Johnny English Strikes Again

Titel: Johnny English Strikes Again
År: 2018
Längd: 89 min
Genre: Action | Komedi
Regissör: David Kerr
Skådespelare: Rowan Atkinson, Ben Miller, Olga Kurylenko, Emma Thompson, Jake Lacy

Rowan Atkinson har färdigställt sin första filmtrilogi med denna tredje installation om hans klantiga agent-karaktär. Precis som de två föregångarna har Johnny English Strikes Again inte mottagits speciellt barmhärtigt av kritiker.

Den före detta MI7-agenten Johnny English (Atkinson) återkallas för ett uppdrag efter att en hackerattack röjt samtliga verksamma agenters identiteter i Storbritannien. English måste stoppa terrorattacker från hackaren innan det är försent. Till hjälp har sin gamle medhjälpare Bough (Ben Miller). Det går dock inte som smort för dem då English klumpighet fortfarande hänger med.

I egenskap av filmentusiast kan jag endast se denna film som en meningslös fadäs. Om jag däremot stänger av min hjärna och endast eftersträvar att skratta utan att tänka så fungerar det betydligt bättre. Rowan Atkinson har inte blivit av med sin talang för komik även om hans storhetstid är över sedan länge. Intrigen är korkad och produktionskvalitén är på många sätt dålig, men när jag ändå ler genom större delen av filmens dumheter kan jag inte låta bli att uppskatta det hela.

Originalfilmen från 2003 är sämst hittills. Reborn från 2011 var en överraskande förbättring. Den som inte alls gillade uppföljaren kommer inte att gilla Strikes Again heller, så det är bara att hålla sig borta i så fall.

Annonser

Chaplin

Titel: Chaplin
År: 1992
Längd: 143 min
Genre: Drama | Komedi
Regissör: Richard Attenborough
Skådespelare: Robert Downey Jr., Geraldine Chaplin, Anthony Hopkins, Dan Aykroyd, Penelope Ann Miller, Diane Lane, Kevin Dunn, Kevin Kline, Moira Kelly

Richard Attenborough regisserade ett mästerverk 1982 om Mahatma Gandhi. Ett decennium senare gjorde han sin nästa biografifilm om underhållningslegendaren Charlie Chaplin. Den når inte upp i samma nivå som Gandhi, men är utan tvivel värd en titt framförallt av filmälskare.

Filmen baseras främst på två böcker inklusive en biografi av Chaplin själv. Narrativ är konstruerat så att en fiktiv karaktär spelad av Anthony Hopkins hjälper en åldrad Chaplin (Robert Downey Jr.) att skriva sin självbiografi. Den börjar med hur huvudpersonen växer upp med en mentalsjuk mamma (spelad av Chaplins dotter Geraldine Chaplin), och går vidare till hur han som vuxen försörjer sig på sin komiska talang och sedermera blir upptäckt av storfigurer i Hollywood. Resten är historia, som man säger.

Det var bra att Attenborough envisades med att ha Downey Jr. i huvudrollen trots att studion ville ha en mer populär skådespelare. Filmens största behållning är just huvudrollsinnehavarens insats som fick en välförtjänt Oscarsnominering. Han fixade verkligen Chaplins karaktäristiska leende och gångstil. Bland det mest intressanta också tycker jag är skildringen av Chaplins utvisning från USA. Myndigheterna gillade inte att han kritiserade kapitalism, och hans protester mot nazismen sågs av somliga som en protest mot USA. Det går att dra starka paralleller till aktuella händelser idag.

Som biografifilm är detta inte någonting jättespeciellt. De 143 minuterna blir för korta för att de ska ha någon riktigt stark inverkan, och de blir mest till en lättare inblick i Chaplins liv. Det uppskattas dock att man använt många klipp från huvudpersonens riktiga filmer och jag hoppas att de fortsättningsvis gör folk mer sugna på att se filmerna.

A Quiet Place

Titel: A Quiet Place
År: 2018
Längd: 90 min
Genre: Drama | Skräck | Sci-Fi
Regissör: John Krasinski
Skådespelare: Emily Blunt, John Krasinski, Millicent Simmonds, Noah Jupe

En av de senaste årens största skräcksuccér såväl hos publik som kritiker bär titeln A Quiet Place. John Krasinski både regisserar och spelar den manliga huvudrollen, med sin fru Emily Blunt som sin leading lady.

I en nära postapokalyptisk framtid befinner sig en familj på flykt undan människoätande monster. Dessa monster tycks vara blinda, men förlitar sig på sin känsliga hörsel. Den människa som gör ljud ifrån sig riskerar ofta att snabbt bli dödad, om det så gäller vanligt prat från deras munnar. Familjen har lärt sig teckenspråk för att kunna förstå varandra utan att prata. Med en bebis på väg blir kampen för överlevnad snart ännu tuffare.

