Groundhog Day

Titel: Groundhog Day
År: 1993
Längd: 101 min
Genre: Komedi | Romantik | Fantasy
Regissör: Harold Ramis
Skådespelare: Bill Murray, Andie MacDowell, Chris Elliot, Stephen Tobolowsky, Brian Doyle-Murray, Marita Geraghty

Ursprungligen skulle Groundhog Day ta sin början då huvudpersonen sedan länge fastnat i sin förbannelse, och själva förbannelsens mer påtagliga existens skulle bli som en twist att avslöjas senare. Regissören och manusförfattaren Harold Ramis hade lovat att behålla det så, men bröt sitt löfte och skrev om manuset. Tur var det eftersom slutresultatet blev en finfin klassiker.

Den självcentrerade TV-meteorologen Phil Connors (Bill Murray) befinner sig i småstaden Punxsutawney för att spela in ett reportage om en årlig festival kallad Groundhog Day. Phil trivs inte i staden och är ivrig att komma därifrån, men en snöstorm hindrar honom så att han tvingas stanna tillsammans med sitt TV-team. När han vaknar efter en natts sömn upptäcker han att det är samma datum som gårdagen. Dagen har helt repeterat sig på övernaturligt vis. Fler identiska dagar väntar, och frågan blir hur Phil ska lyckas ta sig ur sin besynnerliga knipa.

Rollen som den sarkastiske och småtjurige Phil Connors passar Bill Murray perfekt. Den kunde ha gått till Tom Hanks, John Travolta eller Steve Martin, men Murray slog ut dem med sitt öga för denna typen av karaktär. Filmen påminner en del om Scrooged från 1988, också med Murray i huvudrollen (och med exakt lika lång speltid). Man kunde ha valt att även låta denna utspela sig på julen för att ge den status som julfilm, men det hade blivit överflödigt på flera sätt. Statusen som feel-good-film räcker gott.

Groundhog Day är inte speciellt rolig egentligen då den bjuder på ganska få skratt. Man sitter dock och ler mest hela tiden. Jag uppskattar verkligen myskänslan som filmen inger trots dess tämligen dystra tema. Enligt Harold Ramis ska huvudkaraktären ha spenderat runt ett decennium i sin förbannelse, och man kan förstås undra vad den stackars meteorologen egentligen har gjort för att förtjäna det. Något enstaka år hade låtit mer rimligt om än också tufft, det är mer så jag personligen uppfattat tidsinramningen.

Med utmärkta skådespelare, ett välskrivet manus och en god dos själslig styrka befinner sig Groundhog Day bland mina favoriter i genren romantiska komedier. Den fungerar rimligtvis bra som motivation till att förbättra ens liv eller till att bara sprida glädje omkring sig.

Annonser

Daddy’s Home 2

Titel: Daddy’s Home 2
År: 2017
Längd: 100 min
Genre: Komedi
Regissör: Sean Anders
Skådespelare: Will Ferrell, Mark Wahlberg, Mel Gibson, John Lithgow, Linda Cardellini, Alessandra Ambrosio

Den medelmåttiga komedi Daddy’s Home gjorde succé rent ekonomiskt och blev Will Ferrells mest inkomstbringade film i karriären. Det var naturligtvis därför den fick en uppföljare 2017, och inte på grund av de negativa recensionerna som kritikerna gav den.

Brad (Ferrell) och Dusty (Mark Wahlberg) har börjat komma överens med varandra. Vapenvilan knakar däremot när båda deras pappor anländer för att fira jul med sina söner och barnbarn. Don (John Lithgow) är en kufisk fåntratt, precis som hans son Brad. Kurt (Mel Gibson) däremot är mer av en hård bråkstake. Deras närvaro gör julen något mer kaotisk än vad den hade varit annars.

Det är mycket talang som fått plats på duken här. Som många redan påpekat innan mig slösas dock denna talang bort i en film som får sin föregångare att se riktigt skarp ut. Att Lithgow och Gibson gör bra insatser räcker inte för att komma undan denna undermålighet. De roliga scenerna är både färre i antal och mindre roliga. Mjäkigheten har dessutom skruvats upp och blir ”cringe” i ett par scener inklusive slutscenen.

Daddy’s Home 2 känns som en klen familjekomedi från 90-talet som på något sätt hamnat i 2017. Med tanke på att den gjorde sämre ifrån sig inkomstmässigt än ettan så tror jag inte att vi behöver oroa oss för att en trilogi ska fullbordas.

