Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street

Titel: Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street
År: 2007
Längd: 116 min
Genre: Thriller | Skräck | Musikal | Drama
Regissör:
Tim Burton
Skådespelare: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Alan Rickman, Sacha Baron Cohen, Timothy Spall

Mina förväntningar på Sweeney Todd var gigantiska innan biobesöket begav sig. Två av världens bästa skådespelare har huvudrollerna och tar order från en lysande regissör. Denna typ av gotiska film är Burton bra på att hantera, resultaten brukar nämligen bli bättre när han skippar barnvänlighet.

1800-talet, London. Barberaren Benjamin Barker (Johnny Depp) lever ett fridfullt liv tillsammans med fru och dotter. Oturligt nog har stadens hjärtlöse domare Trupin (Alan Rickman) fått ögonen på frun. För att göra henne till sin egen skickar han på falska anklagelser iväg Benjamin att ruttna i fängelse de närmsta 15 åren. En mörk kväll återvänder sedan Benjamin med hämnd i sinnet. Han är inte igenkännlig då åren i fängelse har tärt på både kropp och själ, och han kallar sig hädanefter för Sweeney Todd. Strax träffar möter han stadens värsta pajbagerska, Mrs. Lovett (Helena Bonham Carter), som berättar för honom att hustrun tagit livet av sig och att dottern blivit omhändertagen av Trupin.

Musikaler är vanligtvis inte min grej, jag tycker att sjungandet mest bara drar ner på filmernas verklighetskänsla. I Sweeney Todd tycker jag dock att Burton bakar in sångerna på ett proffsigt sätt och får hela filmen att se ut som en teaterföreställning, även till exempel genom att färga det sprutande blodet orange.

Burton ska ha stort beröm för Sweeney Todd där hans regi är suverän, jag betvivlar att jag hade tyckt om den lika mycket ifall någon annan dragit i spakarna. Att två storfavoriter har huvudrollerna är givetvis plustecken, likväl den oklanderliga birollslistan. Depp förtjänade en Oscar för sin roll, dessvärre hade han oturen att vara nominerad samtidigt som Daniel Day-Lewis, som i There Will Be Blood stod för en prestation av ytterst sällsynt jättekvalitet, en sådan man bara får skåda vart tjugonde år eller så.

Eftersom detta är en musikal får man räkna med en hel del sång. Sångerna tar stor plats, man måste uppskatta dem för att man ska gilla filmen. Jag gillar majoriteten av dem och har endast svårt för Jamie Campbell Bower och det sliskiga kvittret han framför. Favoritsången måste vara ”Pretty Women”.

Som sagt är regin och skådespeleriet knivskarpt, men manuset kan jag inte säga samma sak om. Historien är på gränsen till för tragisk, lite mer svart humor skulle göra susen. Filmen är blodig och makaber, småbarn bör hålla sig långt borta. Annars kan den starkt rekommenderas.

betyg8

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s