Spider-Man: Homecoming

Titel: Spider-Man: Homecoming
År: 2017
Längd: 133 min
Genre: Drama | Komedi
Regissör: Jon Watts
Skådespelare: Tom Holland, Michael Keaton, Robert Downey Jr., Marisa Tomei, Jon Favreau, Laura Harrier, Jacob Batalon

Tredje gången gillt är det för karaktären Spider-Man på vita duken i live-action. Sam Raimis trilogi avslutades med usla Spider-Man 3 och Marc Webbs The Amazing Spider-Man 2 blev ett praktfiasko som led av samma problem. Homecoming har till skillnad från dessa vävts ihop med de andra filmerna om Marvels universum som Hollywood kastar ur sig.

Bakgrundshistorien om hur Peter Parker (Tom Holland) blev Spider-Man skippas denna gång. Det var ett gynnsamt drag eftersom vi är så bekanta med den delen numera. Enligt berättelsen har Spider-Man inte åstadkommit så många storheter utöver att ta fast vanliga tjuvar. Han vill dock imponera på Tony Stark (Robert Downey Jr.) och försöker ta tillfället i akt att infånga Vulture (Michael Keaton) som använder högteknologiska vapen för att bryta lagen. Det blir lättare sagt än gjort.

Jag kan tyvärr inte köpa att 20-åringarna på rollistan inklusive Tom Holland ska föreställa 15-åringar. Varför låter man inte Peter Parker vara college-student istället så att trovärdigheten ökar? Förvisso blir den högre här ändå än med runt 30-åriga Andrew Garfield i rollen, så det är en förbättring. En annan förbättring man fått till bland skådespelarna är en större etnisk mångfald som känns rätt i tiden.

Tom Holland dök först upp som Spider-Man i Captain America: Civil War som jag fann sövande trist. Homecoming är avsevärt mer underhållande och har lagom mängder humor och action. Filmen har även Tony Starks medverkan till sin fördel. Det är åttonde gången Robert Downey Jr. spelar honom och gör det som alltid med bravur.

Kort sagt är Homecoming den bästa filmen om allas vår rödblåa spindelkille sedan Spider-Man 2 från 2004. Den gör sitt jobb och förtjänar ett gott slutbetyg för det. Förhoppningsvis kommer inte uppföljarna att göra samma misstag som tidigare filmer med att blanda in ett flertal bleka skurkar på samma gång i ett rörigt manus. Peter Parker får gärna hålla sin känslosamhet på just denna nivå också utan att låta den gå överstyr.

Annonser

Bad Santa 2

Titel: Bad Santa 2
År: 2016
Längd: 92 min
Genre: Drama | Komedi
Regissör: Mark Waters
Skådespelare: Billy Bob Thornton, Kathy Bates, Tony Cox, Christina Hendricks, Brett Kelly, Octavia Spencer

Mitt favorit-filmår 2003 inrymmer en julfilm titulerad Bad Santa. Den överraskade mig positivt då jag först såg den någon gång i yngre tonåren och jag har sett den ett flertal gånger sedan dess. En uppföljare har jag dock aldrig önskat efter. Vem har gjort det egentligen? En sådan hade premiär 2016 med Billy Bob Thornton och ett flertal andra skådespelare som repriserar sina roller.

Willie Soke (Thornton) har separerat från sin flickvän. Numera är hans liv i kras igen och består av diverse självmordsförsök. Småväxte Marcus (Tony Cox) har släppts från fängelset och vill försonas med Willie för att tillsammans kunna begå en stor pengastöt. Willie accepterar erbjudandet och låter även väldigt motvilligt sin skurkaktiga mor (Kathy Bates) bli kumpan. Samtidigt måste han se till att den efterhängsne Thurman Merman (Brett Kelly) inte ställer till med för mycket kaos.

Bad Santa 2 känns tveklöst som en krystad och onödig uppföljare. De flesta håller säkert med mig då den både sågats och floppat på biograferna. Den har däremot sina ljusa stunder. Ur ett rent komediperspektiv är filmen skapligt bra och fick mig att skratta till några gånger. Speciellt en viss scen med Thornton, Brett Kelly och Octavia Spencer förtjänar ett omnämnande.

Den finess och själ som gjorde föregående film så bra finns tyvärr inte att återfinna. De har bytts ut mot explicita vulgariteter, men dessa utgör ingen kompensation. Är Bad Santa 2 sevärd då? Nja, kanske för den som bara vill ha grov humor. Letar man efter en minnesvärd julfilm bör man se åt annat håll.

Tips på julfilmer

The Santa Clause

Titel: The Santa Clause
År: 1994
Längd: 97 min
Genre: Komedi | Drama | Fantasy
Regissör: John Pasquin
Skådespelare: Tim Allen, Judge Reinhold, Wendy Crewson, Eric Lloyd, David Krumholtz

Tim Allen har inte medverkat i många succéer på senare år, utöver rösten han gör till Buzz Lightyear för Toy Story-filmerna. Under en vecka 1994 låg han dock etta på biotoppen med The Santa Clause, etta i TV-rutan med Home Improvement samt etta med en bästsäljande bok. Det går inte att förneka att Tim Allen var ett hett namn på 90-talet.