Kikis expressbud

Titel: Kikis expressbud (Majo no takkyūbin)
År: 1989
Längd: 103 min
Genre: Animation | Drama | Äventyr
Regissör: Hayao Miyazaki
Skådespelare: Minami Takayama, Rei Sakuma, Kappei Yamaguchi, Keiko Toda, Haruko Katô

Den mest underskattade filmen av auteuren Hayao Miyazaki heter Kikis expressbud på svenska och inspirerades landskapsmässigt av just Sverige. Miyazaki och hans animatörer reste till Sverige under produktionen där de främst tog foton av Stockholm och Visby. Gatornas namn i filmen har dessutom kopierats direkt från riktiga gator i Stockholm, som Klara norra kyrkogata. Det blev ingen adaptation av Pippi Långstrump för Miyazaki som han hade önskat efter att Astrid Lindgren av okänd anledning nobbat idén. Kiki fick bli en sorts Pippi istället.

Berättelsen äger rum i ett alternativt Europa som aldrig upplevt några världskrig. Den 13-åriga häxan Kiki flyger iväg på sin kvast till en främmande stad för att där tillbringa ett år. Detta hjälper henne enligt traditionen av bli fullbordad häxa. Hon har sin svarta talande katt till sällskap. Det nya stadslivet blir dock  svårt att anpassa sig till. Kiki hjälper gärna stadens boende på diverse sätt och startar strax en egen budfirma. Det blir mycket att lära och många nya vänner att känna.

Handlingsmässigt är Kikis expressbud rättfram och enkel, men den behöver inte heller vara mer. Må-bra-filmer av detta slag har sällan komplicerade intriger. Många skulle lyfta fram regissörens Min granne Totoro som starkare i den kategorin, men där håller jag inte med. Animatörerna gjorde ett slående jobb med sina Sverige-inspirerade animationer. Detta är inte bara ett av Studio Ghiblis allmänt bästa verk, utan även ett av dess snyggaste.

Som så ofta annars med Ghibli har Kikis expressbud feministiska teman. Den utspelar sig i en värld utan gångna världskrig men också i en mindre patriarkal värld där häxor ses som vänner och inte som några ondskefulla barbarer som ska brännas på bål. Kristna aktivistgrupper fick förstås för sig att uppmana till bojkott av filmen med motiveringar om att den är Djävulens påfund. Ironiskt nog är det svårt att hitta varmare och oskyldigare filmer än denna.

När jag listade de enligt mig bästa animerade filmerna någonsin fick Kiki en sjundeplats. Jag står fast vid detta efter min omtitt. Det kan förövrigt nämnas att filmen är en av Ghiblis roligaste, även om det inte säger så mycket då de sällan producerar komedier. Mästerverk som givetvis rekommenderas!

Blade of the Immortal

Titel: Blade of the Immortal (Mugen no jûnin)
År: 2017
Längd: 140 min
Genre: Action | Drama
Regissör: Takashi Miike
Skådespelare: Takuya Kimura, Hana Sugisaki, Sôta Fukushi, Hayato Ichihara, Erika Toda

Takashi Miike är sannerligen en regissör som inte drar sig för att arbeta. Hans hundrade film blev titulerad Blade of the Immortal. Den baseras på en manga med samma namn som onekligen tillhör världens allra bästa.

Rin Asano (Hana Sugisaki) är en tonårstjej som någonstans runt 1700-talets Japan får sina föräldrar mördade av klanen Ittō-ryū, ledda av Anotsu Kagehisa (Sôta Fukushi). Efter detta har Rin hämnd i tankarna och vill döda alla som deltog vid morden. För att åstadkomma hämnden anlitar hon en odödlig livvakt vid namna Manji (Takuya Kimura), vars kropp kan helas av en sorts inneboende blodmaskar. Manji är skicklig med sina svärd, men det är även Ittō-ryū och framförallt Anotsu. Många blodiga strider väntar.

Blade of the Immortal var en av de första mangaserierna jag någonsin läste. Den publicerades mellan 1993 och 2012 med en omfattning på 30 volymer. Denna längd har här klämts ihop i en 140 minuters spelfilm. Föga överraskande blir resultatet kortfattat och ytligt. Däremot brister det inte mycket mer än så, vilket naturligtvis uppskattas.

Adaptationer i live-action av anime och manga blir sällan bra. Varken Japan eller Hollywood brukar lyckas. Chan-wook Park’s sydkoreanska Oldboy står ohotad på topp sedan 2003. Även om Blade of the Immortal inte kommer i närheten hör den till en av dessa få bra adaptioner som finns. Det var smart att låta Takashi Miike regissera, han som har ett öga för att skapa snygg bloddränkt action. Det kan man inte minst skåda i 13 Assassins från 2010. Styrkan här ligger just i actiondelarna och det skarpa fotot.

