A Silent Voice

Titel: A Silent Voice (Koe no katachi)
År: 2016
Längd: 129 min
Genre: Animation | Drama | Romantik
Regissör: Naoko Yamada
Skådespelare: Miyu Irino, Saori Hayami, Aoi Yûki, Kenshô Ono

År 2016 hade Your Name världspremiär och klarade av att bli tidernas mest inkomstbringande animefilm. En annan anime som kommit i skymundan av nämnd rekordbrytare heter A Silent Voice. De två filmerna har jämförts en hel del med varandra. Även om jag gillar båda mycket har jag nu kunnat kora min favorit.

Handlingen inleder med Ishida, en runt 18-årig kille som allvarligt funderar på att ta sitt liv. Återblickar ges till hans tid i sjätte klass. En ny tjej ska börja i klassen, hon heter Shoko och är svårt hörselnedsatt. Barnen i klassen får oftast använda anteckningsbok för att tala med henne. Shoko blir dessvärre mobbad av flera individer, inte minst av Ishida. Shoko flyttar senare till annan skola på grund av mobbningen, och Ishida blir sedermera utstött av sina klasskamrater. En ångerfylld Ishida vill i senare tonåren söka upp sitt forna mobbningsoffer för att be om ursäkt.

De senaste åren har jag känt mig alltmer trött på superhjältar, remakes, reboots, sequels och prequels som florerar i Hollywood. Medelbetyget jag gett filmer som kommit sedan 2010 har varit avsevärt mycket lägre än medelbetyget jag gett filmer från 00-talet och 90-talet. En idé jag har är att söka mig bort från Hollywood, om inte för medelbetygets skull så åtminstone för underhållningsmässig omväxlings skull. Den japanska animevärlden känns lockande att gräva mer i, särskilt nu efter titten på en dold superpärla av kvinnliga regissören Naoko Yamada.

A Silent Voice avhandlar ungdomsrelationer och kommunikation som sina mest centrala teman. Någonting den gör på ett makalöst skickligt vis med hjälp av bild, ljud och musik är att framställa världen ur hörselskadade Shokos perspektiv, och likaså ur perspektivet från före detta mobbaren Ishida. Kameran undviker ibland ögonkontakt med karaktärerna och fokuserar på nerviga händer eller andra kroppsspråk. I vissa scener blir bakgrundens soundtrack knastrigt, andra scener är delvis ljudlösa. Många bidragande faktorer ger en otroligt levande skildring av karaktärernas känslor och interaktioner.

Premissen kan tyckas vara simpel, men den förses med en sådan emotionell styrka att filmen gör ett extraordinärt intryck på mig. Naoko Yamada förstår karaktärerna väldigt väl och får publiken att synnerligen leva sig in hos dem. Somliga har kritiserat filmens andra halva för att stå och stampa, jag skulle dock säga att det är en eminent taktfullhet från regissören som kan få dem att känna så. Fortsätter Yamada att hålla denna nivå kan hennes namn gott adderas på kartan över kvinnliga mästerregissörer.

Det kan hända att jag såg filmen via någon mer eller mindre illegal nätsida med hemmasnickrade översättningstexter som hade sina skavanker. Dock var detta ingenting som förstörde upplevelsen, speciellt inte när karaktärerna liksom regissören med tittarna ofta använder annat än muntlig dialog för att kommunicera. I framtiden ska jag väl så småningom äga en utgåva på Blu-ray. På tal om översättningar hade jag hellre sett att filmen fått heta ‘The Shape of Voice’, en mer korrekt översättning från japanska originaltiteln.

A Silent Voice står sig som den bästa animefilmen jag hittills sett som inte är producerad av Studio Ghibli. Tillika har jag aldrig skådat ett bättre ungdomsdrama eller en bättre film om mobbning. Kanske låter en tia som slutbetyg lämpligt för mina tokhyllningar, men jag sparar den tillsvidare. Oavsett tycker jag att filmen är så gripande och välgjord att den klår sin ekonomiskt storsegrande rival för året i form av Your Name. Ett länk till den ljuvliga originalmusiken av unge Kensuke Ushio bör tas med, och slutligen kan jag som i min recension av Zootopia nämna att A Silent Voice skulle passa utomordentligt bra för skolundervisning.

