10 Bästa Animerade filmerna

Det finns väldigt många filmer jag gillar i animationsgenren. Att endast hålla mig till tio sådana för denna lista är inte lätt. Listan kan säkert få en del ändringar i framtiden, kanske utökar jag den till en topp-15 när jag sett ytterligare några mästerverk.

Det är jämnt mellan USA och Japan på listan. En amerikansk film har förstaplatsen, men 6 av 10 på listan är japanska. Hayao Miyazaki är den ende regissören med fler än en merit här, han tar rentav upp fyra platser. Det säger en hel del om hur högt jag värderar honom. Förövrigt blir jag en aning repetitiv med tanke på att jag för inte så längesedan listat mina favoriter av Miyazaki.

10. Toy Story (1995)

Jag såg den på bio någon gång 1996 som barn. Onekligen en av animationsgenrens största milstolpar. Magiskt bra på många sätt.

9. Princess Mononoke – Mononoke-hime (1997)

Om filmen varit amerikansk hade vi säkert fått minst ett par uppföljare vid detta lag. Princess Mononoke är ett storslaget och bländande vackert fantasyäventyr på 134 minuter.

8. Det levande slottet – Hauru no ugoku shiro (2004)

Det levande slottet Oscarsnominerades men förlorade mycket oförtjänt till The Curse of the Were-Rabbit. Ren förtrollande filmnjutning som inte bör missas.

7. Kiki’s expressbud – Majo no takkayubin (1989)

Underskattat litet mästerverk med otroligt mycket charm. Rekommenderas speciellt till alla som vill se en film att bli glad av.

6. Inside Out (2015)

Inside Out handlar om känslor och lyckas vara en emotionell bergochdalbana som lämnar starka avtryck. Rolig och fullkomligt briljant, kan tilläggas.

5. A Silent Voice – Koe no Katachi (2016)

En av de största filmöverraskningarna på senare år för min del. Fenomenal i sitt sätt att berätta ur karaktärernas perspektiv. Se den gärna någon gång!

4. Eldflugornas grav – Hotaru no haka (1988)

Jag har sett den en gång och vet inte när jag vågar göra det igen. Tidernas sorgligaste film kort sagt. Det finns ingen som bättre skildrar krigs påverkan på civilbefolkning.

3. Finding Nemo (2003)

Ett av flera mästerverk från mitt favorit-filmår. Jag undrar hur länge den kommer att stå som Pixars bästa enligt mig. Förhoppningsvis kan den bli riktigt hotad någon dag.

2. Spirited Away – Sen to Chihiro no kamikakushi (2001)

Finns likt ovanstående film med på min lista över världens snyggaste. Tänk att Miyazaki skulle överträffa sin storsuccé Princess Mononoke redan med sitt nästföljande verk.

1. The Lion King (1994)

The Lion King var den första bioupplevelsen för mig och är fortfarande en av mina favoritfilmer. Innehåller flera oförglömliga sånger och gåshudsframkallande scener. Borde ses av alla barn.

5 hetaste bubblarna:
När Marnie var där – Omoide no Mânî (2014)
Beauty and the Beast (1991)
Shrek (2001)
Monsters, Inc. (2001)
Team America: World Police (2004)

Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children

Titel: Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children
År: 2016
Längd: 127 min
Genre: Drama | Äventyr | Fantasy
Regissör: Tim Burton
Skådespelare: Asa Butterfield, Eva Green, Samuel L. Jackson, Terence Stamp, Ella Purnell, Judi Dench

Senast Tim Burton regisserade en riktigt bra film var 2007, lite drygt ett decennium senast alltså. De verk han stått för sedan dess har varit mer eller mindre medelmåttiga. Filmatiseringen av Ransom Riggs framgångsrika roman blev tyvärr inget upplyft.

