Det levande slottet

Titel: Det levande slottet (Hauru no ugoku shiro)
År: 2004
Längd: 119 min
Genre: Animation| Äventyr | Fantasy
Regissör: Hayao Miyazaki
Skådespelare: Chieko Baishô, Takuya Kimura, Akihiro Miwa, Tatsuya Gashûin

Genom historien har Oscarsakademin negligerat och undervärderat animefilmer. När Det levande slottet förlorade en Oscar för bästa animation till The Curse of the Were-Rabbit år 2006 formades ett nytt svidande exempel på detta. Partiskheten var uppenbar. Men Studio Ghibli förtjänar ändå större hyllning än vad akademin förtjänar kritik.

Sophie är en ung kvinna med klent självförtroende som förvandlas till en gammal dam av en elak häxa. Hon måste nu söka sig till andra magiker i hopp om att få förhäxningen bruten. Unge trollkarlen Howl korsar hennes väg. Hans vandrande slott med märkliga inneboende figurer tar emot Sophie som gäst. Howl framstår först som säkerheten och lugnet själv, men visar sig ha många egna problem. Samtidigt rasar ett krig runtomkring med vardagliga flygräder. Äventyret med de nya kamraterna blir livsförändrande för Sophie.

När jag ser på Det levande slottet slås jag direkt av den extraordinära animeringen med sin utsökta detaljrikedom. Blu-ray med optimal bild gör den rättvisa kan konstateras. Jag var tvungen att pausa ett par gånger för att noggrannare studera det visuella. I princip varje bildruta är rena konstverk värda sin egen inramning. För mig befinner sig filmen någonstans bland de 15 eller åtminstone 20 snyggaste någonsin.

De flesta av karaktärerna har gemensamt att de inte är vad de först verkar vara till synes. Flera lager har de över sig och karaktärsutvecklingen görs stark, som så ofta annars i Studio Ghiblis verk. Regissören använder även ett feministiskt narrativ, och bland budskapen finns ett tydligt antikrigs-tema. Det levande slottet känns på många sätt som den mest karaktäristiska och bäst representativa filmen för Ghibli.

Mästerliga kompositören Joe Hisaishi komponerade ett ytterst bra soundtrack till filmen och ser naturligtvis till att även dess ljudande toner håller måttet. Med all denna höga kvalitet är jag säker på att Diana Wynne Jones som författade förlagan uppskattade filmen rikligt. Miyazaki reste personligen till England sommaren 2004 för att ge henne en privat visning och det låter inte helt fel.

Det levande slottet är en av världens bästa familjefilmer. Den hänförande magin och kreativiteten finns ständigt närvarande. Trots den mästerliga kvalitén finns dock 4 filmer av Studio Ghibli, varav 3 av regisserade Hayao Miyazaki, som jag rankar ännu högre.

Annonser

Guardians of the Galaxy Vol. 2

Titel: Guardians of the Galaxy Vol. 2
År: 2017
Längd: 136 min
Genre: Action | Äventyr | Sci-Fi
Regissör: James Gunn
Skådespelare: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista, Bradley Cooper, Michael Rooker, Kurt Russell

Marvel producerar filmer på löpande band numera. Guardians of the Galaxy Vol. 2 är en del av ”kapitel 3 i fas 3” i Marvels filmiska universum. Vad det nu innebär vet jag knappt, men det säger väl en del om hur många verk som gjorts och som kommer att följa.

Det udda gänget som utgör Galaxens väktare ses nu som hjältar efter deras tidigare bragder. Peter (Chris Pratt) upptäcker att han har en mäktig pappa vid namn Ego (Kurt Russell). Gamora (Zoe Saldana) har en syster som försöker döda henne och Yondu (Michael Rooker) måste avgöra om han vill fortsätta sitt liv som skurk eller om han tar sig i kragen. Familjeband kommer att både stärkas och brytas i detta intergalaktiska äventyr som sätter hela universum på spel.