Your Name

 

Titel: Your Name (Kimi no na wa)
År: 2016
Längd: 106 min
Genre: Animation | Drama | Fantasy | Romantik
Regissör: Makoto Shinkai
Skådespelare: Ryûnosuke Kamiki, Mone Kamishiraishi, Ryô Narita, Aoi Yûki

Det har dröjt innan en animefilm som inte producerats av Studio Ghibli nått upp i 10 biljoner inkasserade Yen på japanska biografer. Men så hände det äntligen med fantasifyllda romantikdramat Your Name som till och med blivit den mest inkomstbringande animefilmen någonsin och som tagit platsen från Spirited Away med en god marginal. Den har hyllats skyhögt även i västvärlden med 98% på RottenTomatoes och för närvarande 8,6 i betyg på IMDb.

En japansk tonårstjej vid namn Mitsuha har tröttnat på sitt lantliv och önskar att hon vore en stilig kille boende i Tokyo. Unge restaurangbiträdet Taki råkar vara just en sådan kille. De två börjar periodvis byta kroppar med varandra så att Mitsuha hamnar i Tokyo, vaknar i Takis kropp och vice versa. De tror till en början att detta bara är intensiva drömmar, men de inser så småningom att deras mystiska kroppsutbyten är verklighet och de vill gärna komma fram till varför detta sker.

Your Name har på många plan blivit ett fenomen i Japan. Trots även stort lovord från kritiker i väst uteblev dessvärre en Oscarsnominering för filmen. Synd eftersom den definitivt hade varit värd en sådan. Med en sagolikt gnistrande animering, trollbindande stämning och en gradvis alltmer fascinerande intrig har regissören Makoto Shinkai nämligen skapat någonting alldeles speciellt.

Konceptet om kroppsutbyten är ingenting nytt, men denna film presenterar konceptet på ett sätt som verkligen fängslar och får publiken att känna. Den enda kritiken jag kan komma med är att jag stundom hade svårt att hålla reda på vem som var i vems kropp. Filmens narrativ är inte perfekt. De flesta verkar dock ha tjusats av den ännu bättre än vad den tjusade mig, så kanske var just min hjärna för seg för att hundraprocentigt lyckas hänga med.

Även om jag inte ser Your Name som det där stora mästerverket som den av många fått berömmelsen att vara kan jag hålla med om att det överlag rör sig om en underbar film. Den besitter rikligt med skönhet för både själ och ögon. Makoto Shinkai är ett namn att lägga på minnet för framtiden.

Princess Mononoke

Titel: Princess Mononoke (Mononoke-hime)
År: 1997
Längd: 134 min
Genre: Animation | Äventyr | Fantasy
Regissör: Hayao Miyazaki
Skådespelare: Yōji Matsuda, Yuriko Ishida, Yūko Tanaka, Kaoru Kobayashi, Masahiko Nishimura

Hayao Miyazaki gav sig själv en duktig skjuts till större internationell berömdhet med sin äventyrs-fantasy Princess Mononoke. Den hade dock inte premiär i USA förrän 1999, ett par år efter originalreleasen i Japan. Kritikerna prisade filmen högt men Oscarsakademin fick inte upp deras idag ännu halvslutna ögon för anime.

I ett medeltida Japan drabbas unge Ashitaka av en förbannelse som han måste fara iväg för att kunna bryta. Han hamnar så småningom bland krigskamper mellan ett gruvkompani och dess intilliggande skog som är hem åt djur, gudar och magiska varelser. Skogen utgör hemvist åt San, en tjej som där uppfostrats av vargar. San hatar människor men kan åtminstone samsas med Ashitaka. Fred mellan skogen och gruvkompaniet måste fullbordas innan båda sidor lider alltför stora förluster.

