Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales

Titel: Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales
År: 2017
Längd: 129 min
Genre: Fantasy | Action | Äventyr
Regissörer: Joachim Rønning, Espen Sandberg
Skådespelare: Johnny Depp, Javier Bardem, Geoffrey Rush, Kaya Scodelario), Brenton Thwaites

Franchisen om Jack Sparrows äventyr är jag oense med kritikerna om. Endast första installationen har godkänd status på RottenTomatoes. Jag tycker dock att nummer 2 var riktigt bra, och jag gillade 3:an och 4:an någorlunda trots att de onekligen var besvikelser. Sagan har haft en ihållande kvalitetsmässig nedförsbacke, men Dead Men Tell No Tales innebär lyckligtvis ett litet uppsving.

När Jack Sparrow (Johnny Depp) var ung förorsakade han en förbannelse på en spansk piratjägare och dennes besättning. Piratjägarens namn är Salazar (Javier Bardem) och lever nu som en sorts odöd vålnad som nyligen befriat sig från fångenskap. Salazar inleder en hämndjakt på Jack. För att rädda sig själv tar Jack hjälp av vetenskapskvinnan Carina (Kaya Scodelario) och Henry (Brenton Thwaites) som är som till Will och Elizabeth Turner. De försöker tillsammans hitta Poseidons Treudd vars innehavare kan ta all makt över haven.

Dead Men Tell No Tales känns mer inspirerad än föregående On Stranger Tides. Framförallt har humorn förbättrats även om den fortfarande inte befinner sig nära ettans och tvåans nivå. Den binds också samman mer med den ursprungliga trilogin och är inte lika tomt fristående. Jag tror det är just vad sagan behöver för att få kraft igen. Slutscenerna gav angenäma nostalgikänslor.

För den som verkligen har tröttnat på Captain Sparrow och kompani tror jag inte att denna film kommer att erbjuda något intressant. Den som däremot blivit skapligt underhållen av äventyren hittills kommer säkerligen att uppskatta detta likaså. Personligen tänker jag vara generös med betygsättningen och ge en svag sjua i slutbetyg.

Jag rankarna filmerna i serien hittills såhär:

1. The Curse of the Black Pearl 8,5/10
2. Dead Man’s Chest 8/10
3. Dead Men Tell No Tales 6,5/10
4. At World’s End 6,5/10
5. On Stranger Tides 6/10

Annonser

Tips på Animefilmer för vuxna och ungdomar

Det finns en fördom om att anime är för barn. Denna fördom har resulterat i att vissa animefilmer riktade till en vuxenpublik har marknadsförts som barnfilmer i västvärlden och därför floppat på biograferna. Eldflugornas grav är ett bra exempel på en sådan film.

I detta inlägg listar jag 10 sevärda animefilmer riktade främst till ungdomar och vuxna. De är listade i bokstavsordning. Jag skippar rankning efter kvalité här, men jag betygsätter dem och tar även med halvor i betygsättning för bättre specifikation. Majoriteten av dessa filmer finns även bland mina recensioner.

När jag har sett ytterligare cirka 10 animefilmer för vuxna gör jag förmodligen en uppföljande lista.

A Silent Voice – Koe no katachi (2016)

Mästerverk om barn- och ungdomsrelationer samt om kommunikation. Har fått oförskämt lite uppmärksamhet i väst.

Betyg: 9,5/10

Eldflugornas grav – Hotaru no haka (1988)

Definitivt inte första gången den förekommer på en av mina listor. Bäst på denna lista får jag lov att säga, tätt följd av ovanstående film. Måste ses.

Betyg: 9,5/10

Ghost in the Shell – Kôkaku Kidôtai (1995)

Fasligt mycket bättre än den poänglösa live-action-versionen från 2017. Detaljrik film med filosofiska teman. Hade starkt inflytande på bland annat The Matrix.

Betyg: 8/10

Nausicaä från Vindarnas dal – Kaze no tani no Naushika (1984)

Att den var ämnad mer för vuxna än för barn var inget jag tänkte på då jag såg den, men visst har den en relativt komplex story. Femte bästa filmen av Hayao Miyazaki.

Betyg: 8/10

Only Yesterday – Omohide poro poro (1991)

Smått underskattad film som ursprungligen inte fick någon distribution i västvärlden eftersom Disney ville klippa bort referenserna till menstruation. Sjukt att man inte hade kommit längre än så 1991.

Betyg: 8/10

Perfect Blue – Pafekuto buru (1997)

Psykologisk dramathriller som givit inspiration till bland annat Black Swan. Starkt feministisk, om press på kvinnor, ”the male gaze” med mera.

