Det levande slottet

Titel: Det levande slottet (Hauru no ugoku shiro)
År: 2004
Längd: 119 min
Genre: Animation| Äventyr | Fantasy
Regissör: Hayao Miyazaki
Skådespelare: Chieko Baishô, Takuya Kimura, Akihiro Miwa, Tatsuya Gashûin

Genom historien har Oscarsakademin negligerat och undervärderat animefilmer. När Det levande slottet förlorade en Oscar för bästa animation till The Curse of the Were-Rabbit år 2006 formades ett nytt svidande exempel på detta. Partiskheten var uppenbar. Men Studio Ghibli förtjänar ändå större hyllning än vad akademin förtjänar kritik.

Sophie är en ung kvinna med klent självförtroende som förvandlas till en gammal dam av en elak häxa. Hon måste nu söka sig till andra magiker i hopp om att få förhäxningen bruten. Unge trollkarlen Howl korsar hennes väg. Hans vandrande slott med märkliga inneboende figurer tar emot Sophie som gäst. Howl framstår först som säkerheten och lugnet själv, men visar sig ha många egna problem. Samtidigt rasar ett krig runtomkring med vardagliga flygräder. Äventyret med de nya kamraterna blir livsförändrande för Sophie.

När jag ser på Det levande slottet slås jag direkt av den extraordinära animeringen med sin utsökta detaljrikedom. Blu-ray med optimal bild gör den rättvisa kan konstateras. Jag var tvungen att pausa ett par gånger för att noggrannare studera det visuella. I princip varje bildruta är rena konstverk värda sin egen inramning. För mig befinner sig filmen någonstans bland de 15 eller åtminstone 20 snyggaste någonsin.

De flesta av karaktärerna har gemensamt att de inte är vad de först verkar vara till synes. Flera lager har de över sig och karaktärsutvecklingen görs stark, som så ofta annars i Studio Ghiblis verk. Regissören använder även ett feministiskt narrativ, och bland budskapen finns ett tydligt antikrigs-tema. Det levande slottet känns på många sätt som den mest karaktäristiska och bäst representativa filmen för Ghibli.

Mästerliga kompositören Joe Hisaishi komponerade ett ytterst bra soundtrack till filmen och ser naturligtvis till att även dess ljudande toner håller måttet. Med all denna höga kvalitet är jag säker på att Diana Wynne Jones som författade förlagan uppskattade filmen rikligt. Miyazaki reste personligen till England sommaren 2004 för att ge henne en privat visning och det låter inte helt fel.

Det levande slottet är en av världens bästa familjefilmer. Den hänförande magin och kreativiteten finns ständigt närvarande. Trots den mästerliga kvalitén finns dock 4 filmer av Studio Ghibli, varav 3 av regisserade Hayao Miyazaki, som jag rankar ännu högre.

Annonser

Guardians of the Galaxy Vol. 2

Titel: Guardians of the Galaxy Vol. 2
År: 2017
Längd: 136 min
Genre: Action | Äventyr | Sci-Fi
Regissör: James Gunn
Skådespelare: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista, Bradley Cooper, Michael Rooker, Kurt Russell

Marvel producerar filmer på löpande band numera. Guardians of the Galaxy Vol. 2 är en del av ”kapitel 3 i fas 3” i Marvels filmiska universum. Vad det nu innebär vet jag knappt, men det säger väl en del om hur många verk som gjorts och som kommer att följa.

Det udda gänget som utgör Galaxens väktare ses nu som hjältar efter deras tidigare bragder. Peter (Chris Pratt) upptäcker att han har en mäktig pappa vid namn Ego (Kurt Russell). Gamora (Zoe Saldana) har en syster som försöker döda henne och Yondu (Michael Rooker) måste avgöra om han vill fortsätta sitt liv som skurk eller om han tar sig i kragen. Familjeband kommer att både stärkas och brytas i detta intergalaktiska äventyr som sätter hela universum på spel.

Vol. 2 står inte som komedi på IMDb, men jag anser att den borde göra det med tanke på den stora mängd humor som den faktiskt bjuds på. Vissa humorsekvenser känns krystade, särskilt i filmens början. De flesta av skämten är dock lyckade och tjänar ett syfte om att inte ta sig självt på för stort allvar. Michael Rooker står i rampljuset här med en bra rollprestation och min favorit bland karaktärerna.