Princess Mononoke tillhör Miyazakis mer vuxenorienterade filmer. Blod, våld och avhuggna huvuden förekommer så yngre barn bör inte se den. Manuset är dessutom väldigt komplext med alla konflikter vars inblandade är svåra att märka som onda eller goda. Det gäller faktiskt att hänga med när man tittar för att inte komma bort sig i intrigen. Auteur-regissörens teman om anti-krig, naturvänlighet och ett rubbande av traditionella könsroller finns dock här som ofta annars.

Med runt 550 använda färger och över 80 000 av filmens 144 000 animationsceller personligen korrigerade eller åter-ritade av Miyazaki blir Princess Mononoke ett bländande vackert konstverk. Det finns en enorm styrka i det visuella som definitivt placerar filmen bland de absolut snyggaste någonsin i animationsgenren. Lika ljuv för öronen som för ögonen är den därtill, med ett soundtrack av Joe Hisiashi som går att lyssna på i en evighet.

Det enda jag spontant saknar och som gör att filmen endast hamnar på en fjärdeplats på min lista över regissörens alster är en riktigt gripande sekvens. Jag fastnar inte heller för karaktärerna fullt lika mycket som jag hade önskat. Något som däremot gjorts med bravur är avlägsnandet av både könsroller och av ordningen på gott och ont i striderna.

Jag har funderat på om jag ska vara lite snål och bara ge Princess Mononoke en åtta i slutbetyg eller om jag ska vara mer generös. Som till stor del mästerlig milstolpe i animationsgenren och animevärlden kan en nia faktiskt ändå vara helt på sin plats. Bör förstås ses på Blu-ray för bästa upplevelse!

Spirited Away

Titel: Spirited Away (Sen to Chihiro no kamikakushi)
År: 2001
Längd: 125 min
Genre: Animation | Äventyr | Fantasy
Regissör: Hayao Miyazaki
Skådespelare: Rumi Hiiragi, Miyu Irino, Mari Natsuki, Takashi Naitô, Yasuko Sawaguchi

Mästerregissören Hayao Miyazaki hade funderat på att pensionera sig efter Princess Mononoke som han släppte 1997. Det är en otrolig lättnad såhär när man blickar tillbaka att han valde att fortsätta arbeta, för några år senare vann han äntligen en Oscar. Spirited Away blev den första animefilmen jag någonsin såg i vuxen ålder.

Berättelsen kretsar kring 10-åriga flickan Chihiro som är på väg till en ny hemboning med sina föräldrar. De stannar med bilen efter att ha kört ett tag på en besynnerlig liten väg och kommit till en mörk tunnel. På andra sidan tunneln finns byggnader som ser öde ut, men även ett matställe med färsk mat. Efter att Chihiros föräldrar ätit av maten förvandlas de till grisar, och flickan befinner sig plötsligt i en värld av häxor, andar och ytterst märkliga varelser. Chihiro måste kämpa för att rädda sig själv såväl som sina föräldrar från ohyggliga öden.

Spirited Away utgjorde ett startskott för mig en gång i tiden gällande anime. Flera filmer av Miyazaki och Studio Ghibli hjälpte till redigt på traven och numera har jag sett relativt mycket anime, för en vanlig Svensson åtminstone. Hursomhelst klättrade den japanske auteuren så småningom in på min lista över favoritregissörer, och detta verk rankar jag endast under barndomsvinnaren The Lion King bland världens animerade filmer.

I princip varenda filmruta är en magnifik fröjd för ögonen med en helt enastående detaljrikedom hos animeringen. Vår planet förfogar minsann inte över många vackrare filmer än denna. Miyazakis kreativitet både visuellt och berättarmässigt går som ett ostoppbart tåg här och man blir ständigt väldigt nyfiken på vad nästa scen ska innehålla. Likväl ett foto i total världsklass har sin klara roll att spela när upplevelsen blir magisk.