Vol. 2 står inte som komedi på IMDb, men jag anser att den borde göra det med tanke på den stora mängd humor som den faktiskt bjuds på. Vissa humorsekvenser känns krystade, särskilt i filmens början. De flesta av skämten är dock lyckade och tjänar ett syfte om att inte ta sig självt på för stort allvar. Michael Rooker står i rampljuset här med en bra rollprestation och min favorit bland karaktärerna.

Denna uppföljare ligger på ungefär samma nivå som sin föregångare. Jag hade gärna sett att den varit lite mörkare och haft ett grövre mer naturligt språk som resulterat i en R-klassificering i USA likt James Mangolds Logan. Det rör sig annars om välgjord popcornunderhållning som tar en stund att komma igång men som överlag är värd att se.

Millennium Actress

Titel: Millennium Actress (Sennen joyû)
År: 2001
Längd: 87 min
Genre: Animation | Drama | Fantasy | Romantik
Regissör: Satoshi Kon
Skådespelare: Miyoko Shôji, Mami Koyama, Fumiko Orikasa, Shôzô Îzuka

Den alltför tidigt bortgångne Satoshi Kon debuterade som långfilmsregissör med fantastiska Perfect Blue år 1997. Millennium Actress blev hans andra film. Den mottogs av högt positiva omdömen från kritiker, men gick dessvärre väldigt dåligt på internationella biografer.

Handlingen börjar med att en TV-intervjuare och dennes kameraman beger sig till en före detta skådespelerskas hem för att intervjua henne. Skådespelerskan heter Chiyoko och är i 70-årsåldern. Hon berättar om sin händelsefyllda karriär som skådespelerska i diverse filmer. TV-intervjuaren har med sig en viss nyckel som han undrar om Chiyoko känner igen. Nyckeln visar sig ha ett mycket speciellt band till henne, och detta band vävs in i hennes fascinerande berättelse.

Millennium Actress är en allmän hyllning till japansk film som satte spår i mig. Första halvan kan kännas småtradig och repetitiv, men den kompletteras av andra halvan som ger intrigen ordentligt med kraft. Till och med slutrepliken är så kraftig att få sådana i filmhistorien kan mäta sig med den, gällande hur mycket den tillför och förändrar vår uppfattningen om huvudpersonen.

För soundtracket tog Satoshi Kon hjälp av geniet Susumu Hirasawa som dessförinnan komponerat musiken till min favorit-animeserie Berserk. Detta var ett ytterst klokt drag eftersom Hirasawas stil och talang ger filmen en extra dimension.

Jag kan inte komma på många kvalitetsmässigt likvärdiga filmer som handlar om just skådespelare och film. Millennium Actress har en stark kombination av stämning, surrealism och humor. Satoshi Kons visuella färdigheter och Susumu Hirasawas karaktäristiska toner gör den svår att glömma.

Alien: Covenant

Titel: Alien: Covenant
År: 2017
Längd: 122 min
Genre: Skräck | Sci-Fi | Thriller
Regissör: Ridley Scott
Skådespelare: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup, Danny McBride, Demián Bichir

Tack vare framförallt Gladiator och Alien har Ridley Scott en plats bland mina favoritregissörer. Jag gillade Prometheus, men sämre verk och besvikelser från senare år har gjort Scotts plats hotad. Alien: Covenant blev tyvärr en av dessa.

Ungefär ett årtionde efter händelserna i Prometheus är en koloniseringsfarkost på väg mot en avlägsen planet. Kapten Oram (Billy Crudup) bestämmer sig dock för att följa en mystisk radiosignal som kommer ifrån en annan mer närliggande planet. Detta visar sig vara ett grovt misstag när besättningen stöter på bisarra små organismer som absolut inte har någon välvilja. Besättningen måste snart slåss för sina liv.

Jag hoppades att Covenant skulle besvara fler frågor och mysterier som föregångaren innehöll. Det låter lämpligt att säga att filmen bara gav fler frågor, men egentligen var det knappt att man fick varken frågor eller svar. Detta är inget annat en väldigt standard monsterfilm som man sett många gånger förut. Samma gamla visa igen.

