Star Wars: The Rise of Skywalker

Titel: Star Wars: Episode IX – The Rise of Skywalker
År: 2019
Längd: 141 min
Genre: Action | Äventyr | Fantasy
Regissör: J.J. Abrams
Skådespelare: Daisy Ridley, Adam Driver, Oscar Isaac, John Boyega, Joonas Suatamo

Rymdsagan av George Lucas fick en stark nystart i The Force Awakens år 2015. Uppföljaren The Last Jedi gillade jag initialt, men den höll inte särskilt bra efter en omtitt. Den är för tråkig helt enkelt. The Rise of Skywalker har till skillnad från föregångaren fått blandade mottaganden av kritiker, och fansen verkar inte speciellt nådiga heller.

Något år efter händelserna i The Last Jedi har Kylo Ren (Adam Driver) fått tag på en sorts vägfinnare som leder till en hemlig Sith-planet. Kejsare Palpatine är där tillbaka med mål att fortsätta sin gamla plan om att erövra galaxen. Rey (Daisy Ridley) förfinar sina krafter under lärning av Leia (Carrie Fisher). När hon får reda på att kejsaren är tillbaka ger hon sig av för att finna Sith-planeten och konfrontera honom.

Somliga har jämfört The Rise of Skywalker med den avslutande säsongen av Game of Thrones. En sådan liknelse håller inte alls. Palpatine dör inte i början av filmen genom att Rose hoppar fram från ingenstans och hugger honom med en kniv. Rey begår inget massmord för att hon har PMS, och hon låter sig inte attackeras för att hon ”typ glömde bort” sina fiender. Jar-Jar Binks kröns inte till kung, han är faktiskt inte med alls tack och lov. Det finns inga större likheter med den katastrofen vad jag kan se. Tvärtemot kan man kritisera filmen för att spela på säkra kort.

Mina åsikter är ganska kluvna, även om jag överlag är positivt inställd. J.J. Abrams tar få risker och ger oss en förutsägbar film som känns repetitiv och kanske gör den nya trilogin aningen poänglös storymässigt. Samtidigt är filmen underhållande och ger fansen en stor mängd nostalgipräglat godis på gott och ont. Daisy Ridley och Adam Driver visar att man inte slarvade med rollsättningen. Deras prestationer är ett lyft som förtjänar att hyllas.

Rent emotionellt är The Rise of Skywalker den starkaste delen i trilogin. Men för den som till exempel tycker att Palpatines återkomst i sig självt är ett eländigt drag så spelar det kanske ingen roll.

Fortsätt läs

Avengers: Infinity War

Titel: Avengers: Infinity War
År: 2018
Längd: 149 min
Genre: Action | Fantasy | Äventyr
Regissörer: Anthony Russo, Joe Russo

2018 var ett framgångsrikt år för superhjältefilmer. Bäst för året anser jag vara Deadpool 2 och Black Panther. Båda kan beskrivas som ”lagom”, medan Infinity War istället siktar på en storskalighet likt ingen tidigare superhjältefilm.

Handlingen lyder som så att superhjälteteamet The Avengers och deras allierade ställs inför sitt största hot någonsin när den i princip allsmäktige Thanos (Josh Brolin) hotar att förgöra dem. Det går att dra paralleller till Justice League från 2017, men här har man varit mån om att göra en bra film utan slarv. Bröderna Russo lyckades där Zack Snyder misslyckades. Som större anhängare av DC:s universum framför Marvel’s känns det bittert att DC ligger kvalitetsmässigt lägre med sin live-action numera.

Age of Ultron var medioker och Civil War sövande trist. För mig är Infinity War en tydlig uppryckning gentemot dessa som också har en drös Marvel-hjältar i samma veva. Jag hade dock föredragit om detta var en komedi som Thor: Ragnarok eller Deadpool. Det finns nämligen en gräns för hur pass seriöst jag kan ta denna film, vars vetenskaplighet rent ut sagt är helvetiskt dum, där jorden är som universums händelsecentrum, där själva universum är litet och alla dess invånare talar engelska. En talande tvättbjörn med skjutvapen är inte heller något som människokaraktärerna riktigt reagerar på som de borde, eller reagerar alls. Christopher Nolans Interstellar är ett prima exempel på en vetenskapligt mer korrekt science-fiction som går att ta seriöst och som därav också berör mer.

Med ett IMDb-betyg på 8,5 som ropar ”mästerverk” så förstår jag att jag tillhör en minoritet när jag kritiserar de logiska knasigheterna som denna film består av. Däremot hade den kanske aldrig kunnat göras så mycket bättre av någon. Inte om den inte ändrar stil och blir en komedi åtminstone. Här finns inga av de bristerna som Zack Snyders filmer om Batman och hans superpolare dras med. Skådespelarna är välvalda, med Josh Brolin som gör entré i en utmärkt insats som Thanos.

Infinity War är välgjord popcornunderhållning som håller mig både vaken och alert till skillnad från vissa tidigare Marvel-produktioner med horder av karaktärer. Det skulle dock inte falla mig in att ge den något högt betyg. Förhoppningsvis har jag ordentligt kunnat motivera varför.

