Zootopia

Titel: Zootopia
År: 2016
Längd: 137 min
Genre: Animation | Äventyr | Komedi
Regissörer: Byron Howard, Rich Moore, Jared Bush
Skådespelare: Ginnifer Goodwin, Jason Bateman, Idris Elba, J.K. Simmons, Octavia Spencer, Alan Tudyk, Shakira

Disney gjorde storsuccé på många sätt med Zootopia som vann en Oscar och en Golden Globe för bästa animerade film, gick även superbt bra på biograferna och blev ytterst kritikerrosad. Ämnena som filmen berör är i sanning högaktuella och har lett till många lovord och diskussioner.

Den lilla kaninen Judy (Ginnifer Goodwin) har hela livet drömt om att bli polis. Hon klarar polisakademin med högsta betyg men får senare nöja sig med de enklaste polisjobben. Tids nog får hon i uppdrag att inom två dygn hitta en försvunnen utter som saknas av sin fru. Judy tar hjälp av småkriminelle räven Nick (Jason Bateman) och tillsammans får de erfara att fallet är mycket större än vad de kunnat ana, och att det kommer påverka hela staden.

Zootopia är en ovanligt samhällskritisk familjefilm om rasism, fördomar och sociala strukturer. I princip en barnfilm för vuxna, om det nu låter vettigt. Den är tillräckligt roande, färgglad och kvick för att uppskattas av yngre barn, men som vuxen kan man ännu bättre greppa dess tunga budskap som ligger rätt i tiden. Det känns inte helt fel att visa filmen på skolor med syfte att låta yngre elever analysera den.

Roligare barnfilmer än denna finns ett ganska stort antal av. Däremot ligger den nära toppen vad gäller kreativitet och nämnd samhällskritik. Många repliker är ruskigt smarta dessutom. Med såhär god underhållning och tankeprovokation förtjänar Zootopia ett högt slutbetyg.

Logan

Titel: Logan
År: 2017
Längd: 137 min
Genre: Sci-Fi | Drama | Action | Thriller
Regissör: James Mangold
Skådespelare: Hugh Jackman, Dafne Keen, Patrick Stewart, Stephen Merchant, Boyd Holbrook

Det är många superhjältefilmer nuförtiden framförallt från Marvels universum som brukar svika mina förväntningar. Jag tyckte exempelvis att både Age of Ultron och Civil War var oengagerande sömnpiller, för att inte tala om nästan genomusla The Amazing Spider-Man 2. Med glädje kan dock säga att Logan är som en motsats till dessa.

Handlingen utspelar sig år 2029. En grå Logan (Hugh Jackman) har pensionerat sig från superhjältelivet och är en av väldigt få mutanter som fortfarande andas efter ödesdigra dispyter mellan mutanter och människor. Charles Xavier (Patrick Stewart) har blivit halvsenil med åren, hans krafter går inte alls att lita på längre. Ett nytt hopp för mutanterna dyker upp i form av unga Laura (Dafne Keen) vars förmågor uppvisar slående likheter med gamle Wolverines. Logan vill helst inte ha med henne att göra men tar sig så småningom an rollen som hennes beskyddare.

Det finns mer kvalitetsmässig potential för superhjältefilmer med R-rating än för de mer familjevänliga. Logan påvisar detta utomordentligt bra och står sig inte bara som den överlägset bästa Wolverine-filmen utan även som den hittills bästa filmen om X-Men i mitt tycke. Den känns förvisso småklyschig och jag är inte alls förtjust i det här med genetiska kloner som antagonister, men klyschorna gäller inte nödvändigtvis superhjältegenren. Både Wolverine och Professor X får värdiga avslut av Jackman och Stewart, för det är inte särskilt troligt att de återvänder till rollerna.

Logan lyckas vara både våldsamt underhållande och emotionellt fängslande. Det verkar ha hjälpt till att höja ribban en aning, och det är bra, för jag är som sagt lite trött på den mediokra kvalitén som annars genomsyrar genren numera.

