han sin nästa biografifilm om underhållningslegendaren Charlie Chaplin. Den når inte upp i samma nivå som Gandhi, men är utan tvivel värd en titt framförallt av filmälskare.

Filmen baseras främst på två böcker inklusive en biografi av Chaplin själv. Narrativ är konstruerat så att en fiktiv karaktär spelad av Anthony Hopkins hjälper en åldrad Chaplin (Robert Downey Jr.) att skriva sin självbiografi. Den börjar med hur huvudpersonen växer upp med en mentalsjuk mamma (spelad av Chaplins dotter Geraldine Chaplin), och går vidare till hur han som vuxen försörjer sig på sin komiska talang och sedermera blir upptäckt av storfigurer i Hollywood. Resten är historia, som man säger.

Det var bra att Attenborough envisades med att ha Downey Jr. i huvudrollen trots att studion ville ha en mer populär skådespelare. Filmens största behållning är just huvudrollsinnehavarens insats som fick en välförtjänt Oscarsnominering. Han fixade verkligen Chaplins karaktäristiska leende och gångstil. Bland det mest intressanta också tycker jag är skildringen av Chaplins utvisning från USA. Myndigheterna gillade inte att han kritiserade kapitalism, och hans protester mot nazismen sågs av somliga som en protest mot USA. Det går att dra starka paralleller till aktuella händelser idag.

Som biografifilm är detta inte någonting jättespeciellt. De 143 minuterna blir för korta för att de ska ha någon riktigt stark inverkan, och de blir mest till en lättare inblick i Chaplins liv. Det uppskattas dock att man använt många klipp från huvudpersonens riktiga filmer och jag hoppas att de fortsättningsvis gör folk mer sugna på att se filmerna.

A Quiet Place

Titel: A Quiet Place
År: 2018
Längd: 90 min
Genre: Drama | Skräck | Sci-Fi
Regissör: John Krasinski
Skådespelare: Emily Blunt, John Krasinski, Millicent Simmonds, Noah Jupe

En av de senaste årens största skräcksuccér såväl hos publik som kritiker bär titeln A Quiet Place. John Krasinski både regisserar och spelar den manliga huvudrollen, med sin fru Emily Blunt som sin leading lady.

I en nära postapokalyptisk framtid befinner sig en familj på flykt undan människoätande monster. Dessa monster tycks vara blinda, men förlitar sig på sin känsliga hörsel. Den människa som gör ljud ifrån sig riskerar ofta att snabbt bli dödad, om det så gäller vanligt prat från deras munnar. Familjen har lärt sig teckenspråk för att kunna förstå varandra utan att prata. Med en bebis på väg blir kampen för överlevnad snart ännu tuffare.

A Quiet Place har berömts för att vara originell. För mig känns den dock som ett avsnitt taget ur The Walking Dead, fast med teckenspråk istället för prat och djuriska monster istället för zombies. Den serien tröttnade jag på för minst ett par säsonger sedan. Jag kan tyvärr inte hylla mycket annat än skådespeleriet här. Uttråkningen blev snabbt ett faktum och jag hoppades mest bara på att karaktärerna skulle dö så att filmen kunde avslutas.

I min värld är denna film inte ett exempel på hur bra skräckfilm ska göras. The VVitch: A New-England Folktale från 2015 utgör däremot ett sådant. Dess krypande nattsvarta skräck klår verkligen alla billiga jump-scares som A Quiet Place förlitar sig på. Jump-scares kan fungera i filmer emellanåt, men det är sällan. Underskattade Silent Hill från 2006 värderar jag faktiskt också högre bland annat av den anledningen. Slutligen måste därför ett mycket svalt betyg tilldelas.