Denna uppföljare ligger på ungefär samma nivå som sin föregångare. Jag hade gärna sett att den varit lite mörkare och haft ett grövre mer naturligt språk som resulterat i en R-klassificering i USA likt James Mangolds Logan. Det rör sig annars om välgjord popcornunderhållning som tar en stund att komma igång men som överlag är värd att se.

Animeserier – mina favoriter

Eftersom jag ökat mitt animetittande detta år tänkte jag att jag lika gärna kunde skriva ihop ett inlägg om de bästa animeserierna jag sett. Några av dem har jag recenserat på bloggen tidigare. Jag tar endast med serier för vuxna här och undviker exempelvis Mumindalen som annars är en favorit för mig sedan barndomen. Serierna listar jag efter bokstavsordning och jag struntar i betygsättningen, men kan väl säga att alla ligger på betyg mellan 7 och 10.

Berserk (1997-1998)

Jag har både recenserat den och nämnt den flera gånger på bloggen tidigare. Berserk är en medeltida action-fantasy baserad på de första volymerna av en mörk mangaserie med samma namn som får Game of Thrones att framstå som Narnia. Trots en låg budget är animeserien grymt välgjord, med ett mästerligt soundtrack och formidabla japanska röstskådisar. Det var den som en gång i tiden introducerade mig till den vuxna delen av animevärlden, och även till manga i allmänhet. Det går bra att skippa första avsnittet och istället se det sist, eftersom det utspelar sig efter alla andra avsnitt. Många som sett serien för första gången har kritiserat slutet som består av en cliffhanger, men själv tycker jag att slutet är perfekt om man tar det för den intensiva cliffhanger som den faktiskt är.

Gungrave (2003-2004)

En maffiahistoria om ett par vänner som går från småkriminella gatugäng till högrankade medlemmar av ett stort brottssyndikat. Start präglad av science fiction då en del medverkande zombiemonster förekommer. Precis som med ovanstående kan man skippa första avsnittet om man vill, man behöver de facto inte se det alls eftersom det fungerar som en sorts introduktion som i princip upprepas runt seriens mitt. Jag uppskattar det multietniska persongalleriet med många tongivande karaktärer. Gungrave är allmänt underskattad och förtjänar mer uppmärksamhet än vad den fått. En av mina absoluta favoriter.

Hellsing Ultimate (2006-2012)

Supersnygg vampyrsaga om Hellsing, en brittisk organisation dedikerad till att bekämpa övernaturliga hot, främst vampyrer. Fascinerande protagonister har serien till sin fördel, med sadistiske vampyren tillika vampyrjägaren Alucard i spetsen. Problemet med Hellsing Ultimate är dock att serien blir för ytlig med ett hastigt manus. Det känns som att cirka 3 säsonger har kramats in i en enstaka. Men den som bara vill ha härligt våldsam action med badass karaktärer bör se häråt. Ytterst underhållande serie trots allt. Slutligen bör jag ta med att den till skillnad från nästan alla andra världens animeserier faktiskt har en engelsk dubbning som är att föredra framför originalet. Bra det eftersom de flesta karaktärerna är europeiska och skådeplatsen oftast är Europa.

Jormungand (2012)

Handlingen utspelas i en nära framtid och centrerar kring barnsoldaten Jonah som lite motvilligt blir en av livvakterna till ambitiösa vapenhandlaren Koko. Kanske en av de svagare serierna på min lista, men definitivt sevärd. Den finländska (!) ex-soldaten Sofia Valmer får en plats som en av mina favoritkaraktärer från animevärlden. Jormungand är förövrigt ett bra exempel på varför man aldrig ska döma animeserier efter deras ofta dåliga eller rent usla öppningslåtar. Berserk utgör ett ett ännu bättre exempel.

One Punch Man (2015-)

Fantastiskt rolig actionkomedi som innehåller mängder av superhjältar, superskurkar och monster. En ung man vid namn Saitama bestämmer sig för att ta frilansjobb som superhjälte och lyckas på något sätt bli så kraftfull att han kan krossa vem- och vadsomhelst med ett enda knytnävsslag. One Punch Man är en parodi på superhjältar och på medelmåttig populäranime. Till den som vill ha komedi finns ingen bättre animeserie att rekommendera. Det enda negativa jag kan anmärka på är att de kvinnliga karaktärerna är för få i antal och bjuds inte mycket spelrum. Jag väntar dock tålmodigt på säsong 2 av denna överraskande högkvalitativa serie.

