A Quiet Place

Titel: A Quiet Place
År: 2018
Längd: 90 min
Genre: Drama | Skräck | Sci-Fi
Regissör: John Krasinski
Skådespelare: Emily Blunt, John Krasinski, Millicent Simmonds, Noah Jupe

En av de senaste årens största skräcksuccér såväl hos publik som kritiker bär titeln A Quiet Place. John Krasinski både regisserar och spelar den manliga huvudrollen, med sin fru Emily Blunt som sin leading lady.

I en nära postapokalyptisk framtid befinner sig en familj på flykt undan människoätande monster. Dessa monster tycks vara blinda, men förlitar sig på sin känsliga hörsel. Den människa som gör ljud ifrån sig riskerar ofta att snabbt bli dödad, om det så gäller vanligt prat från deras munnar. Familjen har lärt sig teckenspråk för att kunna förstå varandra utan att prata. Med en bebis på väg blir kampen för överlevnad snart ännu tuffare.

A Quiet Place har berömts för att vara originell. För mig känns den dock som ett avsnitt taget ur The Walking Dead, fast med teckenspråk istället för prat och djuriska monster istället för zombies. Den serien tröttnade jag på för minst ett par säsonger sedan. Jag kan tyvärr inte hylla mycket annat än skådespeleriet här. Uttråkningen blev snabbt ett faktum och jag hoppades mest bara på att karaktärerna skulle dö så att filmen kunde avslutas.

I min värld är denna film inte ett exempel på hur bra skräckfilm ska göras. The VVitch: A New-England Folktale från 2015 utgör däremot ett sådant. Dess krypande nattsvarta skräck klår verkligen alla billiga jump-scares som A Quiet Place förlitar sig på. Jump-scares kan fungera i filmer emellanåt, men det är sällan. Underskattade Silent Hill från 2006 värderar jag faktiskt också högre bland annat av den anledningen. Slutligen måste därför ett mycket svalt betyg tilldelas.

Annonser

Black Panther

Titel: Black Panther
År: 2018
Längd: 134 min
Genre: Action | Äventyr | Sci-Fi
Regissör: Ryan Coogler
Skådespelare: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyong’o, Danai Gurira, Martin Freeman, Daniel Kaluuya, Andy Serkis

Superhjältefilmen som fått rasister att gå i taket blev den mest inkomstbringande någonsin om en enskild superhjälte. Det var på tiden att denna gedigna form av svart representation tillkom. Både ekonomiskt och kvalitetsmässigt gav det resultat. Förhoppningsvis inser Hollywood alltmer att etnisk representation lönar sig, och att white-washing inte gör det.

T’Challa (Chadwick Boseman) utnämns till kung över det afrikanska landet Wakanda efter hans fars död. Med titeln ges även superförmågor som han kan nyttja vid sidan av Wakandas högteknologiska avancemang. Erik Killmonger (Michael B. Jordan) dyker upp med ett mystiskt förflutet, men han bevisar att han har rätt att utmana T’Challa i strid om tronen. Striden kommer att bli avgörande för Wakandas och världens öde.

Ett par saker som verkligen utmärker sig med Black Panther är den närmast perfekta rollsättningen samt en Oscarsvärdig kostymdesign av Ruth E. Carter. Man gör en väldigt snygg hyllning till Afrikansk och svart kultur. På många sätt känns filmen mer som en sådan kulturhyllning än som en vanlig superhjältehistoria.

Den förutsägbara intrigen utgör en större nackdel som vi tyvärr får dras med. Nackdelen håller dock inte alls tillbaka underhållningsvärdet tillräckligt, och de färgstarka karaktärerna glänser så mycket mer. Black Panther är kanske Marvels coolaste superhjältefilm hittills, så den får ett högt betyg av mig.

Murder on the Orient Express

Titel: Murder on the Orient Express
År: 2017
Längd: 114 min
Genre: Drama
Regissör: Kenneth Branagh
Skådespelare: Kenneth Branagh, Johnny Depp, Daisy Ridley, Judi Dench, Tom Bateman, Penélope Cruz, Michelle Pfeiffer, Willem Defoe, Josh Gad

Agatha Christies berömda detektiv Hercule Poirot har fått nytt liv på vita duken då han gestaltas av Kenneth Branagh som även håller i regispakarna. Branagh lyckades plocka ihop en imponerande ensemble som bland andra består av 2 Oscarsvinnare och inklusive honom själv 4 Oscarsnominerade.