Tonårige Jake (Asa Butterfield) har en farfar vid namn Abe (Terence Stamp) som under hela Jakes liv berättat om ett barnhem ämnat för vad han kallar ‘besynnerliga barn’. Barnen där har övernaturliga förmågor och krafter menar han. Abe insisterar på att barnhemmet finns på riktigt, men Jake tvivlar alltmer ju äldre han blir. Så småningom får Jake erfara att det verkar ligga sanning i historierna. Jake beslutar sig för att söka upp barnhemmet för att få svar. Det visar sig bli en överraskningsfylld resa genom tid och rum.

Den onödigt långa titeln Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children handlar om ett äventyr i Hogwarts-anda. Problemet är att det blir ganska futtigt i slutändan utan någonting som verkligen intresserar. Det finns spänning i protagonisternas kamp mot klockan och mot en sorts ögonlösa skräckvarelser som filmen till stor del får leva på.

Asa Butterfield gör en förfärligt blek insats i huvudrollen. Den vägs däremot upp något av övriga medverkande. Samuel L. Jackson är helt godkänd som skurk här, men jag föredrar honom definitivt i icke-barnvänliga filmer där han får svära och gå på högväxel. Slutbetyget till Miss Peregrine blir en svag sexa. Det är bara att fortsätta hoppas att Tim Burton hittar tillbaka till gamla glansdagar igen.

Twin Peaks (2017)

Först passar jag på att varna för spoilers i denna recension.

Den tredje säsongen av Twin Peaks var årets mest framemotsedda TV-serie för min del, tillsammans med sjunde säsongen av Game of Thrones. De två första säsongerna bildar en av de absolut bästa dramaserierna jag sett. Den hade en fantastisk mix av spänning, komik och hänförande surrealism med intressanta karaktärer och en alldeles egen stilbildande atmosfär. Nu har jag sett de 9 första avsnitten av den tredje säsongen och jag upplever att den saknar i princip allt som gjorde de två första säsongerna så bra.

De 3-4 första avsnitten var engagerande. Det kändes som att David Lynch och kompani byggde upp mot någonting som skulle ta fart och ge serien en ordentlig motor. Jag hoppades framförallt på att Cooper skulle botas från sitt autistiska zombieläge efter att han fått i sig kaffe. Cooper var nämligen de två första säsongernas största drivkraft, men här har han blivit mer av ett störande ankare som står för tröttsam lyteskomik. Efter 9 avsnitt har han fortfarande inte tillfrisknat.

Jag hade även hoppats på att få se mer av de gamla karaktärerna. Cafébiträdet Shelly har exempelvis bara fått 2-3 mindre scener hittills. Vissa andra har dykt upp någon enstaka gång utan att tillföra något. Många nya karaktärer kommer och går, också dessa till synes utan riktigt syfte. Jag får nästan intrycket av att denna säsong har ett manus som skrivits av 20 olika författare till vad som egentligen ska vara 20 olika knasiga serier, och så har de tryckt ihop och klippt bort lite varstans till en enstaka serie.

Vissa scener är så bedövande meningslösa och utdragna att jag dessutom undrar om Lynch bara trollar oss. En scen var ungefär 6-7 minuter lång och bestod av ett rockband som spelade på scen. En annan lång scen innehöll en person som stod och sopade golvet i en bar, från samma kameravinkel hela tiden. Det är som att man har maximalt 30 minuters material till varje avsnitt och fyller ut resterande 30 minuter med nonsens som i bästa fall hade platsat bland ”deleted scenes” på en DVD-utgåva.

Det närmast plågsamma åttonde avsnittet innehöll inget tilltalande alls, åtminstone inte för mig. En timmes vansinnigt flum som vissa säkert är intresserade av hitta meningar bakom, men jag känner att jag inte kunde bry mig mindre och kom på mig själv med att snabbspola genom mycket av detta avsnitt. Denna tredje säsong är som en helt annan serie än de två första säsongerna, både till stilen och kvalitén. Jag vet inte om jag orkar se återstående avsnitt.