The Jungle Book

Titel: The Jungle Book
År: 2016
Längd: 106 min
Genre: Äventyr | Drama | Fantasy
Regissör: Jon Favreau
Skådespelare: Neel Sethi, Bill Murray, Ben Kingsley, Idris Elba, Lupita Nyong’o, Scarlett Johansson, Giancarlo Esposito, Christopher Walken

Kanske är animerade Disneyklassiker på väg att bli nästa ”superhjältefilmer”? En hel drös ska nämligen filmatiseras i live-action framöver. Hittills har vi sett bland andra Maleficent (2014), Cinderella (2015) och Beauty and the Beast (2017). Inte nog med att vi heller får denna version av Rudyard Kiplings berättelser om Mowgli, vi får ytterligare en år 2018 med Christian Bale och Benedict Cumberbatch på rollistan.

Människobarnet Mowgli (Neel Sethi) har uppfostrats i en indisk djungel av vargar, med Raksha (Lupita Nyong’o) som modersgestalt. De flesta av djungelns innevånare accepterar Mowglis närvaro och söker inte dispyt med honom. Undantaget är den rent ondskefulla tigern vid namn Shere Khan (Idris Elba) som vill döda Mowgli då han hatar människor. När vargarna inser att det inte längre är säkert för människovalpen att stanna hos dem får han följa med pantern Bagheera (Ben Kingsley) till närmsta människobostad. Men Shere Khan är dem snart hack i häl och Mowgli måste kämpa för sitt liv.

En film som denna är i stort behov av att ha hög kvalitet på sina visuella effekter och det bör konstateras att den sannerligen har det med råge. Det kan lätt tros att man ibland ser på en vanlig naturdokumentär från BBC Earth och att man dessförinnan ätit konstiga svampar. The Jungle Book var väl värd sin Oscar för bästa visuella effekter och står sig säkerligen som en viss milstolpe i filmindustrin.

Skådespelarna passar väldigt bra i sina roller, frånsett Christopher Walken som jag personligen anser utgöra ett störningsmoment. Han spelar King Louie och låter sådär som han alltid gör till rösten och man kan på långt håll även se att ögonen är hans. Det måste förövrigt vara svart att agera mot icke-existerande individer i totala låtsasmiljöer med plastbakgrund som huvudrollsinnehavaren Neel Sethi får göra, men han fixar det faktiskt helt galant.

The Jungle Book är en snygg och underhållande äventyrsfilm som inte direkt imponerar jättemycket utöver det visuella. Det ska bli intressant att se vilken som hamnar på topp av denna och den kommande filmen regisserad av motion-capture-mästaren Andy Serkis.

Topp 10 – filmer att se innan träning

Styrketräning är något jag brukar jag ägna mig åt på fritiden. Förvisso ser jag sällan på film strax innan ett pass, men om jag skulle göra det så lämpar sig filmerna på denna lista bra. Listan består av filmer som ökar ens adrenalin eller ens träningsmotivation, som såklart kan gälla andra typer av träning än just styrketräning.

10. Fight Club
figtcl
Brad Pitts vältränade kropp i Fight Club har fått ganska mycket uppmärksamhet, men det är främst slagsmålen kombinerade med hög spänning som gör att filmen passar på denna lista.

9. Machete
mach
Over-the-top-action med finess och många coola karaktärer. Om gamle Danny Trejo kan så kan jag också, kan man tänka.

8. The Raid
raid11
En polisman som är mycket skicklig i martial-arts får tampas med många skurkar. Underhållande film från Indonesien.

7. Rocky
rock
En lista som denna ogiltigförklaras nog lätt utan Rocky medverkandes. Personligen är jag inte överförtjust i filmen, men bra är den.

6. Kick-Ass
kick
Fyndig action med en liten tjej som klår upp vuxna män utan problem. Slutstriden är kanon.

5. Apocalypto
apoc
Rysligt spännande film som sätter hjärtat i halsgropen. Adrenalinkick av stor kaliber.

4. Mad Max: Fury Road
mad
Hamnade nyligen på min lista över remakes, men platsar här likväl. Soundtracket speglar filmens intensitet.