Parasyte: The Maxim (2014)

Skräckserie om utomjordiska parasiter som i hemlighet invaderat Japan och andra delar av världen. En av dessa försöker ta kontroll över en ung mans kropp, men får till slut bara hans hand att styra över. Shinichi och hans nyfunna vän (eller fiende) måste i fortsättningen försöka samexistera mot alla odds. Parasyte står sig onekligen som en av de bästa skräckserierna inom anime och kan gott sägas vara hyfsat originell. Det känns tyvärr som att det bara är en tidsfråga innan Hollywood bestämmer sig för att adaptera den.

Prison School (2015-)

Jag kontemplerade huruvida jag faktiskt skulle nämna denna utmanande anime. Baserad på de första volymerna av en mangaserie som den följer noggrant. Intrigen äger rum på en internatskola som traditionellt endast tagit emot kvinnliga elever, men som nu ändras och låter några manliga elever ansluta sig. När dessa bryter mot reglerna väljer de att straffas genom skolans fängelsesystem istället för att bli relegerade. Tjejerna i studentrådet är starka, kampsportskunniga och slår ofta halvt ihjäl killarna, medan den manliga rektorn är porrberoende och således inte får mycket gjort. Prison School beskrivs nog bäst som en absurd over-the-top komedi som lägger realism åt sidan, med unga män som främsta målgrupp. Jag rekommenderar inte serien, ehem, jag menar bara att den kan vara roande om man inte har något emot dess explicita vansinnigheter. Slutligen varnar jag för mycket naket och halvnaket.

Rainbow (2010)

Dramathriller om några japanska killar som på 1950-talet skickas till ett ungdomsfängelse där de får uthärda konstanta missförhållanden och vanvård. Vänskap är seriens huvudtema, och man kan dra vissa paralleller till The Shawshank Redemption. Den första halvan av serien utspelas till största delen i fängelset och är klart starkare än den andra. Jag blev positivt överraskad över seriens djup och de avtryck den gjorde på mig. Rejäl emotionell kraft i den.

Samurai Champloo (2004-2005)

Från skaparna av hyllade klassikern Cowboy Bebop. Handlingen centrerar kring tonårstjejen Fuu och de två unga samurajmännen som ackompanjerar henne för att hitta en mystisk samuraj som sägs dofta solrosor. Samurai Champloo är ett synnerligen välgjort actionäventyr som förtjänar sin moderna-klassikerstatus. Av 26 avsnitt finns måhända ett par stycken halv-svaga sådana. Annars är serien ett rent nöje som även kan locka till skratt med sin stundom briljanta komik.

Millennium Actress

Titel: Millennium Actress (Sennen joyû)
År: 2001
Längd: 87 min
Genre: Animation | Drama | Fantasy | Romantik
Regissör: Satoshi Kon
Skådespelare: Miyoko Shôji, Mami Koyama, Fumiko Orikasa, Shôzô Îzuka

Den alltför tidigt bortgångne Satoshi Kon debuterade som långfilmsregissör med fantastiska Perfect Blue år 1997. Millennium Actress blev hans andra film. Den mottogs av högt positiva omdömen från kritiker, men gick dessvärre väldigt dåligt på internationella biografer.

Handlingen börjar med att en TV-intervjuare och dennes kameraman beger sig till en före detta skådespelerskas hem för att intervjua henne. Skådespelerskan heter Chiyoko och är i 70-årsåldern. Hon berättar om sin händelsefyllda karriär som skådespelerska i diverse filmer. TV-intervjuaren har med sig en viss nyckel som han undrar om Chiyoko känner igen. Nyckeln visar sig ha ett mycket speciellt band till henne, och detta band vävs in i hennes fascinerande berättelse.

Millennium Actress är en allmän hyllning till japansk film som satte spår i mig. Första halvan kan kännas småtradig och repetitiv, men den kompletteras av andra halvan som ger intrigen ordentligt med kraft. Till och med slutrepliken är så kraftig att få sådana i filmhistorien kan mäta sig med den, gällande hur mycket den tillför och förändrar vår uppfattningen om huvudpersonen.

För soundtracket tog Satoshi Kon hjälp av geniet Susumu Hirasawa som dessförinnan komponerat musiken till min favorit-animeserie Berserk. Detta var ett ytterst klokt drag eftersom Hirasawas stil och talang ger filmen en extra dimension.

