Beauty and the Beast

Titel: Beauty and the Beast
År: 2017
Längd: 129 min
Genre: Fantasy | Musikal | Romantik
Regissör: Bill Condon
Skådespelare: Emma Watson, Dan Stevens, Luke Evans, Josh Gad, Kevin Kline, Ian McKellen, Ewan McGregor, Emma Thompson, Stanley Tucci

Disney har som mål att producera många live-action-versioner av gamla Disneyklassiker inom de närmsta åren. Det är lätt att förstå varför med tanke på den succé de hittills gjort med sådana. Beauty and the Beast från 2017 blev snabbt den mest inkomstbringande live-action-musikalen och dessutom den största remaken någonsin.

Berättelsen har inte många olikheter med Disneyklassikern från 1991. Emma Watson spelar skönheten Belle som förälskar sig i det mystiska odjuret som hon kallar Beast (Dan Stevens). Gaston (Luke Evans) är en extremt narcissistisk skurk som vill ha Belle för sig själv. Det hela utvecklas till ett sorts triangeldrama som kommer att innebära en kamp på liv och död.

Delvis känns det tradigt med samma visa igen, för det är i princip vad denna remake inte helt oväntat är. Men samtidigt lyckas den återfånga magin från det animerade originalet med visuell högklass och bekanta toner av Alan Menken. Musiken är densamma för det mesta, utöver några nya sånger och stycken. Sången Evermore skulle jag utse till den bästa av de nya sångerna.

Den stjärnspäckade och välvalda rollistan tillhör självfallet filmens positiva sidor. Det var särskilt ett mycket bra drag att ge rollen som Belle till Emma Watson. Hon kanske inte är en perfekt sångerska men hon har karisman och utseendet till sin fördel. Jag kan tänka mig att det hade blivit en smärre katastrof om man istället rollsatt påtänkta Kristen Stewart eller Amanda Seyfried.

Beauty and the Beast är en välgjord remake och erbjuder duglig variation till den som vill uppleva sagan utan att just se Disneyklassikern. Jag anser dock att Jon Favreaus The Jungle Book var en liten smula bättre. De får landa på samma slutbetyg ändå.

När Marnie var där

Titel: När Marnie var där (Omoide no Mânî)
År: 2014
Längd: 103 min
Genre: Drama | Animation
Regissör: Hiromasa Yonebayashi
Skådespelare: Sara Takatsuki, Kasumi Arimura, Nanako Matsushima, Susumu Terajima

Studio Ghiblis sista film innan deras långa paus blev När Marnie var där. Den baseras på en roman av Joan G. Robinson. Romanen kom på 60-talet och hade kontroversiella undertoner om samkönad ungdomskärlek. En viss sluttwist var tvungen att tas med för att romanen skulle kunna publiceras. Filmen är i detta trogen förlagan.

12-åriga Anna bor i en japansk stad med fosterföräldrar. Anna lider av astma, hon är introvert, tystlåten och har svårt att skaffa vänner i skolan. Under en sommar skickas hon för att bo på landsbygden hos ett par av fostermammans släktingar. Det är tänkt att den friska luften och omväxlande miljön ska göra Anna gott. En bit ifrån sitt nya hem hittar hon en gammal herrgård som hon finner bekant. I den bor en mystisk flicka som heter Marnie. Relationen mellan flickorna kommer att innebära överraskande livsvändningar.

Japans största animationsstudio för film tycks aldrig upphöra att förbluffa mig. Med När Marnie var där hade de bestämt flaggan i topp när de tog sin långa paus för omorganisering. Det är Ghiblis bästa film sedan Det levande slottet från 2004 och den mest hjärtknipande sedan Eldflugornas grav från 1988. Sistnämnda filmen befinner sig dock i en egen klass på det sättet och ‘Marnie’ är förstås inte hälften så sorglig, kan jag poängtera.

En förtjusande snygg animering som målar många visuellt högklassiga scener är värd att berömma. Den största styrkan utgörs dock av djupet i intrigen, karaktärsutvecklingen och det emotionella som kan göra rikliga intryck på barn och vuxna. Det tar ett tag för det hela att komma igång och filmen blir inte nämnvärt fantastisk förrän speltidens andra halva haft avgång.

