Harry Potter – övriga tankar

I solemnly swear that I am up to no good.

Efter att jag i korta drag recenserat samtliga filmer om Harry Potter har jag skrivit ihop ett inlägg med ytterligare tankar och funderingar kring dem. Länkar till mina recensioner finns att klicka på här nedan:

Del 1-3
Del 4-6
Del 7-8

Bland alla existerande fantasysagor finns några få jag rankar högre än den om Harry Potter. Författaren J.K. Rowlings magiska värld skulle jag dock ge förstaplatsen åt bland fantasyvärldar att helst leva i. Middle-Earth och resten av J.R.R. Tolkiens värld skulle såklart vara otroligt kul att besöka och semestra i, men man vill inte stanna permanent i den. Man skulle liksom sakna elektricitet, till exempel. Rowlings värld däremot är vår verkliga värld fast med äkta magi i stort sett. Vem skulle inte vilja kunna flyga runt på en kvast eller städa sitt hem genom att vifta lite med ett trollspö? Fast det vore en satans osis att födas som mugglare.

Denna fantasivärlds dragning bottnar mycket i att den helt enkelt känns bättre på många sätt än vår verkliga. Det blir lätt att ens tankar stannar i den när man just haft ett maraton med samtliga 8 filmer. Varför fick inte jag något antagningsbrev till Hogwarts när jag fyllde 11 år? Så besviken jag känner mig över det. Men om jag gissar rätt efter att ha läst på lite om elevhemmen skulle jag ha placerats av sorteringshatten i Hufflepuff – det där töntiga hemmet som ingen vill hamna i. Jippi.

Jag har ett starkt nostalgiskt förhållande till böckerna om Harry Potter. När jag läste ut första boken var jag runt 10 år gammal. Jag var definitivt ung då eftersom jag uttalade Hermiones namn Hermi-åne. Sista boken läste jag ut som 16-åring och då hade jag bättre koll på namnen. Jag har inte läst böckerna sedan dess och har dem alltså inte i färskt minne, så jag kommer inte att göra många jämförelser med böckerna här. Att även filmerna ger mig nostalgikänslor ska konstateras, särskilt den första filmen som trots allt är en av de sämre i serien men som introducerar oss till trollerivärlden på ett effektivt sätt. Inte minst tack vare den närmast perfekta rollsättningen från första till sista filmen har man producerat lyckosamma adoptioner som gjort storsuccé.

Vad jag stör mig på i de flesta filmerna är diverse detaljer och moment som känns märkliga. The Order of the Phoenix innehåller till exempel en scen där Hermione har en träningsduell mot Ron. En av Weasley-tvillingarna slår vad med den andre om vem som vinner. Han bestämmer sig alltså för att satsa pengar på Ron. Känner han inte Hermione?! Känner han inte sin bror?! Det vore som att satsa på att Norrby IF skulle vinna en fotbollsmatch mot Real Madrid. Nåja, om det är fullt så illa kan diskuteras, men det bör inte råda några tvivel hos tvillingarna om att Hermione är den överlägsna trollkonstnären. Kunde man inte låtit någon yngre och mindre känd karaktär satsa pengar på Ron istället?

På tal om fotboll så har jag länge haft funderingar om VM-finalen i quidditch som tar plats i början av The Goblet of Fire. Arenan som den spelas på ser ut att vara gigantisk och dessutom fullsatt. Det borde betyda att Viktor Krum som sägs vara världens bästa ”sökare” kan likställas med Cristiano Ronaldo? Ändå går han till synes på en vanlig trollkarlsskola, tävlar mot Hogwarts i en skolkamp och dansar med eleverna på deras bal, helt utan livvakter i någon form. Det tycks väldigt underligt. Men det går förstås att ha överseende med, och kanske finns förklaringar till detta som jag missat? I beräkningarna kan man åtminstone ta med att rektor Dumbledore själv är en kändis och att Hogwarts är långt mer berömd än våra vanliga skolor för mugglare är.