År 1934 befinner sig den belgiske detektiven Hercule Poirot ombord på Orientexpressen tillsammans men en samling främlingar. Farligast av dessa är gangstern Edward Ratchett (Johnny Depp) som blir paranoid efter att ha fått ett anonymt hot under början av tågresan. En kort tid senare hittas han mystiskt mördad. Passagerarna blir genast oroliga över att mördaren kan slå till igen. Det blir upp till Poirot att lösa mordgåtan och fånga gärningspersonen.

Jag tillhör den (lilla?) publikskaran som varken läst romanen eller sett originalfilmatiseringen från 1974, så några jämförelser kan jag alltså inte göra. Kenneth Branaghs nyversion har en visuellt tilltalande stil med ett mycket snyggt foto. Tillsammans med en talangfull rada skådespelare och en fullgod stämning blir Murder on the Orient Express en sevärd deckarfilm.

De positiva aspekterna till trots osar detta verk av en medelmåttighet som man inte kan skaka av sig. Det är tämligen andefattigt utan gnista. Mer behövs för att man ska bli berörd eller fängslad som tittare. Branagh skickar liksom tåget i rätt riktning men det når endast halvvägs fram.

Murder on the Orient Express är sevärd som sagt, och speciellt för den som gillar småmysiga deckare. Något högt betyg gör den sig dock inte förtjänt av. Jag ser fram emot uppföljaren Death on the Nile och hoppas att den ger mer att bita i.

Harry Potter – övriga tankar

I solemnly swear that I am up to no good.

Efter att jag i korta drag recenserat samtliga filmer om Harry Potter har jag skrivit ihop ett inlägg med ytterligare tankar och funderingar kring dem. Länkar till mina recensioner finns att klicka på här nedan:

Del 1-3
Del 4-6
Del 7-8

Bland alla existerande fantasysagor finns några jag rankar högre än den om Harry Potter. Författaren J.K. Rowlings magiska värld skulle jag dock ge förstaplatsen åt bland fantasyvärldar att helst leva i. Middle-Earth och resten av J.R.R. Tolkiens värld skulle såklart vara otroligt kul att besöka och semestra i, men man vill inte stanna permanent i den. Man skulle liksom sakna elektricitet, till exempel. Rowlings värld däremot är vår verkliga värld fast med äkta magi i stort sett. Vem skulle inte vilja kunna flyga runt på en kvast eller städa sitt hem genom att vifta lite med ett trollspö? Fast det vore en satans osis att födas som mugglare.

Denna fantasivärlds dragning bottnar mycket i att den helt enkelt känns bättre på många sätt än vår verkliga. Det blir lätt att ens tankar stannar i den när man just haft ett maraton med samtliga 8 filmer. Varför fick inte jag något antagningsbrev till Hogwarts när jag fyllde 11 år? Så besviken jag känner mig över det. Men om jag gissar rätt efter att ha läst på lite om elevhemmen skulle jag ha placerats av sorteringshatten i Hufflepuff – det där töntiga hemmet som ingen vill hamna i. Jippi.

Jag har ett starkt nostalgiskt förhållande till böckerna om Harry Potter. När jag läste ut första boken var jag runt 10 år gammal. Jag var definitivt ung då eftersom jag uttalade Hermiones namn Hermi-åne. Sista boken läste jag ut som 16-åring och då hade jag bättre koll på namnen. Jag har inte läst böckerna sedan dess och har dem alltså inte i färskt minne, så jag kommer inte att göra många jämförelser med böckerna här. Att även filmerna ger mig nostalgikänslor ska konstateras, särskilt den första filmen som trots allt är en av de sämre i serien men som introducerar oss till trollerivärlden på ett effektivt sätt. Inte minst tack vare den närmast perfekta rollsättningen från första till sista filmen har man producerat lyckosamma adoptioner som gjort storsuccé.