A Quiet Place har berömts för att vara originell. För mig känns den dock som ett avsnitt taget ur The Walking Dead, fast med teckenspråk istället för prat och djuriska monster istället för zombies. Den serien tröttnade jag på för minst ett par säsonger sedan. Jag kan tyvärr inte hylla mycket annat än skådespeleriet här. Uttråkningen blev snabbt ett faktum och jag hoppades mest bara på att karaktärerna skulle dö så att filmen kunde avslutas.

I min värld är denna film inte ett exempel på hur bra skräckfilm ska göras. The VVitch: A New-England Folktale från 2015 utgör däremot ett sådant. Dess krypande nattsvarta skräck klår verkligen alla billiga jump-scares som A Quiet Place förlitar sig på. Jump-scares kan fungera i filmer emellanåt, men det är sällan. Underskattade Silent Hill från 2006 värderar jag faktiskt också högre bland annat av den anledningen. Slutligen måste därför ett mycket svalt betyg tilldelas.

Black Panther

Titel: Black Panther
År: 2018
Längd: 134 min
Genre: Action | Äventyr | Sci-Fi
Regissör: Ryan Coogler
Skådespelare: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyong’o, Danai Gurira, Martin Freeman, Daniel Kaluuya, Andy Serkis

Superhjältefilmen som fått rasister att gå i taket blev den mest inkomstbringande någonsin om en enskild superhjälte. Det var på tiden att denna gedigna form av svart representation tillkom. Både ekonomiskt och kvalitetsmässigt gav det resultat. Förhoppningsvis inser Hollywood alltmer att etnisk representation lönar sig, och att white-washing inte gör det.

T’Challa (Chadwick Boseman) utnämns till kung över det afrikanska landet Wakanda efter hans fars död. Med titeln ges även superförmågor som han kan nyttja vid sidan av Wakandas högteknologiska avancemang. Erik Killmonger (Michael B. Jordan) dyker upp med ett mystiskt förflutet, men han bevisar att han har rätt att utmana T’Challa i strid om tronen. Striden kommer att bli avgörande för Wakandas och världens öde.

Ett par saker som verkligen utmärker sig med Black Panther är den närmast perfekta rollsättningen samt en Oscarsvärdig kostymdesign av Ruth E. Carter. Man gör en väldigt snygg hyllning till Afrikansk och svart kultur. På många sätt känns filmen mer som en sådan kulturhyllning än som en vanlig superhjältehistoria.

Den förutsägbara intrigen utgör en större nackdel som vi tyvärr får dras med. Nackdelen håller dock inte alls tillbaka underhållningsvärdet tillräckligt, och de färgstarka karaktärerna glänser så mycket mer. Black Panther är kanske Marvels coolaste superhjältefilm hittills, så den får ett högt betyg av mig.

Murder on the Orient Express

Titel: Murder on the Orient Express
År: 2017
Längd: 114 min
Genre: Drama
Regissör: Kenneth Branagh
Skådespelare: Kenneth Branagh, Johnny Depp, Daisy Ridley, Judi Dench, Tom Bateman, Penélope Cruz, Michelle Pfeiffer, Willem Defoe, Josh Gad

Agatha Christies berömda detektiv Hercule Poirot har fått nytt liv på vita duken då han gestaltas av Kenneth Branagh som även håller i regispakarna. Branagh lyckades plocka ihop en imponerande ensemble som bland andra består av 2 Oscarsvinnare och inklusive honom själv 4 Oscarsnominerade.

År 1934 befinner sig den belgiske detektiven Hercule Poirot ombord på Orientexpressen tillsammans men en samling främlingar. Farligast av dessa är gangstern Edward Ratchett (Johnny Depp) som blir paranoid efter att ha fått ett anonymt hot under början av tågresan. En kort tid senare hittas han mystiskt mördad. Passagerarna blir genast oroliga över att mördaren kan slå till igen. Det blir upp till Poirot att lösa mordgåtan och fånga gärningspersonen.

Jag tillhör den (lilla?) publikskaran som varken läst romanen eller sett originalfilmatiseringen från 1974, så några jämförelser kan jag alltså inte göra. Kenneth Branaghs nyversion har en visuellt tilltalande stil med ett mycket snyggt foto. Tillsammans med en talangfull rada skådespelare och en fullgod stämning blir Murder on the Orient Express en sevärd deckarfilm.

De positiva aspekterna till trots osar detta verk av en medelmåttighet som man inte kan skaka av sig. Det är tämligen andefattigt utan gnista. Mer behövs för att man ska bli berörd eller fängslad som tittare. Branagh skickar liksom tåget i rätt riktning men det når endast halvvägs fram.

Murder on the Orient Express är sevärd som sagt, och speciellt för den som gillar småmysiga deckare. Något högt betyg gör den sig dock inte förtjänt av. Jag ser fram emot uppföljaren Death on the Nile och hoppas att den ger mer att bita i.