De flesta av Disney Pixars meriter lockar till skratt betydligt oftare än denna. Spirited Away är ingen komedi även om den har roliga sekvenser. Den bevisar att en barnfilm kan spara mycket på komiken och trots det vara mästerlig med andra styrkor. Regissören sätter som så ofta annars en feministisk prägel på sin skapelse med en tjej i huvudrollen som får växa och kämpa, och han lägger också stor vikt vid kvinnliga bifigurer. Karaktärsutvecklingen är fantastiskt väl genomförd i äventyret man får följa Chihiro på.

Likt Sergio Leons relation till Ennio Morricone vore Miyazakis filmer inte lika mästerliga om han inte haft kompositören Joe Hisaishi med sig. Soundtracket håller kort sagt jämn nivå med allt annat i Spirited Away. Det känns oerhört snopet att Hisaishi inte Oscarsnominerats varken för denna musik eller för någon annan. Akademin kanske inte lyssnar med tillräckligt internationella öron? Skamligt.

Unga som gamla, små som stora bör se detta mästerverk som värmer både själ och hjärta till max. Någonstans bland de 20-30 bästa filmerna någonsin finns Spirited Away för min del. Förhoppningsvis har jag lyckats ge en någorlunda tillräcklig motivering till varför jag anser detta.

Topp 10 – Miyazaki

Zootopia

Titel: Zootopia
År: 2016
Längd: 137 min
Genre: Animation | Äventyr | Komedi
Regissörer: Byron Howard, Rich Moore, Jared Bush
Skådespelare: Ginnifer Goodwin, Jason Bateman, Idris Elba, J.K. Simmons, Octavia Spencer, Alan Tudyk, Shakira

Disney gjorde storsuccé på många sätt med Zootopia som vann en Oscar och en Golden Globe för bästa animerade film, gick även superbt bra på biograferna och blev ytterst kritikerrosad. Ämnena som filmen berör är i sanning högaktuella och har lett till många lovord och diskussioner.

Den lilla kaninen Judy (Ginnifer Goodwin) har hela livet drömt om att bli polis. Hon klarar polisakademin med högsta betyg men får senare nöja sig med de enklaste polisjobben. Tids nog får hon i uppdrag att inom två dygn hitta en försvunnen utter som saknas av sin fru. Judy tar hjälp av småkriminelle räven Nick (Jason Bateman) och tillsammans får de erfara att fallet är mycket större än vad de kunnat ana, och att det kommer påverka hela staden.

Zootopia är en ovanligt samhällskritisk familjefilm om rasism, fördomar och sociala strukturer. I princip en barnfilm för vuxna, om det nu låter vettigt. Den är tillräckligt roande, färgglad och kvick för att uppskattas av yngre barn, men som vuxen kan man ännu bättre greppa dess tunga budskap som ligger rätt i tiden. Det känns inte helt fel att visa filmen på skolor med syfte att låta yngre elever analysera den.

Roligare barnfilmer än denna finns ett ganska stort antal av. Däremot ligger den nära toppen vad gäller kreativitet och nämnd samhällskritik. Många repliker är ruskigt smarta dessutom. Med såhär god underhållning och tankeprovokation förtjänar Zootopia ett högt slutbetyg.

Logan

Titel: Logan
År: 2017
Längd: 137 min
Genre: Sci-Fi | Drama | Action | Thriller
Regissör: James Mangold
Skådespelare: Hugh Jackman, Dafne Keen, Patrick Stewart, Stephen Merchant, Boyd Holbrook

Det är många superhjältefilmer nuförtiden framförallt från Marvels universum som brukar svika mina förväntningar. Jag tyckte exempelvis att både Age of Ultron och Civil War var oengagerande sömnpiller, för att inte tala om nästan genomusla The Amazing Spider-Man 2. Med glädje kan dock säga att Logan är som en motsats till dessa.