Jag kan inte komma på många kvalitetsmässigt likvärdiga filmer som handlar om just skådespelare och film. Millennium Actress har en stark kombination av stämning, surrealism och humor. Satoshi Kons visuella färdigheter och Susumu Hirasawas karaktäristiska toner gör den svår att glömma.

Alien: Covenant

Titel: Alien: Covenant
År: 2017
Längd: 122 min
Genre: Skräck | Sci-Fi | Thriller
Regissör: Ridley Scott
Skådespelare: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup, Danny McBride, Demián Bichir

Tack vare framförallt Gladiator och Alien har Ridley Scott en plats bland mina favoritregissörer. Jag gillade Prometheus, men sämre verk och besvikelser från senare år har gjort Scotts plats hotad. Alien: Covenant blev tyvärr en av dessa.

Ungefär ett årtionde efter händelserna i Prometheus är en koloniseringsfarkost på väg mot en avlägsen planet. Kapten Oram (Billy Crudup) bestämmer sig dock för att följa en mystisk radiosignal som kommer ifrån en annan mer närliggande planet. Detta visar sig vara ett grovt misstag när besättningen stöter på bisarra små organismer som absolut inte har någon välvilja. Besättningen måste snart slåss för sina liv.

Jag hoppades att Covenant skulle besvara fler frågor och mysterier som föregångaren innehöll. Det låter lämpligt att säga att filmen bara gav fler frågor, men egentligen var det knappt att man fick varken frågor eller svar. Detta är inget annat en väldigt standard monsterfilm som man sett många gånger förut. Samma gamla visa igen.

Prometheus blåste nytt liv i sagan om världens mest skräckinjagande rymdmonster. Uppföljaren har till största delen släckt detta liv med en medioker och förutsägbar berättelse. Eftersom den däremot är visuellt snygg och har en bra första halva ger jag den en svag femma i betyg.

Bra ärlig trailer: https://www.youtube.com/watch?v=njlXBc8Q7o4

Tävling: vinn ”Alien: Covenant” på Blu-ray!

Jag lottar ut ett exemplar av kommande Alien: Covenant på Blu-ray till någon som svarar rätt på frågan nedan.

Vad heter regissören av filmen?
1. Neill Blomkamp
X. Ridley Scott
2. Colin Trevorrow

Skicka svaren på frågan samt din adress till voldotavling@hotmail.com så har du chans att vinna!

Tävlingen är nu avslutad!

Bästa Disneylåtarna

I detta inlägg listar jag mina favoritsånger från Disneyklassiker. Jag räknar då enbart de versioner som sjungs i själva filmerna, och inte sådana som spelas under eftertexter eller som gjorts till album osv. 90-talet var bästa årtiondet enligt mig, både gällande Disneylåtar och Disneyklassiker. De 5 bästa på min lista är från 90-talet allihop. Jag tar med några bubblare också längre ner och ger YouTube-länkar till samtliga.

5. A Whole New World (Aladdin)

Fin sång som står mest ostadigt av mina 5 listade. Skulle kunna ersättas av andra, men den får vara här tillsvidare.

Länk

4. Can You Feel the Love Tonight (The Lion King)

Är tätt följd av ett par andra låtar från samma film. Denna är dock riktigt stark och förtjänar en plats i topp 5.

Länk

3. Beauty and the Beast (Beauty and the Beast)

Angela Lansbury sjöng den helt fantastiskt. Jag föredrar hennes version framför Céline Dions.

Länk

2. Circle of Life (The Lion King)

Ingen inledning i filmhistorien är bättre än den som The Lion King har tycker jag. ‘Circle of Life’ ligger på en mäktig nivå som få filmlåtar når upp till.

Länk

1. Colors of the Wind (Pocahontas)

Extraordinärt vacker och välskriven sång med ett budskap som aldrig tycks upphöra vara aktuellt. Kanske den bästa filmlåten någonsin.

Länk

Bubblare:

I Just Can’t Wait To Be King – Länk
Hakuna Matata – Länk
When You Wish Upon A Star – Länk
Under the Sea – Länk
Belle – Länk
The Bare Necessites – Länk
Reflection – Länk
Bella Notte – Länk
Something There – Länk
Go the Distance – Länk