Scott Calvin (Allen) lever ensam i en vanlig villa. Han har separerat med sin fru (Wendy Crewson) och de har delat vårdnad om deras 6-åriga son Charlie (Eric Lloyd). På julafton bor Charlie med sin far. Självaste Jultomten kommer då på oväntat besök, men det hinner de knappt inse innan Scott orsakat Tomtens död via en olycka. Nu måste Scott själv axla Jultomtens mantel och ta upp hans yrke, ytterst motvilligt till en början. Det blir en äventyrlig och magisk vändning i Scotts liv.

The Santa Clause kan jämföras mycket med jättesuccén Home Alone som hade premiär 4 år tidigare. Båda är småcharmiga julfilmer i samma stil. Den allmänna kvalitén hos denna befinner sig dock ett snäpp under. Det finns otaliga logiska hål jämte obesvarade frågor i det spretiga manuset och jag tycker filmmakarna har gjort ett slarvjobb på många sätt. Att filmen bemötts positivt av kritiker förblir en gåta för mig.

Trots alla snedsteg bubblar en viss tjuskraft där under ytan någonstans. The Santa Clause är ingen genomdålig film, men dess brister gör att jag inte känner för att addera den till mina tips på julfilmer. Den kan säkert underhålla de flesta barn däremot.

Paprika

Titel: Paprika
År: 2006
Längd: 90 min
Genre: Animation | Thriller | Sci-Fi | Äventyr
Regissör: Satoshi Kon
Skådespelare: Megumi Hayashibara, Tôru Furuya, Kôichi Yamadera, Katsunosuke Hori, Tôru Emori

Regissören Darren Aronofsky har tagit inspiration av Satoshi Kons verk, främst av Perfect Blue för att göra Black Swan. Att Christopher Nolan ska ha tagit inspiration från Paprika till Inception har jag inte direkt hört något om, men jag anar bestämt att så är fallet. Detta blev animelegendaren Kons sista film innan hans tragiska bortgång.

I en nära framtid finns en ny sorts innovationsprylar som gör att människor kan spela in och observera sina drömmar. En av apparaterna faller dock i händerna på en skurk som använder den till att ta sig in i folks huvuden när de är vakna och fösa in fragment av både deras och andras drömmar. Livshotande kaos uppstår. En polis samt en trio av terapiforskare med Chiba Atsuko och hennes drömmars alter-ego Paprika i spetsen måste få fast gärningsmannen innan de förlorar sina sinnen.

Paprika är en surrealistisk thriller med psykologiskt djup. Jag skulle inte påstå att den är en av Satoshi Kons bästa alster, med anledning av dess förhastade tempo som kräver lite för mycket av publiken. Många händelser äger rum under filmens 90 minuter, och det gäller att hålla koncentrationen för att inte tappa bort sig. Jag klarade det någorlunda som tur var. En andra titt känns dock lämplig för att helt kunna koppla grepp.

Rent audiovisuellt håller filmen en makalös nivå. Det musikaliska snillet Susumu Hirasawa har jag berömt flera gånger förut på bloggen, och det får jag lov att göra nu igen eftersom hans soundtrack förgyller upplevelsen såpass. Trots att jag mer eller mindre föredrar samtliga regissörens filmer framför Paprika bör ett positivt slutbetyg utdelas.

It

Titel: It
År: 2017
Längd: 135 min
Genre: Skräck | Drama | Thriller
Regissör: Andy Muschietti
Skådespelare: Bill Skarsgård, Jaeden Lieberher, Jeremy Ray Taylor, Sophia Lillis, Finn Wolfhard, Chosen Jacobs, Jack Dylan Grazer

Den mest omtalade skräckfilmen på senare år måste vara It. Professionella clowner har uttryckt sitt missnöje med den, och den har i allmänt dykt upp många gånger på sociala medier bland annat.

Staden Derry har en historia av barn och ungdomar som spårlöst försvinner. I slutet av 80-talet bildas ett kompisgäng av barn runt 12 år som alla har gemensamt att de upplevt oförklarliga händelser på sistone. Händelserna sätter skräck i dem och tycks leda tillbaka till en mystisk clownfigur som de så småningom misstänker ligger bakom alla försvinnanden. Frågan blir om de ska lyckas bekämpa den här clownen eller om de också kommer att försvinna.

Något av det första som slår mig med It är hur mycket den påminner om TV-serien Stranger Things. 80-tal, barn och ungdomar, oförstående föräldrar, övernaturliga hot, försvunna barn, Finn Wolfhard. Listan kan göras lång. Skräcken ligger på en snarlik nivå dessutom och sannolikt kommer den som gillar serien även att gilla denna film.

Bill Skarsgård gör ett bra jobb som monsterclownen Pennywise och har säkert orsakat clownfobi hos några tittare. Den som dock vill ha genom-mörk skräck likt The Conjuring från 2013 får se åt annat håll. It har mer utspridda positiva sidor som även lägger krut på drama, karaktärsrelationer och lite humor. Jag har redan pekat på Stranger Things och det känns väl egentligen som jag inte behöver göra mycket mer egentligen.