Betyg: 8/10

Princess Mononoke – Mononoke-hime (1997)

Otroligt vacker och spännande. Fick trots sin skyhöga kvalité bara en fjärdeplats när jag rankade Miyazakis verk.

Betyg: 9/10

Vampire Hunter D: Bloodlust (2000)

Snyggt animerad och underhållande action-fantasy om en prisjägare som är till hälften vampyr. Till skillnad från nästan alla världens animefilmer är originalrösterna engelska.

Betyg: 7/10

Vargbarnen – Ookami kodomo no Ame to Yuki (2012)

Gripande drama-fantasy om familj, mödraskap och barnuppfostran. Har ett fint soundtrack liksom många andra verk på denna lista.

Betyg: 7,5/10

Your Name – Kimi no na wa (2016)

Den mest inkomstbringande animefilmen någonsin. Rent visuellt en av de bästa på denna lista, men A Silent Voice som också kom 2016 är bättre.

Betyg: 8/10

Wonder Woman

Titel: Wonder Woman
År: 2017
Längd: 141 min
Genre: Action | Äventyr | Krig | Sci-Fi | Fantasy
Regissör: Patty Jenkins
Skådespelare: Gal Gadot, Chris Pine, Connie Nielsen, Robin Wright, David Thewlis, Danny Huston, James Cosmo

Länge hade jag farhågor om att Wonder Woman skulle bli en medelmåttig eller rent dålig film. Superhjälterullar med kvinnor i huvudrollen har varit det tidigare nämligen; Elektra från 2005 och ännu mer urusla Catwoman från 2004 som främsta exempel. Men liksom så många andra är jag lättad över att denna film blev bra.

Diana (Gal Gadot) växer upp på en ö som enbart bebos av amasoner. På 1940-talet är Diana en vuxen kvinna vars öde sägs vara att döda den ondskefulla guden Ares. Amerikanske spionen Steve Trevor (Chris Pine) kraschar med flygplan ner i havet nära amasonernas ö. Han räddas av Diana. Steve berättar för amasonerna om det pågående kriget, och Diana tror att Ares är ansvarig för det. Hon följer med Steve med båt mot andra världskrigets bataljer i ett försök att hitta Ares och stoppa kriget.

Man of Steel var bra, Dawn of Justice inte mycket mer än okej och Suicide Squad halv-okej om man ska vara generös. Wonder Woman har utgjort ett upplyft utifrån DC:s senaste superhjältefilmer om Läderlappen och Clark Kent. Den klår förstnämnda filmen med viss marginal. Gal Gadot visade sig vara förträfflig som världens största superhjältinna. Hon och hennes karaktär kommer säkert vara största tilldragningen med Zack Snyders Justice League. Förhoppningsvis lyckas Snyder hålla jämna steg med Patty Jenkins i sitt regijobb.

Vad Wonder Woman främst lider av är en förutsägbarhet. Jag hade listat ut att en särskild karaktär var hemlig skurk redan första sekunden denne dök upp i bildrutan. Det blev ett trist antiklimax för mig när hen avslöjade sig. Upplevelsen var annars underhållande i stort sett rakt igenom. Speltiden är dessutom alldeles lagom med sina 141 minuter.

Jag ser fram emot en uppföljare till Wonder Woman just nu mer än någon annan superhjältefilm. Gal Gadot äger förstås rollen och får gärna göra det i många år framöver för min del.  Det blir en relativt stark sjua i slutbetyg.

Wonder Woman som karaktär har nu fått en plats på min gamla lista över de bästa superhjältarna på film.

Game of Thrones – säsong 7

De bästa säsongerna av Game of Thrones skulle jag säga är dem som mer noggrant följer George R.R. Martins fenomenala förlagor. Med andra ord gäller det i huvudsak säsong 1-4. Serien har däremot aldrig upphört att vara en av världens bästa, och jag vet att jag aldrig kommer att tröttna på den innan den avslutas med sin åttonde säsong.

Handlingen i säsong 7 bjuder på många återföreningar tillika nya möten mellan huvudkaraktärer. Stark-systrarna är tillbaka hand i hand. Jon möter Daenerys för att diskutera det annalkande hotet från norr i form av vandrande döingar. Cersei smider sina lömska planer och skaffar nya allierade. Det är mycket som händer, och det händer hastigt. Tyvärr märks tydligt att serien har tappat i kvalitet och att manusförfattarna kämpar med att knyta ihop allting på värdigt vis utan någon förlaga att kunna guida dem.