Prometheus blåste nytt liv i sagan om världens mest skräckinjagande rymdmonster. Uppföljaren har till största delen släckt detta liv med en medioker och förutsägbar berättelse. Eftersom den däremot är visuellt snygg och har en bra första halva ger jag den en svag femma i betyg.

Bra ärlig trailer: https://www.youtube.com/watch?v=njlXBc8Q7o4

Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales

Titel: Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales
År: 2017
Längd: 129 min
Genre: Fantasy | Action | Äventyr
Regissörer: Joachim Rønning, Espen Sandberg
Skådespelare: Johnny Depp, Javier Bardem, Geoffrey Rush, Kaya Scodelario), Brenton Thwaites

Franchisen om Jack Sparrows äventyr är jag oense med kritikerna om. Endast första installationen har godkänd status på RottenTomatoes. Jag tycker dock att nummer 2 var riktigt bra, och jag gillade 3:an och 4:an någorlunda trots att de onekligen var besvikelser. Sagan har haft en ihållande kvalitetsmässig nedförsbacke, men Dead Men Tell No Tales innebär lyckligtvis ett litet uppsving.

När Jack Sparrow (Johnny Depp) var ung förorsakade han en förbannelse på en spansk piratjägare och dennes besättning. Piratjägarens namn är Salazar (Javier Bardem) och lever nu som en sorts odöd vålnad som nyligen befriat sig från fångenskap. Salazar inleder en hämndjakt på Jack. För att rädda sig själv tar Jack hjälp av vetenskapskvinnan Carina (Kaya Scodelario) och Henry (Brenton Thwaites) som är som till Will och Elizabeth Turner. De försöker tillsammans hitta Poseidons Treudd vars innehavare kan ta all makt över haven.

Dead Men Tell No Tales känns mer inspirerad än föregående On Stranger Tides. Framförallt har humorn förbättrats även om den fortfarande inte befinner sig nära ettans och tvåans nivå. Den binds också samman mer med den ursprungliga trilogin och är inte lika tomt fristående. Jag tror det är just vad sagan behöver för att få kraft igen. Slutscenerna gav angenäma nostalgikänslor.

För den som verkligen har tröttnat på Captain Sparrow och kompani tror jag inte att denna film kommer att erbjuda något intressant. Den som däremot blivit skapligt underhållen av äventyren hittills kommer säkerligen att uppskatta detta likaså. Personligen tänker jag vara generös med betygsättningen och ge en svag sjua i slutbetyg.

Jag rankarna filmerna i serien hittills såhär:

1. The Curse of the Black Pearl 8,5/10
2. Dead Man’s Chest 8/10
3. Dead Men Tell No Tales 6,5/10
4. At World’s End 6,5/10
5. On Stranger Tides 6/10

Wonder Woman

Titel: Wonder Woman
År: 2017
Längd: 141 min
Genre: Action | Äventyr | Krig | Sci-Fi | Fantasy
Regissör: Patty Jenkins
Skådespelare: Gal Gadot, Chris Pine, Connie Nielsen, Robin Wright, David Thewlis, Danny Huston, James Cosmo

Länge hade jag farhågor om att Wonder Woman skulle bli en medelmåttig eller rent dålig film. Superhjälterullar med kvinnor i huvudrollen har varit det tidigare nämligen; Elektra från 2005 och ännu mer urusla Catwoman från 2004 som främsta exempel. Men liksom så många andra är jag lättad över att denna film blev bra.

Diana (Gal Gadot) växer upp på en ö som enbart bebos av amasoner. På 1940-talet är Diana en vuxen kvinna vars öde sägs vara att döda den ondskefulla guden Ares. Amerikanske spionen Steve Trevor (Chris Pine) kraschar med flygplan ner i havet nära amasonernas ö. Han räddas av Diana. Steve berättar för amasonerna om det pågående kriget, och Diana tror att Ares är ansvarig för det. Hon följer med Steve med båt mot andra världskrigets bataljer i ett försök att hitta Ares och stoppa kriget.