Vad jag stör mig på i de flesta filmerna är diverse detaljer och moment som känns märkliga. The Order of the Phoenix innehåller till exempel en scen där Hermione har en träningsduell mot Ron. En av Weasley-tvillingarna slår vad med den andre om vem som vinner. Han bestämmer sig alltså för att satsa pengar på Ron. Känner han inte Hermione?! Känner han inte sin bror?! Det vore som att satsa på att Norrby IF skulle vinna en fotbollsmatch mot Real Madrid. Nåja, om det är fullt så illa kan diskuteras, men det bör inte råda några tvivel hos tvillingarna om att Hermione är den överlägsna trollkonstnären. Kunde man inte låtit någon yngre och mindre känd karaktär satsa pengar på Ron istället?

På tal om fotboll så har jag länge haft funderingar om VM-finalen i quidditch som tar plats i början av The Goblet of Fire. Arenan som den spelas på ser ut att vara gigantisk och dessutom fullsatt. Det borde betyda att Viktor Krum som sägs vara världens bästa ”sökare” kan likställas med Cristiano Ronaldo? Ändå går han till synes på en vanlig trollkarlsskola, tävlar mot Hogwarts i en skolkamp och dansar med eleverna på deras bal, helt utan livvakter i någon form. Det tycks väldigt underligt. Men det går förstås att ha överseende med, och kanske finns förklaringar till detta som jag missat? I beräkningarna kan man åtminstone ta med att rektor Dumbledore själv är en kändis och att Hogwarts är långt mer berömd än våra vanliga skolor för mugglare är.

Slutligen gällande logiska luckor vill jag framhäva en konversation från The Half Blood-Prince där professor Slughorn frågar Hermione var hennes mugglarföräldrar gör. Hon förklarar att de är tandläkare, och professorn svarar att han inte vet vad tandläkare är. Man kan fråga sig om tandläkare inte finns bland trollkarlar och häxor. Men vad gör de i så fall åt tandbesvär? Bellatrix Lestrange har då inte gjort mycket åt sina mindre hälsosamma tänder. En skylt i Diagon Alley kan dock ses i filmerna med texten ”Surgical and Dental operator”, vilket föreslår att en sorts tandläkare finns bland dem. Dessutom syns ordet ”dentist” på en klocka hemma hos familjen Weasley i The Chamber of Secrets. Hur kommer det sig att professor Slughorn aldrig har hört om tandläkare när han ändå tycks vara bekant med mugglarvärlden i övrigt då han gömmer sig i ett mugglarhus i början av filmen? På Hogwarts hålls dessutom lektioner i muggarstudier, med läraren i ämnet tillfångatagen av Voldemort The Deathly Hallows: Part 1. Tandläkare måste väl ha nämnts i dessa lektioner annars? Det här logiska hålet borde inte ha släppts förbi.

Som jag nämnde i mina recensioner har jag aldrig riktigt gillat någon av romanserna som uppstår mellan karaktärerna. Åtminstone inte i filmserien. Harry är sagans huvudhjälte, och han hamnar av tämligen otydliga anledningar i ett förhållande med Rons lillasyster. Ginny Weasley har karisma som en stel gammal disktrasa, och det kanske man kan beskylla skådespelerskan Bonnie Wright för till stor del. Man blir inte till sig av extas direkt när huvudhjälten gör henne till sin framtida fru. Ron och Hermione har jag också lite svårt att köpa som kärlekspar, eftersom jag inte ser riktigt kan se när eller hur deras vänskap blivit till kärlek. Den kärleken känns krystad, åtminstone i filmerna. Men kanske är det tonåringen inom mig som fortfarande tjusas av Hermione och därför fördunklar mitt sinne med svartsjuka? Äsch.

Harry må som sagt vara sagans huvudhjälte i form av sin ytterst centrala roll som karaktär. Men jag skulle vilja lyfta fram en annan som den absolut största hjälten. Det är inte Hermione eller Ron. Det är inte ens Dumbledore. Personen jag syftar på har en roll som trippelagent bakom ridåerna och arbetar i det dolda. Severus Snape har räddat och assisterat Harry otaliga gånger sedan Harrys första år på Hogwarts utan minsta önskan att få kredd för det. Han har fullständigt överlistat många inklusive självaste Voldemort. Han har lidit och utsatt sig för livsfara mer än någon annan. Han fick betala med sitt liv i slutändan samtidigt som han fortsatt håller masken. Allt för andra människors skull, och speciellt för Harrys vars pappa han rentav avskydde. Alan Rickmans idealiska rollprestation därtill gör Snape till min favoritkaraktär i filmerna, tätt följd av Hermione.