När Marnie var där är en väldigt fin och rörande animation om vänskap, att hitta sig själv och att övervinna sociala hinder. Ett bra exempel på varför världen behöver Studio Ghibli och anime i allmänhet. Medan amerikanska studior som Dreamworks och Pixar innehåller mycket fart, fläkt och humor, små gula figurer som säger ”banana” med mera har Ghiblis verk oftast tyngre meningar och en sorts unik vacker stillhet. Det är förövrigt inte första gången som studion tacklar känsliga teman eller undertoner, och jag hoppas att de går ännu längre i framtida verk. Slutbetyget till denna film blir en ytterst kraftig åtta.

Var tvungen att lägga till filmen på min lista över de bästa filmerna mellan 2010-2015.

Heat

Titel: Heat
År: 1995
Längd: 170 min
Genre: Drama | Action | Thriller
Regissör: Michael Mann
Skådespelare: Al Pacino, Robert De Niro, Val Kilmer, Ashley Judd, Diane Venora

Michael Manns Heat har blivit en av världens mest inflytelserika och hyllade actionthrillers. I huvudrollerna syns två av mina favoritskådespelare som totalt samlat ihop 15 Oscarsnomineringar hittills.

Polisinspektören Vincent Hanna (Al Pacino) och skicklige bankrånaren Neil McCauley (Robert De Niro) blir ärkefiender för en tid på varsin sida av lagen. Hanna tänker ge allt för att fånga McCauley, och McCauley ger i sin tur allt för att komma undan. De hyser en viss respekt för varandra och är egentligen ganska lika som personer. Drabbningarna dem emellan blir intensiva och ytterst livsavgörande.

Det är förundransvärt hur många välbekanta ansikten som dyker upp i denna film utöver de två huvudrollsinnehavarna; Val Kilmer, Natalie Portman, Jon Voight, Danny Trejo, Tom Sizemore, William Fichtner, Wes Studi, Jeremy Piven, Hank Azaria med flera. Men ingen skiner så mycket som just Pacino och De Niro gör. Den ikoniska scenen de har tillsammans vid ett cafébord visar starkt prov på det.

Även de autentiska actionscenerna och den isande spänningen tillhör givetvis det bästa med Heat. Mycket finns att lovorda, men man kan anmärka på speltiden som dessvärre är en aning för lång med sina 170 minuter. Just nu ser jag fram emot Pacinos och De Niros återförening i The Irishman som regisseras av mästaren Martin Scorsese.

Only Yesterday

Titel: Only Yesterday (Omohide poro poro)
År: 1991
Längd: 118 min
Genre: Animation | Drama | Romantik
Regissör: Isao Takahata
Skådespelare: Miki Imai, Toshirô Yanagiba, Youko Honna, Mayumi Iizuka

Studio Ghibli’s Only Yesterday fick biopremiär i Japan redan 1991, men Disney som ägde rättigheterna till amerikansk distribution såg till att filmen inte fick någon sådan i USA. Det tabubelagda temat menstruation avskräckte nämligen Disney, och de beviljades inte klippa i filmen heller på grund kontraktet med Ghibli. Inhemskt gick det desto bättre när detta romantikdrama blev årets största succé.

Året är 1982. 27-åriga kontorsarbeterskan Taeko tar några veckors semester från sitt jobb i Tokyo för att åka ut på landet. Under förberedelserna och framförallt under resen tänker hon tillbaka på sitt barndomsliv. Taeko minns bland annat hur hon som mellanstadieelev mötte sin första förälskelse, åt sin första ananas, uppträde i skolpjäs och fick ett ansiktsslag av sin far. Det visar sig att Taekos minnen och hennes gamla barndoms-själ kommer att påverka hennes framtid.