Perfect Blue

Titel: Perfect Blue (Pafekuto buru)
År: 1997
Längd: 81 min
Genre: Animation | Skräck | Thriller
Regissör: Satoshi Kon
Skådespelare: Junko Iwao, Rica Matsumoto, Shinpachi Tsuji, Masaaki Ôkura

Satoshi Kon hann endast regissera 4 långfilmer under sin korta levnadstid. En av dessa är den rysliga psykologithrillern Perfect Blue, som var Kons långfilmsdebutDen har onekligen givit inspiration till Darren Aronofkys Requiem for a Dream och framförallt till Black Swan vars likheter är många.

På 90-talet i Japan får popgruppen Cham spela inför mindre publiker. En av gruppens medlemmar, Mima Kirigoe, blir tillfrågad att medverka i TV och film. Mima bestämmer sig för att lämna gruppen för att istället göra karriär som skådespelerska. Detta orsakar ett otroligt missnöje hos ett av hennes fans som blir en ihärdig stalker. Att ständigt pressas av agenter och kollegor och att samtidigt ha en obehaglig stalker efter sig tär på Mimas psyke. Hon får allt svårare att skilja på verklighet och inbillning i vardagen.

Perfect Blue berättar med solida feministiska toner om påtryckningar från män, hur dessa kontrollerar huvudpersonens liv och om ”the male gaze”. Det finns många bra animefilmer med feministiska teman och normbrytande könsroller, men ingen har jag sett hittills som varit så psykologiskt inbiten i feministiskt perspektiv som denna. Ännu mer avhandlar den dock differens mellan fantasi och verklighet tillika äkthet och falskhet som tema. Vi tittare får det själva knivigare att urskilja vad som är menat att vara inbillning under intrigens gång.

Filmen är inte alls förutsägbar i motsats till vad jag trodde ganska länge. Speltidens sista tredjedel innehåller flera vändningar som garanterat lär överraska de flesta. Denna psykologiska skräckthriller ska dock helst ses som en upplevelse snarare än ett pussel som ska lösas. Upplevelsen är nämligen mycket tilldragande, i synnerhet mot slutet med potentiella kalla kårar att leverera.

Perfect Blue kom att förutse redan 1997 att Internet skulle bli ett verktyg för stalkning och trakasserier, något som inte gör den mindre kuslig. Oavsett om man föredrar animefilm, psykologifilm eller bara vill ha bra kvalitet så tycker jag tveklöst att man borde ge Perfect Blue en chans. Även om jag personligen hade önskat något mer svar på dess mysterier så är mitt omdöme högst positivt.

Bästa Fantasysagorna

Detta inlägg har ursprungligen några år på nacken, men jag har gett det ganska många uppdateringar till texten, med några nya länkar och bilder. Rangordningen har även justerats en aning. Någon ny fantasysaga har jag ännu inte lagt till, men hoppas förstås kunna göra det i framtiden.

Jag delger alltså mina favoritsagor inom fantasygenren här. Dessa finns i olika format som filmer, TV-serier, böcker och manga/serietidningar. Därför är de också väldigt svåra att rangordna och jämföra med varandra, men jag har helt enkelt försökt ranka dem efter hur mycket jag gillar dem. Jag tar inte med någon som hittills bara består av exempelvis någon enstaka film, utan sådana som sträcker sig längre än så.

8. Pirates of the Caribbean

Denna charmiga piratsaga tog filmvärlden med storm först 2003. Till stor del var det Johnny Depps förtjänst efter hans fenomenala rollprestation. Själva huvudkaraktären är dessutom en av filmhistoriens guldpärlor. Tyvärr håller de senaste filmerna i serien inte samma klass som de två första, därför måste det bli en blygsam sistaplats på listan här. Jack Sparrows eskapader gillar jag dock mycket överlag.

Bästa musikstycket.