Slutligen gällande logiska luckor vill jag framhäva en konversation från The Half Blood-Prince där professor Slughorn frågar Hermione var hennes mugglarföräldrar gör. Hon förklarar att de är tandläkare, och professorn svarar att han inte vet vad tandläkare är. Man kan fråga sig om tandläkare inte finns bland trollkarlar och häxor. Men vad gör de i så fall åt tandbesvär? Bellatrix Lestrange har då inte gjort mycket åt sina mindre hälsosamma tänder. En skylt i Diagon Alley kan dock ses i filmerna med texten ”Surgical and Dental operator”, vilket föreslår att en sorts tandläkare finns bland dem. Dessutom syns ordet ”dentist” på en klocka hemma hos familjen Weasley i The Chamber of Secrets. Hur kommer det sig att professor Slughorn aldrig har hört om tandläkare när han ändå tycks vara bekant med mugglarvärlden i övrigt då han gömmer sig i ett mugglarhus i början av filmen? På Hogwarts hålls dessutom lektioner i muggarstudier, med läraren i ämnet tillfångatagen av Voldemort The Deathly Hallows: Part 1. Tandläkare måste väl ha nämnts i dessa lektioner annars? Det här logiska hålet borde inte ha släppts förbi.

Som jag nämnde i mina recensioner har jag aldrig riktigt gillat någon av romanserna som uppstår mellan karaktärerna. Åtminstone inte i filmserien. Harry är sagans huvudhjälte, och han hamnar av tämligen otydliga anledningar i ett förhållande med Rons lillasyster. Ginny Weasley har karisma som en stel gammal disktrasa, och det kanske man kan beskylla skådespelerskan Bonnie Wright för till stor del. Man blir inte till sig av extas direkt när huvudhjälten gör henne till sin framtida fru. Ron och Hermione har jag också lite svårt att köpa som kärlekspar, eftersom jag inte ser riktigt kan se när eller hur deras vänskap blivit till kärlek. Den kärleken känns krystad, åtminstone i filmerna. Men kanske är det tonåringen inom mig som fortfarande tjusas av Hermione och därför fördunklar mitt sinne med svartsjuka? Äsch.

Harry må som sagt vara sagans huvudhjälte i form av sin ytterst centrala roll som karaktär. Men jag skulle vilja lyfta fram en annan som den absolut största hjälten. Det är inte Hermione eller Ron. Det är inte ens Dumbledore. Personen jag syftar på har en roll som trippelagent bakom ridåerna och arbetar i det dolda. Severus Snape har räddat och assisterat Harry otaliga gånger sedan Harrys första år på Hogwarts utan minsta önskan att få kredd för det. Han har fullständigt överlistat många inklusive självaste Voldemort. Han har lidit och utsatt sig för livsfara mer än någon annan. Han fick betala med sitt liv i slutändan samtidigt som han fortsatt håller masken. Allt för andra människors skull, och speciellt för Harrys vars pappa han rentav avskydde. Alan Rickmans idealiska rollprestation därtill gör Snape till min favoritkaraktär i filmerna, tätt följd av Hermione.

Trots att denna filmserie inte består av några mästerverk kommer den alltid att ha en stadig plats i mitt hjärta. Böckerna mer så, och jag får kanske se till att läsa dem igen inom en snar framtid, på originalspråk naturligtvis. Då kan jag eventuellt passa på att skriva ett inlägg där jag gör närmare jämförelser mellan filmerna och böckerna.

Mischief managed.

Harry Potter 7-8

Film 4-6

Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1 (2010)
David Yates blev bara bättre på sitt jobb för varje installation i Potter-serien han regisserade. Det var en självklarhet för min del att man delade upp filmatiseringen av sista boken i två delar. De blir således mer trogna och värdiga sin förlaga.

The Deathly Hallows: Part 1 har varken humor eller action att tala om, men istället står den sig som den mest stämningsfulla delen i filmsagan. Den lever mycket på just stämningen och på att huvudrollsinnehavarnas skådespeleri förbättrats. Alexandre Desplat komponerade även ihop ett förträffligt bra soundtrack för att höja kvalitén ytterligare.