Man of Steel var bra, Dawn of Justice inte mycket mer än okej och Suicide Squad halv-okej om man ska vara generös. Wonder Woman har utgjort ett upplyft utifrån DC:s senaste superhjältefilmer om Läderlappen och Clark Kent. Den klår förstnämnda filmen med viss marginal. Gal Gadot visade sig vara förträfflig som världens största superhjältinna. Hon och hennes karaktär kommer säkert vara största tilldragningen med Zack Snyders Justice League. Förhoppningsvis lyckas Snyder hålla jämna steg med Patty Jenkins i sitt regijobb.

Vad Wonder Woman främst lider av är en förutsägbarhet. Jag hade listat ut att en särskild karaktär var hemlig skurk redan första sekunden denne dök upp i bildrutan. Det blev ett trist antiklimax för mig när hen avslöjade sig. Upplevelsen var annars underhållande i stort sett rakt igenom. Speltiden är dessutom alldeles lagom med sina 141 minuter.

Jag ser fram emot en uppföljare till Wonder Woman just nu mer än någon annan superhjältefilm. Gal Gadot äger förstås rollen och får gärna göra det i många år framöver för min del.  Det blir en relativt stark sjua i slutbetyg.

Wonder Woman som karaktär har nu fått en plats på min gamla lista över de bästa superhjältarna på film.

Vargbarnen

Titel: Vargbarnen (Ookami kodomo no Ame to Yuki)
År: 2012
Längd: 117 min
Genre: Fantasy | Animation | Drama
Regissör: Mamoru Hosoda
Skådespelare: Aoi Miyazaki, Haru Kuroki, Yukito Nishii, Takao Ohsawa

När regissören Mamoru Hosoda fick höra av en bekant att barnuppfostran var som att ha ett monster eller vilt djur i huset kläcktes idén till Vargbarnen. Med 15 av 16 positiva recensioner på RottenTomatoes kan man konstatera att den gått bra hos kritikerna.

College-studenten Hana förälskar sig i en mystisk man. Denne visar sig vara en varulv, men Hana avskräcks inte. De får två barn tillsammans. Medan deras yngsta fortfarande är bebis dör varulvspappan i en olycka. Hana måste nu ensam ta hand om sina två vilda ungar som är till hälften människor och till hälften vargar. De kan ta vilken skepnad de vill. För att undvika uppmärksamhet flyttar de till landet. När barnen nått tonårsåldern behöver de avgöra sitt eget öde om att leva som människa eller som varg.

Eftersom Vargbarnen i huvudsak är en vuxeninriktad film förstår jag inte varför man brytt sig om att ge den en svensk titel. Svenska titlar känns nämligen rätt passé. Det finns måhända en myt om att de flesta animefilmer har barn som målgrupp likt västvärldens animationer. Cirka hälften om inte en majoritet av de bästa animefilmerna är däremot ämnade för ungdomar och vuxna. Vargbarnen tillhör inte de allra bästa jag sett, men kvalité har den gott om. Kompositören Masakatsu Takagi gjorde ett fint jobb med originalmusiken.

Detta är en vacker och relativt gripande film om familjeband och moderskap. Mamoru Hosoda har även skrivit originalberättelsen och större delen av manus själv. Beundransvärt att hans verk är ett helt eget påfund. Man kan inte tro att han debuterade med Digimon: The Movie en gång i tiden, men det gjorde han alltså. Han har dock ett flertal andra filmer på sin meritlista som ser klart intressanta ut i mina ögon.

Någon detalj samt moderkaraktärens onödigt irrationella beteende vid en tidpunkt, och det faktum att jag inte anser att Vargbarnen fick en tillräckligt bra upplösning i slutscenerna gör att jag känner att jag måste hålla tillbaka betyget något. Jag hade gärna delat ut en åtta, men en stark sjua får nog duga istället. Suverän film till största delen.