I solemnly swear that I am up to no good.
Efter att jag i korta drag recenserat samtliga filmer om Harry Potter har jag skrivit ihop ett inlägg med ytterligare tankar och funderingar kring dem. Länkar till mina recensioner finns att klicka på här nedan:
Del 1-3
Del 4-6
Del 7-8
Bland alla existerande fantasysagor finns några få jag rankar högre än den om Harry Potter. Författaren J.K. Rowlings magiska värld skulle jag dock ge förstaplatsen åt bland fantasyvärldar att helst leva i. Middle-Earth och resten av J.R.R. Tolkiens värld skulle såklart vara otroligt kul att besöka och semestra i, men man vill inte stanna permanent i den. Man skulle liksom sakna elektricitet, till exempel. Rowlings värld däremot är vår verkliga värld fast med äkta magi i stort sett. Vem skulle inte vilja kunna flyga runt på en kvast eller städa sitt hem genom att vifta lite med ett trollspö? Fast det vore en satans osis att födas som mugglare.
Denna fantasivärlds dragning bottnar mycket i att den helt enkelt känns bättre på många sätt än vår verkliga. Det blir lätt att ens tankar stannar i den när man just haft ett maraton med samtliga 8 filmer. Varför fick inte jag något antagningsbrev till Hogwarts när jag fyllde 11 år? Så besviken jag känner mig över det. Men om jag gissar rätt efter att ha läst på lite om elevhemmen skulle jag ha placerats av sorteringshatten i Hufflepuff – det där töntiga hemmet som ingen vill hamna i. Jippi.
Jag har ett starkt nostalgiskt förhållande till böckerna om Harry Potter. När jag läste ut första boken var jag runt 10 år gammal. Jag var definitivt ung då eftersom jag uttalade Hermiones namn Hermi-åne. Sista boken läste jag ut som 16-åring och då hade jag bättre koll på namnen. Jag har inte läst böckerna sedan dess och har dem alltså inte i färskt minne, så jag kommer inte att göra många jämförelser med böckerna här. Att även filmerna ger mig nostalgikänslor ska konstateras, särskilt den första filmen som trots allt är en av de sämre i serien men som introducerar oss till trollerivärlden på ett effektivt sätt. Inte minst tack vare den närmast perfekta rollsättningen från första till sista filmen har man producerat lyckosamma adoptioner som gjort storsuccé.
Vad jag stör mig på i de flesta filmerna är diverse detaljer och moment som känns märkliga. The Order of the Phoenix innehåller till exempel en scen där Hermione har en träningsduell mot Ron. En av Weasley-tvillingarna slår vad med den andre om vem som vinner. Han bestämmer sig alltså för att satsa pengar på Ron. Känner han inte Hermione?! Känner han inte sin bror?! Det vore som att satsa på att Norrby IF skulle vinna en fotbollsmatch mot Real Madrid. Nåja, om det är fullt så illa kan diskuteras, men det bör inte råda några tvivel hos tvillingarna om att Hermione är den överlägsna trollkonstnären. Kunde man inte låtit någon yngre och mindre känd karaktär satsa pengar på Ron istället?
På tal om fotboll så har jag länge haft funderingar om VM-finalen i quidditch som tar plats i början av The Goblet of Fire. Arenan som den spelas på ser ut att vara gigantisk och dessutom fullsatt. Det borde betyda att Viktor Krum som sägs vara världens bästa ”sökare” kan likställas med Cristiano Ronaldo? Ändå går han till synes på en vanlig trollkarlsskola, tävlar mot Hogwarts i en skolkamp och dansar med eleverna på deras bal, helt utan livvakter i någon form. Det tycks väldigt underligt. Men det går förstås att ha överseende med, och kanske finns förklaringar till detta som jag missat? I beräkningarna kan man åtminstone ta med att rektor Dumbledore själv är en kändis och att Hogwarts är långt mer berömd än våra vanliga skolor för mugglare är.
Slutligen gällande logiska luckor vill jag framhäva en konversation från The Half Blood-Prince där professor Slughorn frågar Hermione var hennes mugglarföräldrar gör. Hon förklarar att de är tandläkare, och professorn svarar att han inte vet vad tandläkare är. Man kan fråga sig om tandläkare inte finns bland trollkarlar och häxor. Men vad gör de i så fall åt tandbesvär? Bellatrix Lestrange har då inte gjort mycket åt sina mindre hälsosamma tänder. En skylt i Diagon Alley kan dock ses i filmerna med texten ”Surgical and Dental operator”, vilket föreslår att en sorts tandläkare finns bland dem. Dessutom syns ordet ”dentist” på en klocka hemma hos familjen Weasley i The Chamber of Secrets. Hur kommer det sig att professor Slughorn aldrig har hört om tandläkare när han ändå tycks vara bekant med mugglarvärlden i övrigt då han gömmer sig i ett mugglarhus i början av filmen? På Hogwarts hålls dessutom lektioner i muggarstudier, med läraren i ämnet tillfångatagen av Voldemort The Deathly Hallows: Part 1. Tandläkare måste väl ha nämnts i dessa lektioner annars? Det här logiska hålet borde inte ha släppts förbi.
Som jag nämnde i mina recensioner har jag aldrig riktigt gillat någon av romanserna som uppstår mellan karaktärerna. Åtminstone inte i filmserien. Harry är sagans huvudhjälte, och han hamnar av tämligen otydliga anledningar i ett förhållande med Rons lillasyster. Ginny Weasley har karisma som en stel gammal disktrasa, och det kanske man kan beskylla skådespelerskan Bonnie Wright för till stor del. Man blir inte till sig av extas direkt när huvudhjälten gör henne till sin framtida fru. Ron och Hermione har jag också lite svårt att köpa som kärlekspar, eftersom jag inte ser riktigt kan se när eller hur deras vänskap blivit till kärlek. Den kärleken känns krystad, åtminstone i filmerna. Men kanske är det tonåringen inom mig som fortfarande tjusas av Hermione och därför fördunklar mitt sinne med svartsjuka? Äsch.
Harry må som sagt vara sagans huvudhjälte i form av sin ytterst centrala roll som karaktär. Men jag skulle vilja lyfta fram en annan som den absolut största hjälten. Det är inte Hermione eller Ron. Det är inte ens Dumbledore. Personen jag syftar på har en roll som trippelagent bakom ridåerna och arbetar i det dolda. Severus Snape har räddat och assisterat Harry otaliga gånger sedan Harrys första år på Hogwarts utan minsta önskan att få kredd för det. Han har fullständigt överlistat många inklusive självaste Voldemort. Han har lidit och utsatt sig för livsfara mer än någon annan. Han fick betala med sitt liv i slutändan samtidigt som han fortsatt håller masken. Allt för andra människors skull, och speciellt för Harrys vars pappa han rentav avskydde. Alan Rickmans idealiska rollprestation därtill gör Snape till min favoritkaraktär i filmerna, tätt följd av Hermione.
Trots att denna filmserie inte består av några mästerverk kommer den alltid att ha en stadig plats i mitt hjärta. Böckerna mer så, och jag får kanske se till att läsa dem igen inom en snar framtid, på originalspråk naturligtvis. Då kan jag eventuellt passa på att skriva ett inlägg där jag gör närmare jämförelser mellan filmerna och böckerna.
Mischief managed.
Voldo's Filmblogg 