Harry Potter – övriga tankar

I solemnly swear that I am up to no good.

Efter att jag i korta drag recenserat samtliga filmer om Harry Potter har jag skrivit ihop ett inlägg med ytterligare tankar och funderingar kring dem. Länkar till mina recensioner finns att klicka på här nedan:

Del 1-3
Del 4-6
Del 7-8

Bland alla existerande fantasysagor finns några jag rankar högre än den om Harry Potter. Författaren J.K. Rowlings magiska värld skulle jag dock ge förstaplatsen åt bland fantasyvärldar att helst leva i. Middle-Earth och resten av J.R.R. Tolkiens värld skulle såklart vara otroligt kul att besöka och semestra i, men man vill inte stanna permanent i den. Man skulle liksom sakna elektricitet, till exempel. Rowlings värld däremot är vår verkliga värld fast med äkta magi i stort sett. Vem skulle inte vilja kunna flyga runt på en kvast eller städa sitt hem genom att vifta lite med ett trollspö? Fast det vore en satans osis att födas som mugglare.

Denna fantasivärlds dragning bottnar mycket i att den helt enkelt känns bättre på många sätt än vår verkliga. Det blir lätt att ens tankar stannar i den när man just haft ett maraton med samtliga 8 filmer. Varför fick inte jag något antagningsbrev till Hogwarts när jag fyllde 11 år? Så besviken jag känner mig över det. Men om jag gissar rätt efter att ha läst på lite om elevhemmen skulle jag ha placerats av sorteringshatten i Hufflepuff – det där töntiga hemmet som ingen vill hamna i. Jippi.

Jag har ett starkt nostalgiskt förhållande till böckerna om Harry Potter. När jag läste ut första boken var jag runt 10 år gammal. Jag var definitivt ung då eftersom jag uttalade Hermiones namn Hermi-åne. Sista boken läste jag ut som 16-åring och då hade jag bättre koll på namnen. Jag har inte läst böckerna sedan dess och har dem alltså inte i färskt minne, så jag kommer inte att göra många jämförelser med böckerna här. Att även filmerna ger mig nostalgikänslor ska konstateras, särskilt den första filmen som trots allt är en av de sämre i serien men som introducerar oss till trollerivärlden på ett effektivt sätt. Inte minst tack vare den närmast perfekta rollsättningen från första till sista filmen har man producerat lyckosamma adoptioner som gjort storsuccé.

Vad jag stör mig på i de flesta filmerna är diverse detaljer och moment som känns märkliga. The Order of the Phoenix innehåller till exempel en scen där Hermione har en träningsduell mot Ron. En av Weasley-tvillingarna slår vad med den andre om vem som vinner. Han bestämmer sig alltså för att satsa pengar på Ron. Känner han inte Hermione?! Känner han inte sin bror?! Det vore som att satsa på att Norrby IF skulle vinna en fotbollsmatch mot Real Madrid. Nåja, om det är fullt så illa kan diskuteras, men det bör inte råda några tvivel hos tvillingarna om att Hermione är den överlägsna trollkonstnären. Kunde man inte låtit någon yngre och mindre känd karaktär satsa pengar på Ron istället?

På tal om fotboll så har jag länge haft funderingar om VM-finalen i quidditch som tar plats i början av The Goblet of Fire. Arenan som den spelas på ser ut att vara gigantisk och dessutom fullsatt. Det borde betyda att Viktor Krum som sägs vara världens bästa ”sökare” kan likställas med Cristiano Ronaldo? Ändå går han till synes på en vanlig trollkarlsskola, tävlar mot Hogwarts i en skolkamp och dansar med eleverna på deras bal, helt utan livvakter i någon form. Det tycks väldigt underligt. Men det går förstås att ha överseende med, och kanske finns förklaringar till detta som jag missat? I beräkningarna kan man åtminstone ta med att rektor Dumbledore själv är en kändis och att Hogwarts är långt mer berömd än våra vanliga skolor för mugglare är.

Slutligen gällande logiska luckor vill jag framhäva en konversation från The Half Blood-Prince där professor Slughorn frågar Hermione var hennes mugglarföräldrar gör. Hon förklarar att de är tandläkare, och professorn svarar att han inte vet vad tandläkare är. Man kan fråga sig om tandläkare inte finns bland trollkarlar och häxor. Men vad gör de i så fall åt tandbesvär? Bellatrix Lestrange har då inte gjort mycket åt sina mindre hälsosamma tänder. En skylt i Diagon Alley kan dock ses i filmerna med texten ”Surgical and Dental operator”, vilket föreslår att en sorts tandläkare finns bland dem. Dessutom syns ordet ”dentist” på en klocka hemma hos familjen Weasley i The Chamber of Secrets. Hur kommer det sig att professor Slughorn aldrig har hört om tandläkare när han ändå tycks vara bekant med mugglarvärlden i övrigt då han gömmer sig i ett mugglarhus i början av filmen? På Hogwarts hålls dessutom lektioner i muggarstudier, med läraren i ämnet tillfångatagen av Voldemort The Deathly Hallows: Part 1. Tandläkare måste väl ha nämnts i dessa lektioner annars? Det här logiska hålet borde inte ha släppts förbi.