Man kan gott kritisera att denna film känns som den upptakt den är och att den inte hamnar på någon slutlig höjdpunkt. Jag stör mig dock inte på den saken. Faktum är att detta är den enda filmen i serien som inte innehåller något alls jag direkt stör mig på. Väldigt snygg och välgjord.

betyg8

Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2 (2011)
De flesta verkar vara överens om att finalfilmen The Deathly Hallows: Part 2 är den bästa i serien. Åtminstone verkar den vara mest omtyckt. IMDb-betyget står på över 8, barometern på RottenTomatoes visar 96%, över 1,3 miljarder dollar kammades hem och Oscarsnomineringarna blev 3 i antal.

Detta är stormen efter lugnet som var föregående film. Den fängslande stämningen har ersatts med såväl action som emotionell kraft. Ingen annan film i serien har lyckats få mig att bli tårögd, så denna förtjänar extra beröm för att den lyckades. Varför Severus Snape är min favoritkaraktär i serien motiveras bäst här med hans hemligheter avslöjade för oss. Men naturligtvis bidrar Alan Rickmans oförglömliga insatser mycket till det också.

Jag har svårt att bestämma mig för om Part 2 verkligen är bäst i serien, men den är bestämt minst like bra som sin föregångare och som The Prisoner of Azkaban vars slutbetyg landade på samma siffra. David Yates och kompani avslutade sin mäktiga filmsaga med flaggan i topp.

betyg8

Harry Potter 4-6

Film 1-3

Harry Potter and the Goblet of Fire (2005)
Mike Newell fick äran att regissera filmatiseringen av bok nummer 4. Den ger rum åt mycket action och spänning i en kamp mellan trollkarlsskolor. Ingen film i serien väcker dock så många frågor för mig som denna, på ett negativt sätt alltså.

För första gången dyker Voldemort upp i egen hög person spelad av Ralph Fiennes. Jag måste dock medge att jag har lite svårt för det nästan Jim Carrey-lika sättet han porträtteras på. I boken beskrivs Voldemort som betydligt mer skrämmande än hur vi får se honom i filmerna. Brendan Gleeson är däremot helt strålande som den besynnerlige nya Hogwarts-läraren Alastor Moody.

Frågan är om man inte borde ha använt sig av studions ursprungliga idé om att göra två filmer av den långa boken. Jag tror att det hade kunnat gå ännu bättre så. Mycket material utelämnas och det blir för stor fokus på skoltävlingen som Potter deltar i. Mycket underhållande slutproduktion dock trots en del konstigheter.

Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007)
Föregående film hade nästan fått för mycket innehåll inklämt. I denna ser vi snarare prov på motsatsen med en av sagans mer innehållsfattiga filmer. Lite märkligt kan tyckas då boken är längst av alla.

Jag har lätt att störa på mig på den nya karaktären Dolores Umbridge, och ingenting lyckas riktigt få mig jätteengagerad förrän ungefär sista halvtimmen är igång. Gary Oldman, Michael Gambon och Ralp Fiennes räddar filmen i sina actionscener, och min favoritskådespelerska Helena Bonham Carter är en ytterst välkommen förstärkning till ensemblen som Bellatrix Lestrange. Hon fick inte rollen ursprungligen, men det var minst sagt bra att hon knep den till slut.

Även Evanna Lynch är felfri som Luna Lovegood ska påpekas. Tack vare nämnd sista halvtimme och dessa utomordentliga skådespelare landar mitt slutbetyg på en svag 7:a. Annars hade det säkerligen blivit lägre.

Harry Potter and the Half-Blood Prince (2009)
Jag minns att jag kände mig besviken på denna film efter att jag sett den på bio 2009. Den gjorde nämligen inte boken tillräcklig rättvisa. Trots det ansåg jag den vara bättre än The Order of the Phoenix, vilket jag fortfarande står fast vid.

The Half-Blood Prince är nära att bli en romantisk komedi då mycket tid ägnas åt komik och i synnerhet åt kärleksrelationer. Just kärleksdramatiken borde fått ha lämnat mer plats för mysteriet om halvblodsprinsen som väger avsevärt tyngre i boken. Jag har förövrigt aldrig varit särskilt förtjust i något av kärleksparen som bildas, vilket jag skrivit mer om i detta sammanfattnings-inlägg.