Denna adaption tar sig en del friheter och är som sagt sammandragen i storyn, men oavsett om man har läst mangan eller ej tror jag man här kan finna nöje om man bara gillar våldsamma svärdstrider och inte stör sig för mycket på unge huvudrollsinnehavaren Hana Sugisaki’s skrikande. Många av karaktärerna som mest skymtar förbi ges förstås mer utrymme i förlagan som jag rekommenderar i första hand.

Takashi Miike och kompani visar 2017 års poänglösa magplask Ghost in the Shell var skåpet ska stå. Kritikerna håller mig med där överlag då Blade of the Immortal nått upp i 85% på RottenTomatoes. Synd att den inte delades upp i en trilogi bara på cirka 2 timmar vardera.

Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi

Titel: Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi
År: 2017
Längd: 152 min
Genre: Action | Sci-Fi | Fantasy | Äventyr
Regissör: Rian Johnson
Skådespelare: Daisy Ridley, Mark Hamill, Adam Driver, Carrie Fisher, Gwendoline Christie, Domhnall Gleeson, Andy Serkis, Laura Dern, Oscar Isaac, John Boyega

Nystarten för tidernas största rymdsaga blev en stor succé när den tog form i The Force Awakens år 2015. Med höga förväntningar såg jag fram emot uppföljaren som nu anlänt 2 år senare. The Last Jedi har trots ekonomisk framgång och positiva recensioner av kritiker mottagits mer blandat än sin föregångare av publiken.

Rey (Daisy Ridley) söker hjälp av Luke Skywalker (Mark Hamill) på den avlägsna planeten Ahch-To. Han behövs i kriget mot The First Order, men han har dessvärre börjat förlora hoppet och tron på sig själv efter att hans forna lärling Kylo Ren (Adam Driver) anslutit sig till den mörka sidan. Samtidigt leder Leia (Carrie Fisher) motståndsrörelsen i en explosiv batalj som slutar illa när The First Order visar sig kunna spåra dem i ljushastighet. Finn (John Boyega) är en av dem som ger sig av för att söndra spårningstekniken som motståndsrörelsen fallit offer för. Rey och övriga hjältar har galaxens öde på sina axlar.

Rian Johnson fick ta över som regissör och manusförfattare efter J.J. Abrams. Det är minst sagt ingen lätt uppgift, men jag anser att Johnson har klarat den med ett fint nytt kapitel i sagan. Det finns dem som förhåller sig avsevärt mer skeptiska, framförallt till hur Johnson utvecklat karaktären Luke Skywalker. Självaste Mark Hamill är en av dessa. Han har rentutav beskrivit sig som ”förolämpad” av hur hans karaktär framställs. Svagheter i The Last Jedi kan jag absolut anmärka på, men dit hör inte Luke. Jag förstår personligen inte den kritiken och vet inte vad Hamill och kompani annars hade tänkt sig som skulle varit så himla annorlunda.

Den långa speltiden på 152 minuter med en första halva som står alldeles för stilla blir filmens ena stora brist av totalt två. Även om underhållningsvärdet finns där så hade sagan behövt röra sig fortare framåt. Jag vet att jag inte heller är den första att nämna komiken som till stor del känns malplacerad. Några få roligheter fungerar bra, men fler borde absolut ha gjort det eller rättare sagt bara klippts bort. Regissören försöker för mycket med humorn, och det är synd.

Någonstans efter filmens mittpunkt ökar intrigens dragningskraft stadigt. Karaktärsutvecklingarna är en starkt bidragande faktor till detta. Kylo Ren gör sig själv mer tongivande än i föregångaren med småöverraskande gärningar. Att Daisy Ridley var ett perfekt val för huvudrollen stod klart redan i The Force Awakens och rubbas inte här. Hennes karisma är en viktig komponent i dessa filmer. Ridley, Adam Driver och Mark Hamill förtjänar alla extra stora hyllningar för sina suveräna insatser. Carrie Fisher som sorgligt nog gick bort i slutet av 2016 hann spela in alla sina scener i The Last Jedi och kan vara ytterst stolt över sitt jobb där.

Förhållandevis är jag nöjd med svaren och hintarna som filmen ger oss. Reys föräldrar har många av oss varit särskilt nyfikna på. Jag skrev tidigare ett inlägg med teorier om vilka de kan vara, och det verkar som att en av mina teorier stämde. Nästkommande film skulle dock kunna kullkasta den med ytterligare information, det vore inte omöjligt.

Nackdelarna hos The Last Jedi gör att den får underordna sig The Force Awakens som var något bättre, men sömnpillret Rogue One klår den med hästlängder. Slutbetyget kommer för min del att bestå av samma siffra som föregångaren fick, dock en mer generös sådan denna gång, synnerligen nära den där sjuan. Uppföljaren med J.J. Abrams vid rodret bjuder förhoppningsvis på en skarpare intrig.