Jag har funderat på om Japan är ett mer progressivt land än USA gällande feminism och jämställdhet. Landets bättre animefilmer kan bestämt ge sken av att så är fallet. Bland dessa finns Only Yesterday som var utmanande med sitt nämnda mens-tema. Regissören bakom den är ingen mindre än Isao Takahata som regisserade mästerverket Eldflugornas grav ett par år dessförinnan. De har sina klara kontraster, men djärva är de båda.

Animeringen är skickligt utförd. Huvudpersonens tillbakablickar innehåller färre detaljer och är inte fullt lika färggranna. Man vill förstås reflektera äkta barndomsminnen som tenderar att inte ha alla beståndsdelar på plats. Den visuella biten ackompanjeras av ett fint soundtrack. Slutscenen må ha varit en smula kliché, men samtidigt så underbar att den lyfter helheten en god nivå.

Kritikerna har varit positiva då Only Yesterday fått 100% på RottenTomatoes med över 50 recensioner räknade. Filmen är en i övrigt underskattad och alltför länge förbisedd guldpärla. Den lämpar sig generellt bättre för ungdomar och vuxna än för barn tror jag.

Ghost in the Shell

Titel: Ghost in the Shell
År: 2017
Längd: 107 min
Genre: Drama | Action | Thriller | Sci-Fi
Regissör: Rupert Sanders
Skådespelare: Scarlett Johansson, Pilou Asbæk, Takeshi Kitano, Juliette Binoche, Michael Pitt

1995 kom en animefilm titulerad Ghost in the Shell, baserad på Masamune Shirows manga. Denna adaption var helt lysande och jag skulle aldrig ha en tanke på att önska en amerikansk sådan. 2017 var det dock dags för Hollywoodregissören Rupert Sanders att inta biografera med sin version. En viss nyfikenhet har jag känt trots personliga farhågor samt negativa recensioner av kritiker.

I ett framtida Japan där befolkningen av någon anledning tycks vara övervägande västerländsk har gränsen mellan människa och maskin suddats ut med tiden. Major (Scarlett Johansson) är en cyborg som agerar supersoldat för en anti-terroristorganisation. Hennes maskinella kropp försågs för något år sedan med en människohjärna, men Major har svårt att minnas sitt förflutna. När terroristen Kuze (Michael Pitt) kliver in i handlingen börjar den mörka sanningen om Majors forna liv klaras upp.

Mycket av storheten i animefilmen från ’95 ligger hos den enastående detaljrikedomen. Denna adaption har verkligen ingen sådan, utan består av en otroligt fördummad och till det sämre förändrad story med fåtaliga likheter. Regissören har försökt göra en film som ska tilltala den stora publikmassan, men det har slutat med motsatsen efter att den allmänna kvalitén dragits ner till en oförskämd nivå.

Under speltidens första halva var allt ganska okej för min del, sedan sabbar andra halvan framförallt med slutet som finns där för att rättfärdiga vittvätten av huvudkaraktären. Inte nog med att hela berättelsen har simplifierats till att likna en sedvanlig popcornrulle från Hollywood, utan allt bygger upp mot en twist som inte är något annat än ett kryphål för vittvätten. Det känns som en provocerande smocka i ansiktet.

Scarlett Johansson gör en bra rollprestation och filmen är inte alls dålig rent visuellt. Den kan dock inte mäta sig alls med animefilmen på något sätt. I slutändan är detta ett perfekt exempel på hur man inte ska Amerikanisera och fördumma en internationell förlaga. Att försöka nå ut till en bred publik kan få motsatt effekt i skepnad av en ekonomisk flopp. Det var ett tag sedan en film gjorde mig såhär irriterad.

En ”ärlig trailer” med spoilers för den som vill se:
https://www.youtube.com/watch?v=Hi7lXUv4lgA

Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children

Titel: Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children
År: 2016
Längd: 127 min
Genre: Drama | Äventyr | Fantasy
Regissör: Tim Burton
Skådespelare: Asa Butterfield, Eva Green, Samuel L. Jackson, Terence Stamp, Ella Purnell, Judi Dench

Senast Tim Burton regisserade en riktigt bra film var 2007, lite drygt ett decennium senast alltså. De verk han stått för sedan dess har varit mer eller mindre medelmåttiga. Filmatiseringen av Ransom Riggs framgångsrika roman blev tyvärr inget upplyft.

