Avengers: Infinity War

Titel: Avengers: Infinity War
År: 2018
Längd: 149 min
Genre: Action | Fantasy | Äventyr
Regissörer: Anthony Russo, Joe Russo

2018 var ett framgångsrikt år för superhjältefilmer. Bäst för året anser jag vara Deadpool 2 och Black Panther. Båda kan beskrivas som ”lagom”, medan Infinity War istället siktar på en storskalighet likt ingen tidigare superhjältefilm.

Handlingen lyder som så att superhjälteteamet The Avengers och deras allierade ställs inför sitt största hot någonsin när den i princip allsmäktige Thanos (Josh Brolin) hotar att förgöra dem. Det går att dra paralleller till Justice League från 2017, men här har man varit mån om att göra en bra film utan slarv. Bröderna Russo lyckades där Zack Snyder misslyckades. Som större anhängare av DC:s universum framför Marvel’s känns det bittert att DC ligger kvalitetsmässigt lägre med sin live-action numera.

Age of Ultron var medioker och Civil War sövande trist. För mig är Infinity War en tydlig uppryckning gentemot dessa som också har en drös Marvel-hjältar i samma veva. Jag hade dock föredragit om detta var en komedi som Thor: Ragnarok eller Deadpool. Det finns nämligen en gräns för hur pass seriöst jag kan ta denna film, vars vetenskaplighet rent ut sagt är helvetiskt dum, där jorden är som universums händelsecentrum, där själva universum är litet och alla dess invånare talar engelska. En talande tvättbjörn med skjutvapen är inte heller något som människokaraktärerna riktigt reagerar på som de borde, eller reagerar alls. Christopher Nolans Interstellar är ett prima exempel på en vetenskapligt mer korrekt science-fiction som går att ta seriöst och som därav också berör mer.

Med ett IMDb-betyg på 8,5 som ropar ”mästerverk” så förstår jag att jag tillhör en minoritet när jag kritiserar de logiska knasigheterna som denna film består av. Däremot hade den kanske aldrig kunnat göras så mycket bättre av någon. Inte om den inte ändrar stil och blir en komedi åtminstone. Här finns inga av de bristerna som Zack Snyders filmer om Batman och hans superpolare dras med. Skådespelarna är välvalda, med Josh Brolin som gör entré i en utmärkt insats som Thanos.

Infinity War är välgjord popcornunderhållning som håller mig både vaken och alert till skillnad från vissa tidigare Marvel-produktioner med horder av karaktärer. Det skulle dock inte falla mig in att ge den något högt betyg. Förhoppningsvis har jag ordentligt kunnat motivera varför.

Night on Earth

Titel: Night on Earth
År: 1991
Längd: 129 min
Genre: Drama | Komedi
Regissör: Jim Jarmusch
Skådespelare: Winona Ryder, Roberto Benigni, Gena Rowlands, Armin Mueller-Stahl, Giancarlo Esposito

På 8 dagar skrev Jim Jarmusch hela manuset till Night on Earth. Desto längre tog inspelningen som ägde rum i 4 olika länder. Länderna och städerna var mest valda utifrån vilka skådespelare Jarmusch ville arbeta med. Karaktären som spelas av Winona Ryder var skriven speciellt för henne. Slutresultatet är minst sagt värt en tittning.

Vi får följa fem taxichaufförer med olika bakgrunder och personligheter som tar oss igenom städerna Los Angeles, New York, Paris, Rom och Helsingfors. Under en och samma natt får de uppleva intressanta möten med passagerare. Mer än så behövs egentligen inte säga om handlingen. Värt att påpeka är att filmen består av 5 olika episoder, med taxiresor som den främsta gemensamma nämnaren.

Jarmusch filmer är ofta stillsamma och kan utgöra sömnpiller som Broken Flowers eller mer hänförande verk som Paterson och Dead Man. Till den senare skaran hör Night on Earth som dessutom kan vara regissörens bästa film. Den känns däremot ojämn med sina olika segment varav vissa blir mer givande än andra. Mina favoriter i rangordning är Rom, New York och Los Angeles. Segmentet i Helsingfors är inte alls dåligt, men det hade kunnat klippts bort utan att filmen förlorat på det. Kul för finländare dock att de får representeras såpass i en prima internationell film. Lätt att man bli svartsjuk som svensk.