3. Ip Man 1 och 2
ipman
Ett par av de bästa martial-arts-filmerna från senare år. Actionscenerna är fantastiska.

2. Pumping Iron
iron
Dramadokumentär om kroppsbyggandets gyllene era. Fristående uppföljaren Generation Iron är också sevärd men inte fullt lika bra.

1. 300
300
Ohotad på förstaplatsen. Jag har säkert sett den runt ett tjugotal gånger, slutscenerna får mig varje gång att vilja ta upp ett spjut och börja kriga.

Det är bra att ha rätt träningskläder när man tränar också!

Topp 10: Soundtracks från TV-serier

Det är generellt mycket lättare att hitta bra original-soundtracks i filmer än i TV-serier tycker jag. En hel del guldkorn från TV-serier står dock givetvis att finna, och här listar jag mina 10 favoriter. Varje OST får två exempel bestående av YouTube-länkar av mig

10. Westworld – Ramin Djawadi

En av de bästa TV-serierna från senare år har förstås ett bra soundtrack. Det är dock inte mycket av seriens storhet som ligger i just musiken, men en tiondeplats gör den sig förtjänt av här ändå.

Länk 1
Länk 2

9. Deadwood – Reinhold Heil, Johnny Klimek

Liksom ovanstående serie ligger storheten främst i skådespeleriet och dialogerna. Musiken hamnar i skymundan, men det ska erkännas att jag verkligen gillar de stämningsfyllda Western-tonerna som Deadwood innehåller.

Länk 1
Länk 2

8. The Pacific – Hans Zimmer, Blake Neely, Geoff Zanelli

Varken själva serien eller dess soundtrack håller samma kvalitet som föregångaren Band of Brothers. Kompositörerna har dock gjort fina jobb, och mindre ska man kanske inte förvänta sig heller när Hans Zimmer sitter vid rodret.

Länk 1
Länk 2

7. Planet Earth II – Hans Zimmer, Jacob Shea, Jasha Klebe

En av två serier på listan jag ännu inte sett, men jag har hunnit lyssna på musiken och tycker den låter riktigt magnifik. Jag skulle kanske ha kunnat ta med fler serier från BBC Earth här, men just musiken till Planet Earth II tycks förtjäna sin medverkan extra väl.

Länk 1
Länk 2

6. Vikings – Trevor Morris

Den andra serien på listan som jag tyvärr inte sett. Soundtracket av Trevor Morris är dock mäktigt och får mig att vilja börja titta på serien.

Länk 1
Länk 2

5. I Mumindalen – Shumio Shiratori

Favoritserien från min barndom har ett ljuvligt soundtrack komponerat av Shumio Shiratori som underligt nog inte har något annat på meritlistan gällande film och TV. Han förtjänar många hyllningar för sitt jobb med Mumindalen.

Länk 1
Länk 2

4. Game of Thrones

För andra gången hamnar Ramin Djwadi på listan. Hans bästa skapelse hittills är soundtracket till Game of Thrones. Mitt favoritstycke kan jag tveklöst utse ”Mhysa” till.

Länk 1
Länk 2

3. Band of Brothers – Michael Kamen

Den bästa krigsserien någonsin har ett storartat soundtrack av tvåfaldigt Oscarsnominerade Michael Kamen. Musiken bidrar effektivt till seriens skyhöga kvalitet.

Länk 1
Länk 2

2. Twin Peaks – Angelo Badalamenti

Namnet på en av de mest stämningsfulla TV-serierna någonsin är Twin Peaks. Soundtracket av Angelo Badalamenti förstärker stämningen avsevärt. Jag minns att när jag först såg serien på DVD brukade jag ofta kolla igenom introt istället för att skippa det, bara för att få höra de sköna tonerna.

Länk 1
Länk 2

1. Berserk – Susumu Hirasawa

En av huvudanledningarna till att denna adaption av den minst sagt mästerliga förlagan blev så lyckad är soundtracket av musikgeniet Susumu Hirasawa. På 00-talet gjorde han även musiken till hyllade animefilmen Paprika. Personligen blir jag som uppslukad av soundtracket till Berserk.