Den dalande kvalitén utmärker sig främst i det överilade tempot. Föregående säsonger av Game of Thrones har alla haft 10 avsnitt vardera. Denna har endast 7, utan för den sakens skull vara mindre händelserik. Karaktärer reser snabbt mellan Westeros alla hörn, från scen till scen. Det får mig att blicka tillbaka till de första säsongerna då resande tog tid och själva resorna bidrog med djup och utvecklingar. Man blir lätt besviken, men samtidigt är det förståeligt.

Manusförfattarna har idétorka och som sagt vissa problem att hitta rätt i Martins värld. Det där riktiga krutet och den där oförutsägbarheten från tidigare säsonger har börjat tyna bort. Men trots att den sjunde säsongen är sämst hittills finns en spänning där hela tiden. Vi får se Daenerys drakar i action mer än någonsin tidigare och det är faktiskt ett rent nöje. Just drakarnas roll och deras öden känner jag mig väldigt nyfiken på inför den sista säsongen.

Till skillnad från manus kan man gott berömma skådespeleriet lika mycket som tidigare. Lena Headey och Peter Dinklage är bäst bland skådespelarna, inte bara denna säsong utan även om man räknar allihop. Att Headey aldrig har vunnit varken en Golden Globe eller Emmy för sin roll övergår mitt förstånd. Hon är nämligen helt enastående och förtjänar alla priser hon möjligen kan få. Förhoppningsvis belönas hon med något av nämnda priser innan serien slutat och chansen försvunnit.

Smärre spoilervarning på detta mer ointressanta stycke: Beyond the Wall (avs. 6) är ett av säsongens bästa avsnitt och utspelas framförallt norr om den stora muren, som titeln antyder. Det fick mig att göra associationer till dataspelet ”World of Warcraft: Wrath of the Lich King” (kort visuell demonstration i länken) som innehåller en stor armé av vapenbärande zombies, odöda drakar och en sorts odöd kung med blålysande ögon som kontrollerar dessa i väldigt mörka och vintriga miljöer. Även sekvenser i sjunde avsnittet indikerar att manusförfattarna tagit inspiration ifrån spelet. Det kändes tämligen nostalgiskt för mig som gammal spelare. Frågan är om det rör sig om slug kopiering eller vänskaplig referens? Jag tror på det senare.

Jag ser fram emot den sista säsongen av Game of Thrones, men ännu mer ser jag faktiskt fram emot Martins nästkommande roman ”The Winds of Winter” som kommer att berätta vad som egentligen sker, så att säga. Den verkliga sagan finns där i hans böcker, och det ska bli spännande att få läsa vilka vägar den tar och vilka likheter som finns med serien. Jag är övertygad om att sagan även endast mätt utifrån serien kommer att ha en fortsatt stabil plats på min lista över de bästa fantasysagorna.

Vargbarnen

Titel: Vargbarnen (Ookami kodomo no Ame to Yuki)
År: 2012
Längd: 117 min
Genre: Fantasy | Animation | Drama
Regissör: Mamoru Hosoda
Skådespelare: Aoi Miyazaki, Haru Kuroki, Yukito Nishii, Takao Ohsawa

När regissören Mamoru Hosoda fick höra av en bekant att barnuppfostran var som att ha ett monster eller vilt djur i huset kläcktes idén till Vargbarnen. Med 15 av 16 positiva recensioner på RottenTomatoes kan man konstatera att den gått bra hos kritikerna.

College-studenten Hana förälskar sig i en mystisk man. Denne visar sig vara en varulv, men Hana avskräcks inte. De får två barn tillsammans. Medan deras yngsta fortfarande är bebis dör varulvspappan i en olycka. Hana måste nu ensam ta hand om sina två vilda ungar som är till hälften människor och till hälften vargar. De kan ta vilken skepnad de vill. För att undvika uppmärksamhet flyttar de till landet. När barnen nått tonårsåldern behöver de avgöra sitt eget öde om att leva som människa eller som varg.

Eftersom Vargbarnen i huvudsak är en vuxeninriktad film förstår jag inte varför man brytt sig om att ge den en svensk titel. Svenska titlar känns nämligen rätt passé. Det finns måhända en myt om att de flesta animefilmer har barn som målgrupp likt västvärldens animationer. Cirka hälften om inte en majoritet av de bästa animefilmerna är däremot ämnade för ungdomar och vuxna. Vargbarnen tillhör inte de allra bästa jag sett, men kvalité har den gott om. Kompositören Masakatsu Takagi gjorde ett fint jobb med originalmusiken.

Detta är en vacker och relativt gripande film om familjeband och moderskap. Mamoru Hosoda har även skrivit originalberättelsen och större delen av manus själv. Beundransvärt att hans verk är ett helt eget påfund. Man kan inte tro att han debuterade med Digimon: The Movie en gång i tiden, men det gjorde han alltså. Han har dock ett flertal andra filmer på sin meritlista som ser klart intressanta ut i mina ögon.

