Once Upon a Time in the West

Titel: Once Upon a Time in the West
År: 1968
Längd: 165 min
Genre: Western
Regissör: Sergio Leone
Skådespelare: Charles Bronson, Henry Fonda, Claudia Cardinale, Jason Robards, Gabriele Ferzetti

När jag var i mellersta tonåren såg jag Once Upon a Time in the West för första gången. Jag blev genast förälskad i filmen som inte liknade något jag sett tidigare. Redan under öppningsscenen står det sig tydligt att filmen inte är ordinär Den började långsamt och det hände inte mycket, trots det var jag allt annat än uttråkad. Istället blev jag oerhört fascinerad av den udda stilen. Vanligtvis var det actionrullar med full fart jag såg på. Once Upon a Time in the West vidgade mina filmvyer, och det är jag tacksam för.

Efter att Sergio Leone fullbordat sin mästerliga Dollartrilogi tyckte han att tiden var mogen för att påbörja vad han senare kallade sitt livsverk, Once Upon a Time in America. Filmbolaget ville dock se ännu en western signerad Leone, så han bestämde sig för att göra den film som skulle summera alla hans tankar och passioner för genren. Det var tänkt att Clintan, Wallach och Van Cleef skulle medverka i den också, men Leone ville tydliggöra att den inte hörde ihop med Dollartrilogin. Så rollistan fick istället bestå av andra mycket kompetenta skådespelare såsom Henry Fonda och Charles Bronson. Fonda tackade först nej efter att ha läst manuset, men han ändrade sig efter att han tagit en närmare titt på Leones tidigare verk. Han var även frestad att få spela en hänsynslös skurk för första gången i sin karriär.

Filmatiseringen kan inte ha varit den lättaste att bestyra. Leone gör det dock helt klanderfritt och visar på nytt att han är en av tidernas bästa regissörer. Han drog gärna ut på tiden i sitt berättande och skyndade aldrig iväg. Här togs steget längre ifrån Dollarfilmerna som har mer action i jämförelse. Som härligt exempel har vi den 10 minuter långa öppningsscenen där replikerna är få och intensiteten på topp.

Handlingen tänker jag inte ens bry mig om att förklara. Jag vet ärligt talat inte var jag skulle börja någonstans. Det går minst lika bra att se filmen utan att veta ett skvatt om den. Men jag kan väl säga så mycket som att den berör hämnaren Harmonica (Charles Bronson), otäckingen Frank (Henry Fonda), laglöse Cheyenne (Jason Robards) och änkan Jill McBain (Claudia Cardinale). Nästan varje gång Harmonica kommer in i bild så är det från sidan och han öppnar med några uppseendeväckande ord. Frank tvekar inte att döda barn och kvinnor ifall han anser att det krävs. Att spela skurk klarar Fonda av lika bra som att spela hjälte, han ger iskalla blickar och ser ut att vara hård som sten. Cardinale är kanske den minst begåvade i ensemblen, men också den överlägset vackraste. I ett såpass mörkt drama som handlar mycket om döden är det trevligt med en skönhet som kan lysa upp det hela. Cheyenne är en av de coolaste karaktärerna jag skådat på vita duken. Han är komisk, tuff och allmänt skön rakt igenom.

Alla dessa fantastiska karaktärer presenteras genom en speciell entré som utmärker var och en. Jag är rädd att förstöra för någon ifall jag skriver upp dem, jag kan dock säga så mycket som att vi får lära känna huvudpersonerna en del enbart med hjälp av sättet de gör entré på. Är Sergio Leone ett geni eller vad?

Det himmelska fotot, skådespeleriet, dialogen och kameraarbetet är inte allt som erbjuds. Fyll på med musiken så har vi ett komplett mästerverk. Ennio Morricone (guden av filmmusik) skapade ett soundtrack som är bland de allra bästa mina öron uppfångat. Han har förmågan att lyfta redan mästerliga filmer till dubbelt så höga höjder.

Det är ett mysterium hur Leone och Morricone lyckades överträffa Dollartrilogin sådär på beställning. De visar distinkt att de behärskade westerngenren bäst, åtminstone i mitt tycke. Ett helt decennium skulle det dock dröja innan deras filmer upptäcktes av amerikanska kritiker och publik. Mina slutord får bli följande: älskar man film så tycker jag att man är skyldig att se Once Upon a Time in the West åtminstone en gång i livet.