Som jag nämnde i mina recensioner har jag aldrig riktigt gillat någon av romanserna som uppstår mellan karaktärerna. Åtminstone inte i filmserien. Harry är sagans huvudhjälte, och han hamnar av tämligen otydliga anledningar i ett förhållande med Rons lillasyster. Ginny Weasley har karisma som en stel gammal disktrasa, och det kanske man kan beskylla skådespelerskan Bonnie Wright för till stor del. Man blir inte till sig av extas direkt när huvudhjälten gör henne till sin framtida fru. Ron och Hermione har jag också lite svårt att köpa som kärlekspar, eftersom jag inte ser riktigt kan se när eller hur deras vänskap blivit till kärlek. Den kärleken känns krystad, åtminstone i filmerna. Men kanske är det tonåringen inom mig som fortfarande tjusas av Hermione och därför fördunklar mitt sinne med svartsjuka? Äsch.

Harry må som sagt vara sagans huvudhjälte i form av sin ytterst centrala roll som karaktär. Men jag skulle vilja lyfta fram en annan som den absolut största hjälten. Det är inte Hermione eller Ron. Det är inte ens Dumbledore. Personen jag syftar på har en roll som trippelagent bakom ridåerna och arbetar i det dolda. Severus Snape har räddat och assisterat Harry otaliga gånger sedan Harrys första år på Hogwarts utan minsta önskan att få kredd för det. Han har fullständigt överlistat många inklusive självaste Voldemort. Han har lidit och utsatt sig för livsfara mer än någon annan. Han fick betala med sitt liv i slutändan samtidigt som han fortsatt håller masken. Allt för andra människors skull, och speciellt för Harrys vars pappa han rentav avskydde. Alan Rickmans idealiska rollprestation därtill gör Snape till min favoritkaraktär i filmerna, tätt följd av Hermione.

Trots att denna filmserie inte består av några mästerverk kommer den alltid att ha en stadig plats i mitt hjärta. Böckerna mer så, och jag får kanske se till att läsa dem igen inom en snar framtid, på originalspråk naturligtvis. Då kan jag eventuellt passa på att skriva ett inlägg där jag gör närmare jämförelser mellan filmerna och böckerna.

Mischief managed.

Harry Potter 7-8

Film 4-6

Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1 (2010)
David Yates blev bara bättre på sitt jobb för varje installation i Potter-serien han regisserade. Det var en självklarhet för min del att man delade upp filmatiseringen av sista boken i två delar. De blir således mer trogna och värdiga sin förlaga.

The Deathly Hallows: Part 1 har varken humor eller action att tala om, men istället står den sig som den mest stämningsfulla delen i filmsagan. Den lever mycket på just stämningen och på att huvudrollsinnehavarnas skådespeleri förbättrats. Alexandre Desplat komponerade även ihop ett förträffligt bra soundtrack för att höja kvalitén ytterligare.

Man kan gott kritisera att denna film känns som den upptakt den är och att den inte hamnar på någon slutlig höjdpunkt. Jag stör mig dock inte på den saken. Faktum är att detta är den enda filmen i serien som inte innehåller något alls jag direkt stör mig på. Väldigt snygg och välgjord.

betyg8

Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2 (2011)
De flesta verkar vara överens om att finalfilmen The Deathly Hallows: Part 2 är den bästa i serien. Åtminstone verkar den vara mest omtyckt. IMDb-betyget står på över 8, barometern på RottenTomatoes visar 96%, över 1,3 miljarder dollar kammades hem och Oscarsnomineringarna blev 3 i antal.

Detta är stormen efter lugnet som var föregående film. Den fängslande stämningen har ersatts med såväl action som emotionell kraft. Ingen annan film i serien har lyckats få mig att bli tårögd, så denna förtjänar extra beröm för att den lyckades. Varför Severus Snape är min favoritkaraktär i serien motiveras bäst här med hans hemligheter avslöjade för oss. Men naturligtvis bidrar Alan Rickmans oförglömliga insatser mycket till det också.

Jag har svårt att bestämma mig för om Part 2 verkligen är bäst i serien, men den är bestämt minst like bra som sin föregångare och som The Prisoner of Azkaban vars slutbetyg landade på samma siffra. David Yates och kompani avslutade sin mäktiga filmsaga med flaggan i topp.

betyg8