7. I Mumindalen

Tidernas bästa barnprogram skulle jag räkna animeserien I Mumindalen som. Jag älskade den när jag var barn. Framförallt var det kanske spänningen, mystiken och skräckdelarna som lockade. Serien kan i princip kallas skräck för barn, delvis. Här finns spöken, monster, häxor och trollkarlar. Däribland existerar Mårran, kanske det mest skrämmande monstret som någonsin skapats, åtminstone om man sätter henne i relation till att hon förekommer i en barnserie. De svenskfinska röstskådespelarna gör ett väldigt bra jobb, och originalmusiken av japanen Shumio Shiratori är förbluffande högklassigt.

Smårolig scen.
Musikstycke 1.
Musikstycke 2.

6. Warcraft

Warcraft-universumet är definitivt ett av de mest omfattande på listan gällande karaktärer och berättelser. Filmen av Duncan Jones från 2016 utforskar bara en ytterst liten bråkdel av det. Jag har mest tagit del av sagan via spelen Warcraft 3 och World of Warcraft, samt en och annan nördig YouTube-kanal dedikerad till berättelserna. Personligen skulle jag gärna se filmer om bland andra Arthas Menethil som syns i trailern till Wrath of the Lich King här nedan. World of Warcraft har ett otroligt bra soundtrack ska tilläggas också.

Officiel kortfilm om Gul’dan.
Officiel kortfilm om Durotan.
Wrath of the Lich King – trailer.
Mists of Pandaria – trailer.

5. Harry Potter

Den första boken om Harry Potter var den första romanen jag någonsin läste ut frivilligt. Jag var 11 eller 12 år då och fastnade ganska snabbt för J.K. Rowlings trollkarlsvärld. Böckerna är mästerverk för mig, filmerna är mer ojämna och når inte förlagornas höjder. Fina jobb gjordes dock i att överföra sagan på vita duken. Harry Potter känns som en relativt stor del av min uppväxt.

John Williams suveräna ledmotiv.

4. Star Wars

Rymdeposet som gjorde George Lucas till en mäktig man behöver ingen närmare presentation. Jag älskar originaltrilogin och har sett den många gånger. Prequel-trilogin lyfter faktiskt sagan på det stora hela, även om de två första filmerna i den har många feta brister. Det nyare tillskottet The Force Awakens gillade jag skarpt, men jag höll däremot på att somna av den fristående Rogue One.

Trailer till Episod I – VI.
Hemmagjord trailer inkluderande The Force Awakens.

3. Game of Thrones
game
Fantasyserien från HBO har blivit ett fenomen. De många komplexa karaktärerna och deras utvecklingar finns i toppen på listan över allt som fängslar publiken med Game of Thrones. Kvalitén är förstklassig i stort sett överallt. Serien kan jämföras med The Wire på det sättet, och även på det att dialoger får betydligt mer utrymme än actionsekvenser. Förlagsromanerna av George R.R. Martin är inte mindre storslagna, med visst undantag för ”A Dance with Dragons” som har för många händelsefattiga kapitel.

Perfekt trailer.

2. The Lord of the Rings / Tolkiens värld

Peter Jacksons första trilogi består av mina absoluta favoritfilmer. De startade mitt filmintresse och jag hade säkert aldrig haft denna blogg utan dem. Prequel-filmerna om Bilbos äventyr uppskattar jag också redigt, särskilt den första som är helt fantastisk. Tolkiens böcker blir tradiga ibland men jag imponeras över att han lade ner så mycket tid på karaktärer, språk och historia med mera.

Trailer till första trilogin.
Bästa musikstycket.

1. Berserk

Den bästa sagan någonsin råkar även vara den troligtvis minst kända, åtminstone i västvärlden. Berserk är namnet på en mangaserie av japanen Kentaro Miura. Mangan är en extremt mörk, våldsam och skräckfylld medeltida fantasy som får Game of Thrones att framstå som My Little Pony. 1997 gjordes en suverän animeadapation av mangans första delar, som helst ska ses med de japanska originalrösterna. Nya filmer samt en nyare serie har även gjorts, men dessa bör tyvärr undvikas då de är mer eller mindre usla. Ska man någonsin läsa en manga i sitt liv så är det denna. Det finns inte heller någom animeserie i världen som jag rekommenderar framför den från 1997.