Länk 1
Länk 2

Ferris Bueller’s Day Off

Titel: Ferris Bueller’s Day Off
År: 1986
Längd: 103 min
Genre: Komedi
Regissör: John Hughes
Skådespelare: Matthew Broderick, Alan Ruck, Mia Sara, Jeffrey Jones, Jennifer Grey, Charlie Sheen

John Hughes regisserade inte särskilt många filmer under sin alldeles för korta livstid. Men minst 2-3 stycken av de han skapade har kultstatus, och Ferris Bueller’s Day Off  är en av dessa. Tom Cruise, Johnny Depp, Jim Carrey och många andra av dåtidens unga talanger var påtänkta för huvudrollen som slutligen tilldelades Matthew Broderick.

Ferris Bueller (Broderick) är inte precis den mest skötsamma eleven på sin skola. Han skolkar ofta, men hans föräldrar är helt blinda inför detta och låter honom stanna hemma en dag när han låtsas vara sjuk i sängen. Rektorn på skolan, spelad av Jeffrey Jones, är beslutsam i att fånga Ferris på bar gärning då han vet att denne brukar skolka. Ferris lyckas genom en listig plan få med sig vännen Cameron (Alan Ruck) och flickvännen Sloane (Mia Sara) för en skolfri dag av galna upptåg.

Ferris Bueller’s Day Off är en både rolig och charmig komedi vars klassikerstatus jag definitivt kan förstå. Regissörens The Breakfast Club blev jag knappt det minsta förtjust i alls, så denna film som kom året efter känns som ett mycket gott uppryck på så vis. Bland stjärnorna som var påtänkta för rollen som Ferris var det bra att den gick till Broderick som gör en tämligen utmärkt prestation. Även Jeffrey Jones är superb som den klantige rektorn. Här finns ett väl valt persongalleri.

Idén liksom manuset är enkel, men Hughes gör någonting väldigt snillrikt av det hela. Filmens budskap kan kännas grumligt dock, är handlingen att skippa skolan så tjänlig som filmen får den att framstå? Men det kanske man inte ska fundera så mycket på utan istället se Ferris Bueller’s Day Off som en smågalen ändock avslappnad komedi att bara roas åt. Jag tycker att slutbetyget kan få bli så högt som en åtta.

 

Morran & Tobias – som en skänk från ovan

Titel: Morran & Tobias – som en skänk från ovan
År: 2016
Längd: 99 min
Genre: Komedi
Regissör: Mats Lindberg
Skådespelare: Johan Rheborg, Robert Gustafsson, Robert Aschberg, Micke Andersson

Johan Rheborgs och Robert Gustafsson porträttering av en galen mor och son på glesbygden kom först i format av enstaka sketcher, sedan i en populär TV-serie och nu även i en film som gjort ekonomisk succé men sågats av kritiker. Personligen har jag för det mesta roats riktigt gott åt figurerna och deras små upptåg.

Handlingen i filmen börjar med att Morran & Tobias tvingas flytta då de bränt ner sitt hus. De tilldelas ett hus av kommunen som mest påminner om ett åldrigt ruckel, men Morran verkar åtminstone ha en gladlynt inställning. Morran har tankar på att skaffa en man och får hjälp av Tobias med att lägga ut sin profil på dejtingsajter. Tobias har sikte på att få reda på varför en nedgrävd väska och dess innehåll han hittat intill huset verkar så bekant.

Problemen med Som en skänk från ovan är att produktionskvalitén inte direkt är högre än seriens, något som hade varit på sin plats i filmformatet. Morran & Tobias gör sig även likt karaktärer som Mr. Bean mer lämpliga i sketcher och kortare avsnitt än i långfilmer. Ett för tunt innehåll smetas ut över en för stor yta. Men jag vill inte ställa mig på de mest negativa kritikernas sida och påstå att filmen är dålig.

Trots allt utgör Som en skänk ett fullt dugligt tidsfördriv med flera skrattframkallande scener och många roliga repliker. Den som gillar serien bör egentligen inte bli alltför besviken. Jag tyckte att jag fick vad jag förväntade mig, varken mer eller mindre. Görs en uppföljare kommer jag säkert att se den också vid någon tidpunkt.