Komik förekommer särskilt i segmenten om New York och Rom. Roberto Benigni är fullkomligt lysande och rent hysteriskt rolig i rollen som en kufisk taxiförare. Mycket av hans dialog var självimproviserad, vilket märks då den ter sig så naturligt yttrad. Benigni hade riktigt flyt under inspelningen. Trots att jag alltid varit himla förtjust i Winona Ryder måste jag utse italienaren som den vinnande stjärnan för mig här.

Night on Earth är en suverän om än något ojämn dramakomedi som fler människor borde se. Soundtracket av Tom Waits sitter dessutom fint för öronen. Jag avslutar recensionen genom att rekommendera filmen djupt till alla som inte sett den.

Johnny English Strikes Again

Titel: Johnny English Strikes Again
År: 2018
Längd: 89 min
Genre: Action | Komedi
Regissör: David Kerr
Skådespelare: Rowan Atkinson, Ben Miller, Olga Kurylenko, Emma Thompson, Jake Lacy

Rowan Atkinson har färdigställt sin första filmtrilogi med denna tredje installation om hans klantiga agent-karaktär. Precis som de två föregångarna har Johnny English Strikes Again inte mottagits speciellt barmhärtigt av kritiker.

Den före detta MI7-agenten Johnny English (Atkinson) återkallas för ett uppdrag efter att en hackerattack röjt samtliga verksamma agenters identiteter i Storbritannien. English måste stoppa terrorattacker från hackaren innan det är försent. Till hjälp har sin gamle medhjälpare Bough (Ben Miller). Det går dock inte som smort för dem då English klumpighet fortfarande hänger med.

I egenskap av filmentusiast kan jag endast se denna film som en meningslös fadäs. Om jag däremot stänger av min hjärna och endast eftersträvar att skratta utan att tänka så fungerar det betydligt bättre. Rowan Atkinson har inte blivit av med sin talang för komik även om hans storhetstid är över sedan länge. Intrigen är korkad och produktionskvalitén är på många sätt dålig, men när jag ändå ler genom större delen av filmens dumheter kan jag inte låta bli att uppskatta det hela.

Originalfilmen från 2003 är sämst hittills. Reborn från 2011 var en överraskande förbättring. Den som inte alls gillade uppföljaren kommer inte att gilla Strikes Again heller, så det är bara att hålla sig borta i så fall.

Chaplin

Titel: Chaplin
År: 1992
Längd: 143 min
Genre: Drama | Komedi
Regissör: Richard Attenborough
Skådespelare: Robert Downey Jr., Geraldine Chaplin, Anthony Hopkins, Dan Aykroyd, Penelope Ann Miller, Diane Lane, Kevin Dunn, Kevin Kline, Moira Kelly

Richard Attenborough regisserade ett mästerverk 1982 om Mahatma Gandhi. Ett decennium senare gjorde han sin nästa biografifilm om underhållningslegendaren Charlie Chaplin. Den når inte upp i samma nivå som Gandhi, men är utan tvivel värd en titt framförallt av filmälskare.

Filmen baseras främst på två böcker inklusive en biografi av Chaplin själv. Narrativ är konstruerat så att en fiktiv karaktär spelad av Anthony Hopkins hjälper en åldrad Chaplin (Robert Downey Jr.) att skriva sin självbiografi. Den börjar med hur huvudpersonen växer upp med en mentalsjuk mamma (spelad av Chaplins dotter Geraldine Chaplin), och går vidare till hur han som vuxen försörjer sig på sin komiska talang och sedermera blir upptäckt av storfigurer i Hollywood. Resten är historia, som man säger.

Det var bra att Attenborough envisades med att ha Downey Jr. i huvudrollen trots att studion ville ha en mer populär skådespelare. Filmens största behållning är just huvudrollsinnehavarens insats som fick en välförtjänt Oscarsnominering. Han fixade verkligen Chaplins karaktäristiska leende och gångstil. Bland det mest intressanta också tycker jag är skildringen av Chaplins utvisning från USA. Myndigheterna gillade inte att han kritiserade kapitalism, och hans protester mot nazismen sågs av somliga som en protest mot USA. Det går att dra starka paralleller till aktuella händelser idag.

Som biografifilm är detta inte någonting jättespeciellt. De 143 minuterna blir för korta för att de ska ha någon riktigt stark inverkan, och de blir mest till en lättare inblick i Chaplins liv. Det uppskattas dock att man använt många klipp från huvudpersonens riktiga filmer och jag hoppas att de fortsättningsvis gör folk mer sugna på att se filmerna.