Kort rekommendationsvideo om varför Berserk bör läsas.
Hemmasnickrad musikvideo om mangan.
Musikstycke från animeserien.
Musikstycke #2 från animeserien.

Kong: Skull Island

Titel: Kong: Skull Island
År: 2017
Längd: 118 min
Genre: Action | Äventyr | Fantasy | Sci-Fi
Regissör: Jordan Vogt-Roberts
Skådespelare: Tom Hiddleston, Brie Larson, Samuel L. Jackson, John C. Reilly, John Goodman, Corey Hawkins

Den gigantiska gorillan som intog vita duken 1933 har blivit en frekvent återkommande filmfigur sedan dess. Fler filmatiseringar om denne är redan på gång. Tjatigt värre kan det bli.

Strax efter Vietnamkrigets slut leder monsterjägaren Bill Randa (John Goodman) ett gäng forskare och soldater till en outforskad ö i Stilla havet. Randa vet att där finns ett sagolikt jättemonster, men ingen vill tro honom. Det dröjer inte länge tills de blir attackerade på ön av en monstruös jätteprimat. Flera livsfarliga monstervarelser visar sig finnas på ön. Ingen människa kan gå säker.

Skull Island är till största delen en actionfest på lite drygt 2 timmar. Den underhåller hyfsat bra men blir aldrig den episka upplevelse som Peter Jacksons King Kong från 2005 var. Medan Jackson fokuserade mer på karaktärer, äventyrskänsla och att göra Kong mer mänsklig fokuserar Vogt-Roberts på action, explosioner och monsterdjur. Även om resultatet blir sämre så är det samtidigt positivt att filmen håller sig annorlunda.

Här har vi att göra med ett överlag klichéfyllt persongalleri. John C. Reilly och hans smålustiga karaktär utgör dock bästa behållningen. Ett av de främsta problemen med Skull Island  är att den känns för mycket som Star Trek eller åtminstone som att den äger rum på en främmande planet i en annan galax. Betydligt lättare blir det att köpa att exempelvis Jurassic Park och Jacksons King Kong tar plats på Jorden.

Jag fick väl i stort sett vad jag förväntade mig i slutändan; ett lagom roande actionäventyr med några coola monster. Kan absolut vara värd att kolla in om man känner för att fördriva tiden med ett sådant.

Star Wars – vilka är Reys föräldrar?

Jag gör här ett lite annorlunda inlägg där jag funderar på vilka Reys föräldrar kan vara i Star Wars, eller rättare sagt vem hennes blodslinje leder tillbaka till. Rian Johnson som regisserar The Last Jedi har nämnt att Reys föräldrar kommer att adresseras i filmen på något vis, men det är ännu oklart ifall deras identitet avslöjas helt.

J.J. Abrams som regisserade The Force Awakens har sagt att hennes föräldrar inte medverkar där, vilket gör att vi borde kunna utesluta teorin om att Luke är hennes pappa. Det känns bra, för det hade vara en otroligt förutsägbar plot-twist som inte hade chockat någon. Daisy Ridley som spelar Rey tror att publiken kommer att bli överraskade av svaret på frågan, ett annat tydligt tecken på att det inte bör vara Luke. Jag listar några av motiveringarna till varje teori jag delger här nedanför.

Rey är en Kenobi.


Obi-Wan Kenobi skulle mycket väl kunna vara släkt med Rey. De båda karaktärerna har klara likheter och sammanband.

  • Rey hör Obi-Wans röst när hon plockar upp Lukes light-saber.
  • Klädseln – den brittiska accenten – ökenmiljön.
  • Den unge Obi-Wan har tydligen ett kärleksintresse i den animerade serien som han kan ha fått barn med.
  • Vi har aldrig sett Obi-Wan eller Rey misslyckas med ett ”jedi mind-trick”?
  • Obi-Wan skulle få större bränsle till en egen film.
  • Svärdstriden mellan Rey och Kylo påminner i detalj mycket om striden mellan Obi-Wan och Anakin, och Kylo är som bekant en Skywalker likt Anakin.