Handlingen utspelar sig år 2029. En grå Logan (Hugh Jackman) har pensionerat sig från superhjältelivet och är en av väldigt få mutanter som fortfarande andas efter ödesdigra dispyter mellan mutanter och människor. Charles Xavier (Patrick Stewart) har blivit halvsenil med åren, hans krafter går inte alls att lita på längre. Ett nytt hopp för mutanterna dyker upp i form av unga Laura (Dafne Keen) vars förmågor uppvisar slående likheter med gamle Wolverines. Logan vill helst inte ha med henne att göra men tar sig så småningom an rollen som hennes beskyddare.

Det finns mer kvalitetsmässig potential för superhjältefilmer med R-rating än för de mer familjevänliga. Logan påvisar detta utomordentligt bra och står sig inte bara som den överlägset bästa Wolverine-filmen utan även som den hittills bästa filmen om X-Men i mitt tycke. Den känns förvisso småklyschig och jag är inte alls förtjust i det här med genetiska kloner som antagonister, men klyschorna gäller inte nödvändigtvis superhjältegenren. Både Wolverine och Professor X får värdiga avslut av Jackman och Stewart, för det är inte särskilt troligt att de återvänder till rollerna.

Logan lyckas vara både våldsamt underhållande och emotionellt fängslande. Det verkar ha hjälpt till att höja ribban en aning, och det är bra, för jag är som sagt lite trött på den mediokra kvalitén som annars genomsyrar genren numera.

The Jungle Book

Titel: The Jungle Book
År: 2016
Längd: 106 min
Genre: Äventyr | Drama | Fantasy
Regissör: Jon Favreau
Skådespelare: Neel Sethi, Bill Murray, Ben Kingsley, Idris Elba, Lupita Nyong’o, Scarlett Johansson, Giancarlo Esposito, Christopher Walken

Kanske är animerade Disneyklassiker på väg att bli nästa ”superhjältefilmer”? En hel drös ska nämligen filmatiseras i live-action framöver. Hittills har vi sett bland andra Maleficent (2014), Cinderella (2015) och Beauty and the Beast (2017). Inte nog med att vi heller får denna version av Rudyard Kiplings berättelser om Mowgli, vi får ytterligare en år 2018 med Christian Bale och Benedict Cumberbatch på rollistan.

Människobarnet Mowgli (Neel Sethi) har uppfostrats i en indisk djungel av vargar, med Raksha (Lupita Nyong’o) som modersgestalt. De flesta av djungelns innevånare accepterar Mowglis närvaro och söker inte dispyt med honom. Undantaget är den rent ondskefulla tigern vid namn Shere Khan (Idris Elba) som vill döda Mowgli då han hatar människor. När vargarna inser att det inte längre är säkert för människovalpen att stanna hos dem får han följa med pantern Bagheera (Ben Kingsley) till närmsta människobostad. Men Shere Khan är dem snart hack i häl och Mowgli måste kämpa för sitt liv.

En film som denna är i stort behov av att ha hög kvalitet på sina visuella effekter och det bör konstateras att den sannerligen har det med råge. Det kan lätt tros att man ibland ser på en vanlig naturdokumentär från BBC Earth och att man dessförinnan ätit konstiga svampar. The Jungle Book var väl värd sin Oscar för bästa visuella effekter och står sig säkerligen som en viss milstolpe i filmindustrin.

Skådespelarna passar väldigt bra i sina roller, frånsett Christopher Walken som jag personligen anser utgöra ett störningsmoment. Han spelar King Louie och låter sådär som han alltid gör till rösten och man kan på långt håll även se att ögonen är hans. Det måste förövrigt vara svart att agera mot icke-existerande individer i totala låtsasmiljöer med plastbakgrund som huvudrollsinnehavaren Neel Sethi får göra, men han fixar det faktiskt helt galant.

The Jungle Book är en snygg och underhållande äventyrsfilm som inte direkt imponerar jättemycket utöver det visuella. Det ska bli intressant att se vilken som hamnar på topp av denna och den kommande filmen regisserad av motion-capture-mästaren Andy Serkis.