Dunkirk

Titel: Dunkirk
År: 2017
Längd: 106 min
Genre: Action | Krig | Drama | Thriller
Regissör: Christopher Nolan
Skådespelare: Mark Rylance, Tom Hardy, Kenneth Branagh, Fionn Whitehead, Damien Bonnard, Aneurin Barnard

Ett av Hollywoods klart säkraste kort vad gäller regissörer är Christopher Nolan. Mannen har aldrig gjort en dålig film i sin karriär, och gång på gång blir hans alster stora favoriter hos såväl publik som kritiker. Hans första krigsfilm är inget undantag.

Den verklighetsbaserade berättelsen följer soldater från de allierade under andra världskriget som evakueras under slaget vid Dunkerque. Evakueringen kallas Operation Dynamo. Axelmakterna gör sitt bästa för att störa den med framförallt flygattacker, men möter motstånd av skickliga brittiska stridspiloter som Farrier (Tom Hardy). Även civila som Mr. Dawson (Mark Rylance) hjälper till med evakueringen och sätter sina liv på höga spel.

Dunkirk kan mycket väl vara den snyggaste filmen om andra världskriget sedan Steven Spielbergs mästerliga Saving Private Ryan från 1998. Den nederländsk-svenska filmfotografen Hoyte van Hoytema har gjort ett strålande jobb. Mycket av filmens styrka ligger i det audiovisuella och den intensiva realismen som överlevande veteraner vid slaget om Dunkerque skrivit under på.

Karaktärerna får vi tyvärr aldrig lära känna under filmens gång. De saknar personligheter och hindrar därav filmen från att bli riktigt gripande. Det är ofrånkomligen den största nackdelen som går att peka på. Engagerande är det däremot hela tiden, ingenting blir ointressant. Framförallt gillar jag verkligen Tom Hardys äventyr som stridspilot i skyarna.

Den allmänt höga kvalitén på Dunkirk förtjänar en eloge. Där ingår bland annat ett gäng superba skådespelarinsatser som är relativt dialogbefriade. Slutbetyget blir en svag 8:a. Regissörens Inception och Interstellar rankar jag något högre även om de landat på samma betygssiffra i mina recensioner.

Spider-Man: Homecoming

Titel: Spider-Man: Homecoming
År: 2017
Längd: 133 min
Genre: Drama | Komedi
Regissör: Jon Watts
Skådespelare: Tom Holland, Michael Keaton, Robert Downey Jr., Marisa Tomei, Jon Favreau, Laura Harrier, Jacob Batalon

Tredje gången gillt är det för karaktären Spider-Man på vita duken i live-action. Sam Raimis trilogi avslutades med usla Spider-Man 3 och Marc Webbs The Amazing Spider-Man 2 blev ett praktfiasko som led av samma problem. Homecoming har till skillnad från dessa vävts ihop med de andra filmerna om Marvels universum som Hollywood kastar ur sig.

Bakgrundshistorien om hur Peter Parker (Tom Holland) blev Spider-Man skippas denna gång. Det var ett gynnsamt drag eftersom vi är så bekanta med den delen numera. Enligt berättelsen har Spider-Man inte åstadkommit så många storheter utöver att ta fast vanliga tjuvar. Han vill dock imponera på Tony Stark (Robert Downey Jr.) och försöker ta tillfället i akt att infånga Vulture (Michael Keaton) som använder högteknologiska vapen för att bryta lagen. Det blir lättare sagt än gjort.

Jag kan tyvärr inte köpa att 20-åringarna på rollistan inklusive Tom Holland ska föreställa 15-åringar. Varför låter man inte Peter Parker vara college-student istället så att trovärdigheten ökar? Förvisso blir den högre här ändå än med runt 30-åriga Andrew Garfield i rollen, så det är en förbättring. En annan förbättring man fått till bland skådespelarna är en större etnisk mångfald som känns rätt i tiden.

Tom Holland dök först upp som Spider-Man i Captain America: Civil War som jag fann sövande trist. Homecoming är avsevärt mer underhållande och har lagom mängder humor och action. Filmen har även Tony Starks medverkan till sin fördel. Det är åttonde gången Robert Downey Jr. spelar honom och gör det som alltid med bravur.

Kort sagt är Homecoming den bästa filmen om allas vår rödblåa spindelkille sedan Spider-Man 2 från 2004. Den gör sitt jobb och förtjänar ett gott slutbetyg för det. Förhoppningsvis kommer inte uppföljarna att göra samma misstag som tidigare filmer med att blanda in ett flertal bleka skurkar på samma gång i ett rörigt manus. Peter Parker får gärna hålla sin känslosamhet på just denna nivå också utan att låta den gå överstyr.