Rey är en Palpatine.


Jag skulle personligen tycka det vore väldigt intressant ifall Rey hade blodsband till den mörkaste delen av den mörka sidan. Denna teori har kanske inte mycket basis egentligen men kopplingar mellan Rey och Palpatine (Darth Sidious) går absolut att göra.

  • I svärdstriden mellan Rey och Kylo använder hon ett par rörelser som endast hon och Palpatine använt hittills i filmerna. Deras svärdssvingar-stil har slående likheter.
  • På postern till The Force Awakens befinner sig Rey på den ”mörka” och röda sidan med ett småfientligt ansiktsuttryck.
  • Rey har ilsknat till ordentligt flera gånger, som när hon skjuter en Stormtrooper i skogen eller när hon med hat i ådrorna slåss mot Kylo.
  • Hon nästan njuter av att kontra Kylo när hon säger att han är orolig över att aldrig bli lika stark som Darth Vader.
  • Kylo verkar vara betydligt mer intresserad av att träna Rey än av att döda henne.
  • I romanen som följer The Force Awakens hör Rey en mörk främmande röst i sitt huvud som säger åt henne att döda Kylo.
  • Lukes halvsorgsna ansiktsuttryck i filmen kan betyda att han frågar sig hur han skulle kunna träna en Palpatine när han misslyckades med sin egen systerson.

Rey är en Jinn, och eventuellt en Skywalker.


Denna teori är till stor del mina egna tankar och inte heller särskilt slagkraftig. Jag kan ha missat sådant som mer inbitna Star Wars-fans gärna får påpeka.

  • Qui-Gon Jinn som är Obi-Wans gamla mästare skulle kunna ha haft en flört med Schmi Skywalker, mamma till Anakin och farmor till Luke och Leia.
  • Sagan är tänkt att alltid ha en Skywalker eller åtminstone släkten Skywalker i fokus. Rey kan på detta sätt vara en Skywalker utan att vara dotter till Luke eller Leia.
  • Vi vet att ”the force” är stark hos Rey, vilket skulle kunna förklaras genom kraftfulla gener från släkten Jinn och Skywalker.
  • Reys ena förälder skulle kunna ha (delvis?) uppfostrats av Obi-Wan, och således får Rey också en koppling till honom utan blodsband?
  • På en viss poster till The Last Jedi är Reys hårfrisyr i princip identisk med Qui-Gons.
  • Liam Neeson har nämnt att han gärna skulle återvända som Qui-Gonn i någon form.

Reys föräldrar är irrelevanta.


Tråkig teori kan man tycka, men det känns som att den kan vara sann. Det som talar emot den är att The Force Awakens till synes har byggt upp mot en större överraskning.

  • Irrelevanta föräldrar är något som kan förstås av nyare och förmodligen yngre filmtittare som inte sett de tidigare filmerna. Blodslinjer till gamla karaktärer kan kännas förvirrande för dessa filmtittare.
  • Daisy Ridley nämnde att det var uppenbart vilka hennes föräldrar var samtidigt som Abrams sa att de inte är med i filmen.
  • Rey verkar ha växt upp på sin hemplanet sedan födseln. Den yngre Rey ropar t.ex. ”come back!” till sina föräldrar och inte ”don’t leave me!”.
  • Maz säger att Reys föräldrar aldrig kommer tillbaka.
  • Rey skulle bryta mönster i sagan som stark oberoende kvinna. Någon som lärt sig att klara sig på egen hand och som eventuellt utväljs av ”the force” för personliga egenskaper snarare än för gener och blodsband.

Då har jag 4 olika teorier med kort sammanfattade grunder. Jag välkomnar kommentarer om vad jag missat, tagit helt fel på eller träffat rätt. Med många månader kvar till december finns fortfarande mycket tid till att klura vidare.