Night on Earth

Titel: Night on Earth
År: 1991
Längd: 129 min
Genre: Drama | Komedi
Regissör: Jim Jarmusch
Skådespelare: Winona Ryder, Roberto Benigni, Gena Rowlands, Armin Mueller-Stahl, Giancarlo Esposito

På 8 dagar skrev Jim Jarmusch hela manuset till Night on Earth. Desto längre tog inspelningen som ägde rum i 4 olika länder. Länderna och städerna var mest valda utifrån vilka skådespelare Jarmusch ville arbeta med. Karaktären som spelas av Winona Ryder var skriven speciellt för henne. Slutresultatet är minst sagt värt en tittning.

Vi får följa fem taxichaufförer med olika bakgrunder och personligheter som tar oss igenom städerna Los Angeles, New York, Paris, Rom och Helsingfors. Under en och samma natt får de uppleva intressanta möten med passagerare. Mer än så behövs egentligen inte säga om handlingen. Värt att påpeka är att filmen består av 5 olika episoder, med taxiresor som den främsta gemensamma nämnaren.

Jarmusch filmer är ofta stillsamma och kan utgöra sömnpiller som Broken Flowers eller mer hänförande verk som Paterson och Dead Man. Till den senare skaran hör Night on Earth som dessutom kan vara regissörens bästa film. Den känns däremot ojämn med sina olika segment varav vissa blir mer givande än andra. Mina favoriter i rangordning är Rom, New York och Los Angeles. Segmentet i Helsingfors är inte alls dåligt, men det hade kunnat klippts bort utan att filmen förlorat på det. Kul för finländare dock att de får representeras såpass i en prima internationell film. Lätt att man bli svartsjuk som svensk.

Komik förekommer särskilt i segmenten om New York och Rom. Roberto Benigni är fullkomligt lysande och rent hysteriskt rolig i rollen som en kufisk taxiförare. Mycket av hans dialog var självimproviserad, vilket märks då den ter sig så naturligt yttrad. Benigni hade riktigt flyt under inspelningen. Trots att jag alltid varit himla förtjust i Winona Ryder måste jag utse italienaren som den vinnande stjärnan för mig här.

Night on Earth är en suverän om än något ojämn dramakomedi som fler människor borde se. Soundtracket av Tom Waits sitter dessutom fint för öronen. Jag avslutar recensionen genom att rekommendera filmen djupt till alla som inte sett den.

Johnny English Strikes Again

Titel: Johnny English Strikes Again
År: 2018
Längd: 89 min
Genre: Action | Komedi
Regissör: David Kerr
Skådespelare: Rowan Atkinson, Ben Miller, Olga Kurylenko, Emma Thompson, Jake Lacy

Rowan Atkinson har färdigställt sin första filmtrilogi med denna tredje installation om hans klantiga agent-karaktär. Precis som de två föregångarna har Johnny English Strikes Again inte mottagits speciellt barmhärtigt av kritiker.

Den före detta MI7-agenten Johnny English (Atkinson) återkallas för ett uppdrag efter att en hackerattack röjt samtliga verksamma agenters identiteter i Storbritannien. English måste stoppa terrorattacker från hackaren innan det är försent. Till hjälp har sin gamle medhjälpare Bough (Ben Miller). Det går dock inte som smort för dem då English klumpighet fortfarande hänger med.

I egenskap av filmentusiast kan jag endast se denna film som en meningslös fadäs. Om jag däremot stänger av min hjärna och endast eftersträvar att skratta utan att tänka så fungerar det betydligt bättre. Rowan Atkinson har inte blivit av med sin talang för komik även om hans storhetstid är över sedan länge. Intrigen är korkad och produktionskvalitén är på många sätt dålig, men när jag ändå ler genom större delen av filmens dumheter kan jag inte låta bli att uppskatta det hela.

Originalfilmen från 2003 är sämst hittills. Reborn från 2011 var en överraskande förbättring. Den som inte alls gillade uppföljaren kommer inte att gilla Strikes Again heller, så det är bara att hålla sig borta i så fall.

Chaplin

Titel: Chaplin
År: 1992
Längd: 143 min
Genre: Drama | Komedi
Regissör: Richard Attenborough
Skådespelare: Robert Downey Jr., Geraldine Chaplin, Anthony Hopkins, Dan Aykroyd, Penelope Ann Miller, Diane Lane, Kevin Dunn, Kevin Kline, Moira Kelly

Richard Attenborough regisserade ett mästerverk 1982 om Mahatma Gandhi. Ett decennium senare gjorde han sin nästa biografifilm om underhållningslegendaren Charlie Chaplin. Den når inte upp i samma nivå som Gandhi, men är utan tvivel värd en titt framförallt av filmälskare.