Precis som med föregående film räddas denna av en andra halva som är mörkare samt mer actionpackad och allmänt intressant. Överlag rör det sig om ett välgjort verk som fick en förtjänt Oscarsnominering för bästa foto.

betyg7

Film 7-8

Harry Potter 1-3

Film 4-6

Harry Potter and the Philosopher’s Stone (2001)
Liksom många andra i min ålder har jag växt upp med J.K. Rowlings böcker såväl som filmatiseringarna av dem. När jag först såg The Philosopher’s Stone rörde det sig om en röstdubbning på VHS (usch). Förlagan var innan dess den första riktiga boken jag någonsin läst ut frivilligt.

Med barn och ungdomar som främsta publikinriktning introducerar Chris Columbu denna trollkarlsvärld på vita duken. Visualiseringen av boken är behaglig och fokuserar på ett lättsamt äventyr som duger åt vuxna och som lär älskas av barn. Det är varmhjärtat och oskyldigt här i början, till skillnad från majoriteten av de senare filmerna som är betydligt mörkare.

Daniel Radcliffe är bitvis dålig i sin första rollprestation här, och Emma Watson överspelar en smula för hårt. Men det är lätt förlåtet. Många av de vuxna skådespelarna är skickliga veteraner som utjämnar. Charmerande och magiskt, trots en mängd logiska luckor.

betyg6

Harry Potter and the Chamber of Secrets (2002)
Sista filmen i serien med Sir Richard Harris medverkandes. Han avled sorgligt nog några veckor innan biopremiären.

Filmteamet har som i föregångaren inte sparat på kvalité med det visuella. De bjuder minsann på fint effektmakeri. Kenneth Branagh stjäl showen när han syns i bild. Han har nämligen fått hoppa in i en biroll som högfärdig lärare. Utöver detta finns dessvärre många brister.

Detta är kort sagt sagans svagaste del enligt mig. Den håller sig förutsägbar utan att någonsin komma upp i någon klimax. Tyvärr har jag inte mycket intressant att säga om The Chamber of Secrets. Den får en halv-svag 6:a i betyg.

betyg6

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (2004)
Turen att regissera tredje delen föll på Alfonso Cuarón. Han är målmedveten och styr åt helt rätt håll med både högre kvalitet och mörkare toner. Precis vad denna filmserie behövde här.

Flera nya skådespelare får träda framför kamerorna. Däribland Michael Gambon som fick ta över efter avlidne Richard Harris. Det var ärligt talat bra med ett byte där då Harris mysfarbror så småningom behöver bli mer energisk och något yngre. Gambon var ett perfekt val. Man kunde inte heller ha hittat en bättre Sirius Black än den briljante Gary Oldman.

The Prisoner of Azkaban lyckas bättre än sina föregångare på samtliga plan. Alfonso Cuarón visar att han är en vassare regissör än Chris Columbus. Han regisserade en av de absolut bästa filmerna om Harry Potter.

betyg8

Film 4-6

Tävling: vinn Daddy’s Home 2 på Blu-ray!

Jag lottar ut ett svenskt exemplar av Daddy’s Home 2 på Blu-ray till någon som svarar rätt på frågan nedan.

Vem har regisserat filmen?
1. Sean Anders
X. Etan Cohen
2. Jay Roach

Skicka svaren på frågan samt din adress till voldotavling@hotmail.com så har du chans att vinna!

Tävlingen är nu avslutad!

Topp 10 – Eric Cartman

Eric Cartman skulle jag förmodligen utse till den bästa karaktären som skapats i fiktionens värld. Hans personlighet är paranoid, egocentrisk, rasistisk, sociopatisk, bortskämd och manipulativ. Han saknar helt självinsikt och han har flertalet mentala problem. Man kan tro att det är Donald Trump jag beskriver.

I detta inlägg listar jag de 10 bästa avsnitten av South Park där Cartman står i centrum och hans personlighet träder igenom. Jag ger också länkar till avsnitten på SouthParkStudios där de kan ses gratis.