Trots att denna filmserie inte består av några mästerverk kommer den alltid att ha en stadig plats i mitt hjärta. Böckerna mer så, och jag får kanske se till att läsa dem igen inom en snar framtid, på originalspråk naturligtvis. Då kan jag eventuellt passa på att skriva ett inlägg där jag gör närmare jämförelser mellan filmerna och böckerna.

Mischief managed.

Harry Potter 7-8

Film 4-6

Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1 (2010)
David Yates blev bara bättre på sitt jobb för varje installation i Potter-serien han regisserade. Det var en självklarhet för min del att man delade upp filmatiseringen av sista boken i två delar. De blir således mer trogna och värdiga sin förlaga.

The Deathly Hallows: Part 1 har varken humor eller action att tala om, men istället står den sig som den mest stämningsfulla delen i filmsagan. Den lever mycket på just stämningen och på att huvudrollsinnehavarnas skådespeleri förbättrats. Alexandre Desplat komponerade även ihop ett förträffligt bra soundtrack för att höja kvalitén ytterligare.

Man kan gott kritisera att denna film känns som den upptakt den är och att den inte hamnar på någon slutlig höjdpunkt. Jag stör mig dock inte på den saken. Faktum är att detta är den enda filmen i serien som inte innehåller något alls jag direkt stör mig på. Väldigt snygg och välgjord.

betyg8

Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2 (2011)
De flesta verkar vara överens om att finalfilmen The Deathly Hallows: Part 2 är den bästa i serien. Åtminstone verkar den vara mest omtyckt. IMDb-betyget står på över 8, barometern på RottenTomatoes visar 96%, över 1,3 miljarder dollar kammades hem och Oscarsnomineringarna blev 3 i antal.

Detta är stormen efter lugnet som var föregående film. Den fängslande stämningen har ersatts med såväl action som emotionell kraft. Ingen annan film i serien har lyckats få mig att bli tårögd, så denna förtjänar extra beröm för att den lyckades. Varför Severus Snape är min favoritkaraktär i serien motiveras bäst här med hans hemligheter avslöjade för oss. Men naturligtvis bidrar Alan Rickmans oförglömliga insatser mycket till det också.

Jag har svårt att bestämma mig för om Part 2 verkligen är bäst i serien, men den är bestämt minst like bra som sin föregångare och som The Prisoner of Azkaban vars slutbetyg landade på samma siffra. David Yates och kompani avslutade sin mäktiga filmsaga med flaggan i topp.

betyg8

Harry Potter 4-6

Film 1-3

Harry Potter and the Goblet of Fire (2005)
Mike Newell fick äran att regissera filmatiseringen av bok nummer 4. Den ger rum åt mycket action och spänning i en kamp mellan trollkarlsskolor. Ingen film i serien väcker dock så många frågor för mig som denna, på ett negativt sätt alltså.

För första gången dyker Voldemort upp i egen hög person spelad av Ralph Fiennes. Jag måste dock medge att jag har lite svårt för det nästan Jim Carrey-lika sättet han porträtteras på. I boken beskrivs Voldemort som betydligt mer skrämmande än hur vi får se honom i filmerna. Brendan Gleeson är däremot helt strålande som den besynnerlige nya Hogwarts-läraren Alastor Moody.

Frågan är om man inte borde ha använt sig av studions ursprungliga idé om att göra två filmer av den långa boken. Jag tror att det hade kunnat gå ännu bättre så. Mycket material utelämnas och det blir för stor fokus på skoltävlingen som Potter deltar i. Mycket underhållande slutproduktion dock trots en del konstigheter.

Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007)
Föregående film hade nästan fått för mycket innehåll inklämt. I denna ser vi snarare prov på motsatsen med en av sagans mer innehållsfattiga filmer. Lite märkligt kan tyckas då boken är längst av alla.