Någon detalj samt moderkaraktärens onödigt irrationella beteende vid en tidpunkt, och det faktum att jag inte anser att Vargbarnen fick en tillräckligt bra upplösning i slutscenerna gör att jag känner att jag måste hålla tillbaka betyget något. Jag hade gärna delat ut en åtta, men en stark sjua får nog duga istället. Suverän film till största delen.

Beauty and the Beast

Titel: Beauty and the Beast
År: 2017
Längd: 129 min
Genre: Fantasy | Musikal | Romantik
Regissör: Bill Condon
Skådespelare: Emma Watson, Dan Stevens, Luke Evans, Josh Gad, Kevin Kline, Ian McKellen, Ewan McGregor, Emma Thompson, Stanley Tucci

Disney har som mål att producera många live-action-versioner av gamla Disneyklassiker inom de närmsta åren. Det är lätt att förstå varför med tanke på den succé de hittills gjort med sådana. Beauty and the Beast från 2017 blev snabbt den mest inkomstbringande live-action-musikalen och dessutom den största remaken någonsin.

Berättelsen har inte många olikheter med Disneyklassikern från 1991. Emma Watson spelar skönheten Belle som förälskar sig i det mystiska odjuret som hon kallar Beast (Dan Stevens). Gaston (Luke Evans) är en extremt narcissistisk skurk som vill ha Belle för sig själv. Det hela utvecklas till ett sorts triangeldrama som kommer att innebära en kamp på liv och död.

Delvis känns det tradigt med samma visa igen, för det är i princip vad denna remake inte helt oväntat är. Men samtidigt lyckas den återfånga magin från det animerade originalet med visuell högklass och bekanta toner av Alan Menken. Musiken är densamma för det mesta, utöver några nya sånger och stycken. Sången Evermore skulle jag utse till den bästa av de nya sångerna.

Den stjärnspäckade och välvalda rollistan tillhör självfallet filmens positiva sidor. Det var särskilt ett mycket bra drag att ge rollen som Belle till Emma Watson. Hon kanske inte är en perfekt sångerska men hon har karisman och utseendet till sin fördel. Jag kan tänka mig att det hade blivit en smärre katastrof om man istället rollsatt påtänkta Kristen Stewart eller Amanda Seyfried.

Beauty and the Beast är en välgjord remake och erbjuder duglig variation till den som vill uppleva sagan utan att just se Disneyklassikern. Jag anser dock att Jon Favreaus The Jungle Book var en liten smula bättre. De får landa på samma slutbetyg ändå.

Topp 10 – Morgan Freeman

Morgan Freeman är en av världens mest älskade skådespelare. Han har medverkat i ett flertal mästerverk under sin långa karriär. Hans bästa filmer enligt min åsikt finns listade i detta inlägg.

10. Gone Baby Gone (2007)

Ben Affleck är en betydligt bättre regissör än skådespelare. Dramathrillern Gone Baby Gone tillhör bevisen på detta. Sevärd.

9. Glory (1989)

Inte fullt lika bra som jag först hoppades på, men högklassigt skådespeleri, foto och originalmusik gör Glory till ett mycket dugligt krigsdrama.

8. Driving Miss Daisy (1989)

Freeman gör en av sina bästa rollprestationer i detta behagfulla drama om en udda men ständigt växande människorelation.

7. Batman Begins (2005)

Batman Begins blev en grymt bra start på Christopher Nolans Batman-trilogi. Den är dock svagast i trilogin trots allt.

6. Million Dollar Baby (2004)

Sorglig och ytterst välgjord. Freeman belönades äntligen med den där Oscarsstatyetten som han länge förtjänat.

5. Unforgiven (1992)

Starkt och gripande westerndrama som är Clint Eastwoods bästa film som regissör. Gene Hackman fick en Oscarsstatyett för sin eminenta insats.

4. The Dark Knight Rises (2012)

Nolan avslutade sin trilogi med flaggan i topp. Mästerlig film överlag, men man kan undra varför Oscarsnomineringarna helt uteblev.

3. Se7en (1995)

Blodisande thriller som sitter kvar i huvudet länge. Ett av David Finchers två mästerverk tillsammans med Fight Club.

2. The Dark Knight (2008)

Tidernas bästa superhjältefilm kort och gott. Heath Ledger stal showen till stor del och fick postumt en mycket välförtjänt Oscar.

1. The Shawshank Redemption (1994)

En av mina favoritfilmer, vad mer kan jag säga? Den växer i stort sett för varje titt. Oförglömlig.