Tidigare har jag gjort en lista över de allmänt bästa avsnitten från serien; här. De blir naturligtvis ganska lika varandra.

10. Cat Orgy (Säsong 3)

Utspelar sig när killarna gick i tredje klass och Cartman var mer oskyldig. Stan’s storasyster Shelly ska vara barnvakt åt Cartman då hans mamma ska på fest. Shelly gör klart att det är hon som bestämmer i huset under tiden. Hon och Cartman kommer bra överens så småningom när hennes äldre pojkvän blir deras gemensamma fiende.
Länk

9. Awesom-O (Säsong 8)
Cartman planerar att grundlura Butters genom att klä ut sig till en robot som har uppgiften att vara Butters vän. Det visar sig att Butters förfogar över en pinsam videoinspelning på Cartman som han kan använda som hämnd ifall det någonsin skulle krävas. Cartman håller sig därför kvar i sin robotdräkt länge i hopp om att få tag på videoklippet och förstöra det.
Länk

8. Cartman Finds Love (Säsong 16)
Allas vår favorit-rasist spenderar sin tid genom att sammanföra skolkamrater av samma etnicitet som kärlekspar. Det visar sig som så många gånger förut att han lider av psykologiska besvär som kommer att ge honom motvind.
Länk

7. Casa Bonita (Säsong 7)
Kyle fyller år och får ta med några vänner till nöjesrestaurangen Casa Bonita. Cartman tillåts inte följa med trots att han gärna vill, men ifall Butters inte kan komma så får Cartman ta hans plats. Cartman hittar en lösning genom att låsa in Butters i ett skyddsrum. Men när polisen kopplas in ser det mörkt ut för gärningsmannen.
Länk

6. Ginger Kids (Säsong 9)
I klassrummet föreläser Cartman rasistiskt om gingerbarn; det vill säga rödhåriga barn med blek hy och fräknar. För att lära honom en ordentlig läxa sminkar hans vänner honom och färgar hans hår när han sover så att han själv ser ut som en ginger. Konsekvenserna blir dessvärre ödesdigra.
Länk

5. Cartman’s Incredible Gift (Säsong 8)

Cartman hamnar i en kortvarig koma efter att ha försökt flyga från ett tak. När han vaknar tror han sig ha fått en sorts psykiska krafter. Stadens polis vill använda dessa för att lösa några mordfall. Att lita på Cartman och hans påstådda krafter är dock inte något de borde göra.
Länk

4. Scott Tenorman Must Die (Säsong 5)
Avsnittet som verkligen förvandlade Cartman från busunge till ondskefullt geni. Scott Tenorman är en översittare som ständigt retar och förlöjligar honom. För att hämnas tänker Cartman ut en plan som ska förgöra Tenorman en gång för alla.
Länk

3. Breast Cancer Show Ever (Säsong 12)
Wendy tröttnar på att Cartman alltid ska provocera och jävlas med henne. Hon utmanar honom på en fajt efter skolans slut. Cartman inser att han kan förlora fajten och skämma ut sig inför hela skolan. Han försöker smita undan på många sätt utan att någon ska få reda på att han inte vågar slåss.
Länk

2. The Death of Eric Cartman (Säsong 9)
Skoleleverna i South Park ignorerar Cartman till fullo eftersom att han alltid beter sig så illa mot allihop. Han börjar sedermera tro att han är död eftersom ingen tycks kunna se eller höra honom. Till himlen eller helvetet förs han dock inte, och han undrar då om Gud kanske vill att han ska kompensera för tidigare illdåd innan han får komma in i himlen. Med hjälp av den ende som tycks kunna se honom, Butters, försöker Cartman gottgöra för de synder han begått så många gånger.
Länk

1. Tsst (Säsong 10)

Cartmans mor känner att hon behöver söka hjälp för att få ordning på sin son. Hon ringer Nannyakuten som visar sig vara chanslös och blir totalknäckt. Det enda val som finns kvar är att kalla på ”The Dog Whisperer” Cesar Millan, som med sina mer exklusiva knep kanske kan utföra den till synes omöjliga uppgiften att tämja Eric Cartman.
Länk