It är utan tvekan en av de bättre skräckfilmerna från senare år. Just 2017 blir den dock slagen med knapp marginal av Get Out. Jag ser fram emot uppföljaren som beräknas anlända till biograferna 2019.

Det levande slottet

Titel: Det levande slottet (Hauru no ugoku shiro)
År: 2004
Längd: 119 min
Genre: Animation| Äventyr | Fantasy
Regissör: Hayao Miyazaki
Skådespelare: Chieko Baishô, Takuya Kimura, Akihiro Miwa, Tatsuya Gashûin

Genom historien har Oscarsakademin negligerat och undervärderat animefilmer. När Det levande slottet förlorade en Oscar för bästa animation till The Curse of the Were-Rabbit år 2006 formades ett nytt svidande exempel på detta. Partiskheten var uppenbar. Men Studio Ghibli förtjänar ändå större hyllning än vad akademin förtjänar kritik.

Sophie är en ung kvinna med klent självförtroende som förvandlas till en gammal dam av en elak häxa. Hon måste nu söka sig till andra magiker i hopp om att få förhäxningen bruten. Unge trollkarlen Howl korsar hennes väg. Hans vandrande slott med märkliga inneboende figurer tar emot Sophie som gäst. Howl framstår först som säkerheten och lugnet själv, men visar sig ha många egna problem. Samtidigt rasar ett krig runtomkring med vardagliga flygräder. Äventyret med de nya kamraterna blir livsförändrande för Sophie.

När jag ser på Det levande slottet slås jag direkt av den extraordinära animeringen med sin utsökta detaljrikedom. Blu-ray med optimal bild gör den rättvisa kan konstateras. Jag var tvungen att pausa ett par gånger för att noggrannare studera det visuella. I princip varje bildruta är rena konstverk värda sin egen inramning. För mig befinner sig filmen någonstans bland de 15 eller åtminstone 20 snyggaste någonsin.

De flesta av karaktärerna har gemensamt att de inte är vad de först verkar vara till synes. Flera lager har de över sig och karaktärsutvecklingen görs stark, som så ofta annars i Studio Ghiblis verk. Regissören använder även ett feministiskt narrativ, och bland budskapen finns ett tydligt antikrigs-tema. Det levande slottet känns på många sätt som den mest karaktäristiska och bäst representativa filmen för Ghibli.

Mästerliga kompositören Joe Hisaishi komponerade ett ytterst bra soundtrack till filmen och ser naturligtvis till att även dess ljudande toner håller måttet. Med all denna höga kvalitet är jag säker på att Diana Wynne Jones som författade förlagan uppskattade filmen rikligt. Miyazaki reste personligen till England sommaren 2004 för att ge henne en privat visning och det låter inte helt fel.

Det levande slottet är en av världens bästa familjefilmer. Den hänförande magin och kreativiteten finns ständigt närvarande. Trots den mästerliga kvalitén finns dock 4 filmer av Studio Ghibli, varav 3 av regisserade Hayao Miyazaki, som jag rankar ännu högre.

Guardians of the Galaxy Vol. 2

Titel: Guardians of the Galaxy Vol. 2
År: 2017
Längd: 136 min
Genre: Action | Äventyr | Sci-Fi
Regissör: James Gunn
Skådespelare: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista, Bradley Cooper, Michael Rooker, Kurt Russell

Marvel producerar filmer på löpande band numera. Guardians of the Galaxy Vol. 2 är en del av ”kapitel 3 i fas 3” i Marvels filmiska universum. Vad det nu innebär vet jag knappt, men det säger väl en del om hur många verk som gjorts och som kommer att följa.

Det udda gänget som utgör Galaxens väktare ses nu som hjältar efter deras tidigare bragder. Peter (Chris Pratt) upptäcker att han har en mäktig pappa vid namn Ego (Kurt Russell). Gamora (Zoe Saldana) har en syster som försöker döda henne och Yondu (Michael Rooker) måste avgöra om han vill fortsätta sitt liv som skurk eller om han tar sig i kragen. Familjeband kommer att både stärkas och brytas i detta intergalaktiska äventyr som sätter hela universum på spel.

Vol. 2 står inte som komedi på IMDb, men jag anser att den borde göra det med tanke på den stora mängd humor som den faktiskt bjuds på. Vissa humorsekvenser känns krystade, särskilt i filmens början. De flesta av skämten är dock lyckade och tjänar ett syfte om att inte ta sig självt på för stort allvar. Michael Rooker står i rampljuset här med en bra rollprestation och min favorit bland karaktärerna.

Denna uppföljare ligger på ungefär samma nivå som sin föregångare. Jag hade gärna sett att den varit lite mörkare och haft ett grövre mer naturligt språk som resulterat i en R-klassificering i USA likt James Mangolds Logan. Det rör sig annars om välgjord popcornunderhållning som tar en stund att komma igång men som överlag är värd att se.