Tonårige Jake (Asa Butterfield) har en farfar vid namn Abe (Terence Stamp) som under hela Jakes liv berättat om ett barnhem ämnat för vad han kallar ‘besynnerliga barn’. Barnen där har övernaturliga förmågor och krafter menar han. Abe insisterar på att barnhemmet finns på riktigt, men Jake tvivlar alltmer ju äldre han blir. Så småningom får Jake erfara att det verkar ligga sanning i historierna. Jake beslutar sig för att söka upp barnhemmet för att få svar. Det visar sig bli en överraskningsfylld resa genom tid och rum.

Den onödigt långa titeln Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children handlar om ett äventyr i Hogwarts-anda. Problemet är att det blir ganska futtigt i slutändan utan någonting som verkligen intresserar. Det finns spänning i protagonisternas kamp mot klockan och mot en sorts ögonlösa skräckvarelser som filmen till stor del får leva på.

Asa Butterfield gör en förfärligt blek insats i huvudrollen. Den vägs däremot upp något av övriga medverkande. Samuel L. Jackson är helt godkänd som skurk här, men jag föredrar honom definitivt i icke-barnvänliga filmer där han får svära och gå på högväxel. Slutbetyget till Miss Peregrine blir en svag sexa. Det är bara att fortsätta hoppas att Tim Burton hittar tillbaka till gamla glansdagar igen.

Perfect Blue

Titel: Perfect Blue (Pafekuto buru)
År: 1997
Längd: 81 min
Genre: Animation | Skräck | Thriller
Regissör: Satoshi Kon
Skådespelare: Junko Iwao, Rica Matsumoto, Shinpachi Tsuji, Masaaki Ôkura

Satoshi Kon hann endast regissera 4 långfilmer under sin korta levnadstid. En av dessa är den rysliga psykologithrillern Perfect Blue, som var Kons långfilmsdebutDen har onekligen givit inspiration till Darren Aronofkys Requiem for a Dream och framförallt till Black Swan vars likheter är många.

På 90-talet i Japan får popgruppen Cham spela inför mindre publiker. En av gruppens medlemmar, Mima Kirigoe, blir tillfrågad att medverka i TV och film. Mima bestämmer sig för att lämna gruppen för att istället göra karriär som skådespelerska. Detta orsakar ett otroligt missnöje hos ett av hennes fans som blir en ihärdig stalker. Att ständigt pressas av agenter och kollegor och att samtidigt ha en obehaglig stalker efter sig tär på Mimas psyke. Hon får allt svårare att skilja på verklighet och inbillning i vardagen.

Perfect Blue berättar med solida feministiska toner om påtryckningar från män, hur dessa kontrollerar huvudpersonens liv och om ”the male gaze”. Det finns många bra animefilmer med feministiska teman och normbrytande könsroller, men ingen har jag sett hittills som varit så psykologiskt inbiten i feministiskt perspektiv som denna. Ännu mer avhandlar den dock differens mellan fantasi och verklighet tillika äkthet och falskhet som tema. Vi tittare får det själva knivigare att urskilja vad som är menat att vara inbillning under intrigens gång.

Filmen är inte alls förutsägbar i motsats till vad jag trodde ganska länge. Speltidens sista tredjedel innehåller flera vändningar som garanterat lär överraska de flesta. Denna psykologiska skräckthriller ska dock helst ses som en upplevelse snarare än ett pussel som ska lösas. Upplevelsen är nämligen mycket tilldragande, i synnerhet mot slutet med potentiella kalla kårar att leverera.

Perfect Blue kom att förutse redan 1997 att Internet skulle bli ett verktyg för stalkning och trakasserier, något som inte gör den mindre kuslig. Oavsett om man föredrar animefilm, psykologifilm eller bara vill ha bra kvalitet så tycker jag tveklöst att man borde ge Perfect Blue en chans. Även om jag personligen hade önskat något mer svar på dess mysterier så är mitt omdöme högst positivt.