Filmen baseras främst på två böcker inklusive en biografi av Chaplin själv. Narrativ är konstruerat så att en fiktiv karaktär spelad av Anthony Hopkins hjälper en åldrad Chaplin (Robert Downey Jr.) att skriva sin självbiografi. Den börjar med hur huvudpersonen växer upp med en mentalsjuk mamma (spelad av Chaplins dotter Geraldine Chaplin), och går vidare till hur han som vuxen försörjer sig på sin komiska talang och sedermera blir upptäckt av storfigurer i Hollywood. Resten är historia, som man säger.

Det var bra att Attenborough envisades med att ha Downey Jr. i huvudrollen trots att studion ville ha en mer populär skådespelare. Filmens största behållning är just huvudrollsinnehavarens insats som fick en välförtjänt Oscarsnominering. Han fixade verkligen Chaplins karaktäristiska leende och gångstil. Bland det mest intressanta också tycker jag är skildringen av Chaplins utvisning från USA. Myndigheterna gillade inte att han kritiserade kapitalism, och hans protester mot nazismen sågs av somliga som en protest mot USA. Det går att dra starka paralleller till aktuella händelser idag.

Som biografifilm är detta inte någonting jättespeciellt. De 143 minuterna blir för korta för att de ska ha någon riktigt stark inverkan, och de blir mest till en lättare inblick i Chaplins liv. Det uppskattas dock att man använt många klipp från huvudpersonens riktiga filmer och jag hoppas att de fortsättningsvis gör folk mer sugna på att se filmerna.

A Quiet Place

Titel: A Quiet Place
År: 2018
Längd: 90 min
Genre: Drama | Skräck | Sci-Fi
Regissör: John Krasinski
Skådespelare: Emily Blunt, John Krasinski, Millicent Simmonds, Noah Jupe

En av de senaste årens största skräcksuccér såväl hos publik som kritiker bär titeln A Quiet Place. John Krasinski både regisserar och spelar den manliga huvudrollen, med sin fru Emily Blunt som sin leading lady.

I en nära postapokalyptisk framtid befinner sig en familj på flykt undan människoätande monster. Dessa monster tycks vara blinda, men förlitar sig på sin känsliga hörsel. Den människa som gör ljud ifrån sig riskerar ofta att snabbt bli dödad, om det så gäller vanligt prat från deras munnar. Familjen har lärt sig teckenspråk för att kunna förstå varandra utan att prata. Med en bebis på väg blir kampen för överlevnad snart ännu tuffare.

A Quiet Place har berömts för att vara originell. För mig känns den dock som ett avsnitt taget ur The Walking Dead, fast med teckenspråk istället för prat och djuriska monster istället för zombies. Den serien tröttnade jag på för minst ett par säsonger sedan. Jag kan tyvärr inte hylla mycket annat än skådespeleriet här. Uttråkningen blev snabbt ett faktum och jag hoppades mest bara på att karaktärerna skulle dö så att filmen kunde avslutas.

I min värld är denna film inte ett exempel på hur bra skräckfilm ska göras. The VVitch: A New-England Folktale från 2015 utgör däremot ett sådant. Dess krypande nattsvarta skräck klår verkligen alla billiga jump-scares som A Quiet Place förlitar sig på. Jump-scares kan fungera i filmer emellanåt, men det är sällan. Underskattade Silent Hill från 2006 värderar jag faktiskt också högre bland annat av den anledningen. Slutligen måste därför ett mycket svalt betyg tilldelas.

Black Panther

Titel: Black Panther
År: 2018
Längd: 134 min
Genre: Action | Äventyr | Sci-Fi
Regissör: Ryan Coogler
Skådespelare: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyong’o, Danai Gurira, Martin Freeman, Daniel Kaluuya, Andy Serkis

Superhjältefilmen som fått rasister att gå i taket blev den mest inkomstbringande någonsin om en enskild superhjälte. Det var på tiden att denna gedigna form av svart representation tillkom. Både ekonomiskt och kvalitetsmässigt gav det resultat. Förhoppningsvis inser Hollywood alltmer att etnisk representation lönar sig, och att white-washing inte gör det.

T’Challa (Chadwick Boseman) utnämns till kung över det afrikanska landet Wakanda efter hans fars död. Med titeln ges även superförmågor som han kan nyttja vid sidan av Wakandas högteknologiska avancemang. Erik Killmonger (Michael B. Jordan) dyker upp med ett mystiskt förflutet, men han bevisar att han har rätt att utmana T’Challa i strid om tronen. Striden kommer att bli avgörande för Wakandas och världens öde.

Ett par saker som verkligen utmärker sig med Black Panther är den närmast perfekta rollsättningen samt en Oscarsvärdig kostymdesign av Ruth E. Carter. Man gör en väldigt snygg hyllning till Afrikansk och svart kultur. På många sätt känns filmen mer som en sådan kulturhyllning än som en vanlig superhjältehistoria.

Den förutsägbara intrigen utgör en större nackdel som vi tyvärr får dras med. Nackdelen håller dock inte alls tillbaka underhållningsvärdet tillräckligt, och de färgstarka karaktärerna glänser så mycket mer. Black Panther är kanske Marvels coolaste superhjältefilm hittills, så den får ett högt betyg av mig.