Jag har lätt att störa på mig på den nya karaktären Dolores Umbridge, och ingenting lyckas riktigt få mig jätteengagerad förrän ungefär sista halvtimmen är igång. Gary Oldman, Michael Gambon och Ralp Fiennes räddar filmen i sina actionscener, och min favoritskådespelerska Helena Bonham Carter är en ytterst välkommen förstärkning till ensemblen som Bellatrix Lestrange. Hon fick inte rollen ursprungligen, men det var minst sagt bra att hon knep den till slut.

Även Evanna Lynch är felfri som Luna Lovegood ska påpekas. Tack vare nämnd sista halvtimme och dessa utomordentliga skådespelare landar mitt slutbetyg på en svag 7:a. Annars hade det säkerligen blivit lägre.

Harry Potter and the Half-Blood Prince (2009)
Jag minns att jag kände mig besviken på denna film efter att jag sett den på bio 2009. Den gjorde nämligen inte boken tillräcklig rättvisa. Trots det ansåg jag den vara bättre än The Order of the Phoenix, vilket jag fortfarande står fast vid.

The Half-Blood Prince är nära att bli en romantisk komedi då mycket tid ägnas åt komik och i synnerhet åt kärleksrelationer. Just kärleksdramatiken borde fått ha lämnat mer plats för mysteriet om halvblodsprinsen som väger avsevärt tyngre i boken. Jag har förövrigt aldrig varit särskilt förtjust i något av kärleksparen som bildas, vilket jag skrivit mer om i detta sammanfattnings-inlägg.

Precis som med föregående film räddas denna av en andra halva som är mörkare samt mer actionpackad och allmänt intressant. Överlag rör det sig om ett välgjort verk som fick en förtjänt Oscarsnominering för bästa foto.

betyg7

Film 7-8

Harry Potter 1-3

Film 4-6

Harry Potter and the Philosopher’s Stone (2001)
Liksom många andra i min ålder har jag växt upp med J.K. Rowlings böcker såväl som filmatiseringarna av dem. När jag först såg The Philosopher’s Stone rörde det sig om en röstdubbning på VHS (usch). Förlagan var innan dess den första riktiga boken jag någonsin läst ut frivilligt.

Med barn och ungdomar som främsta publikinriktning introducerar Chris Columbu denna trollkarlsvärld på vita duken. Visualiseringen av boken är behaglig och fokuserar på ett lättsamt äventyr som duger åt vuxna och som lär älskas av barn. Det är varmhjärtat och oskyldigt här i början, till skillnad från majoriteten av de senare filmerna som är betydligt mörkare.

Daniel Radcliffe är bitvis dålig i sin första rollprestation här, och Emma Watson överspelar en smula för hårt. Men det är lätt förlåtet. Många av de vuxna skådespelarna är skickliga veteraner som utjämnar. Charmerande och magiskt, trots en mängd logiska luckor.

betyg6

Harry Potter and the Chamber of Secrets (2002)
Sista filmen i serien med Sir Richard Harris medverkandes. Han avled sorgligt nog några veckor innan biopremiären.

Filmteamet har som i föregångaren inte sparat på kvalité med det visuella. De bjuder minsann på fint effektmakeri. Kenneth Branagh stjäl showen när han syns i bild. Han har nämligen fått hoppa in i en biroll som högfärdig lärare. Utöver detta finns dessvärre många brister.

Detta är kort sagt sagans svagaste del enligt mig. Den håller sig förutsägbar utan att någonsin komma upp i någon klimax. Tyvärr har jag inte mycket intressant att säga om The Chamber of Secrets. Den får en halv-svag 6:a i betyg.

betyg6

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (2004)
Turen att regissera tredje delen föll på Alfonso Cuarón. Han är målmedveten och styr åt helt rätt håll med både högre kvalitet och mörkare toner. Precis vad denna filmserie behövde här.

Flera nya skådespelare får träda framför kamerorna. Däribland Michael Gambon som fick ta över efter avlidne Richard Harris. Det var ärligt talat bra med ett byte där då Harris mysfarbror så småningom behöver bli mer energisk och något yngre. Gambon var ett perfekt val. Man kunde inte heller ha hittat en bättre Sirius Black än den briljante Gary Oldman.

The Prisoner of Azkaban lyckas bättre än sina föregångare på samtliga plan. Alfonso Cuarón visar att han är en vassare regissör än Chris Columbus. Han regisserade en av de absolut bästa filmerna om Harry Potter.

betyg8

Film 4-6