Titel: The Lord of the Rings: The Return of the King
År: 2003
Längd: 201 min
Genre: Action | Äventyr | Fantasy
Regissör: Peter Jackson
Mina recensioner av ringentrilogins två första delar kan framstå monotona, och denna recension blir det samma sak med. Jag bara berömmer allt och kan knappt kritisera något, men skriver man om sina favoritfilmer så lär det bli på det viset. The Return of the King är min ultimata favorit, i princip varenda scen är bättre eller likvärdig med de allra bästa ur ettan och tvåan.
På Oscarsgalan 2004 blev filmen den tredje genom tiderna att slå vinstrekord, och den första uppföljaren som fått en Oscar för bästa film sedan The Godfather: Part II. Bra det, jag hade avlidit litegrann om den inte fått stå som vinnare. Härligt att akademin belönade den film som mest förtjänade att vinna och inte någon som passar den ordinära Oscarsmallen bättre. Trots att 2003 är mitt favoritår så har jag inte så mycket till övers för de resterande i bästa film-kategorin, även om de förstås är bra filmer. Elva guldgubbar gör att jag kan känna mig nöjd, även om jag gärna hade sett ytterligare en gå till fotografen Andrew Lesnie. Howard Shore vann på nytt för sin musik, extremt välförtjänt, hans stycke med samma namn som filmen är totalbäst.
The Return of the King gör Gollums sanna roll som skurk alltmer tydlig, Frodos tillit till Sam krackelerar och Saurons styrkor ämnar slå ner Minas Tirith till marken. Karaktärerna stöter på fler hinder än någonsin förut och får sätta tapperheten på storprov. Filmhistoriens största batalj någonsin skildras med hundratusentals individer av orcer, människor och stora bestar som stöter samman. Striderna är annorlunda gentemot de mindre i The Two Towers, de är större och maffigare men kan av samma anledningar upplevas som mindre intensiva. Man får inte följa Aragorn och de andra i slagets hetta lika innerligt, det varierar mellan åskådare vilket som föredras.
Efter att ha sett originalet och den förlängda versionen av The Return of the King ett monstruöst antal gånger har jag kommit fram till att jag föredrar originalet på 201 minuter. Den största anledningen till det, eller kanske rentav den enda, är sekvensen med Aragorns visit hos döingarna. I den ursprungliga versionen får vi inte reda på vad de svarar på Aragorns förfrågan, svaret kommer istället senare som en överraskning. Får vi svaret direkt blir vi utan överraskning senare, vilket jag inte uppskattar. Så den förlängda är nästan för lång i slutändan och har sin lilla svaghet, som inte är tillräcklig för att filmen inte ska vara världsbäst, men den är tillräcklig för att originalet ska vara bättre och mer kompakt.
Däremot existerar inte hundraprocentig perfektion ens i någon variant av min favoritfilm. I ett par scener är specialeffekterna undermåliga. I den ena plockar Éowyn upp Merry och rider framför en greenscreen som har slarvats med, och i den andra viskar en till synes mer datagjord Gollum i Frodos öra. Tänk att det faktiskt finns något jag kan jämra mig över i filmen som jag annars älskar så mycket.
Jag har en viss småkul personlig motivering till att The Lord of the Rings är en extraordinärt bra trilogi. Den lyder som så att filmerna lyckades få min mor att för det första köpa och se The Fellowship på VHS (formatet man drogs med på stenåldern) och sedan knata iväg för att se båda uppföljarna på bio. Hon tenderar att avsky sci-fi, fantasy och ”otrovärdiga knasfilmer”, istället håller hon sig vanligtvis till svenskfilmer som Beck och kanske några mediokra romantikfilmer med typ Richard Gere. Peter Jackson och kompani förtjänar applåder för detta.
Kung Théodens tal och hans Rohirrim som rider ner för Pelennor Fields ger mig alltid gåshud, möjligen den bästa scenen någonsin enligt mig, så oerhört mäktig. En annan otroligt vacker sekvens innefattar Frodo och Sam liggandes utmattade på en klippa vid Mount Doom med lavabollar flygande omkring sig, och Gandalf kommer till räddning med örnarna. Bland det mest imponerande på visuellt plan som kan skådas i en film.
Många anser att The Return of the King’s sista kvart är för långdragen, jag håller inte med. Ogillar man filmen vill man självklart att den ska vara till ända när drygt tre timmat har passerat, då blir man bitter när det ska tas farväl av karaktärer i lugnt tempo, och speciellt när en sista kort scen tittar fram efter att bildskärmen sakta slocknat. Det kan ha gått somliga på nerverna, men för min del får det gärna ta lite tid innan ett definitivt adjö av trilogin avklaras. Tidernas största saga kan inte bara sluta i ett tjohej. Jag tycker då att slutet är perfekt, liksom nästan allt annat.
Voldo's Filmblogg 
Riktigt bra genomgång av samtliga tre filmer måste jag säga. Även om jag inte gillar filmerna i sig så värst mycket, så var det ändå väldigt trevligt läsning. Bra jobbat! :)
Tack. :)
Håller absolut med föregående talare — bra jobbat. Sedan håller jag inte alls med om att denna del skulle vara den bästa av de tre men vi kanske kan stanna vid att agree to disagree ;) Fast jag kan inte låta bli: en sjungande Viggo? Nej. Bara…nej
Tycker att han sjöng helt okej. Det var ju en lågmäld sång och inte någon rocklåt av Queen som tur är. :)
En passionerad genomgång av dina tre favoritfilmer (?) som förtjänar all respekt, det är nästan att man vill dra sig för att gnälla men jag kan inte låta bli ;)
jag anser nog att detta är den minst bra av de tre filmerna och skälen är: Den ibland skrattretande dåliga dialogen som lyckas med att vara både pompös och pekoral. Hoppscenen i slowmotion i vattnadal fick mig ett kort ögonblick att famla efter jackan på bio. Sedan är filmen alldeles för lång den tar aldrig slut. När min fru (som troligtvis älskar filmerna lika mycket som du gör)och jag ser om filmerna brukar jag tacka för mig vid Aragons sång och gör ngt vettigare.
Men det är ett imponerande filmprojekt som troligtvis inte kan göras bättre. 6/10 får den av filmitch.
Hoppscenen i Vattnadal? Vilken menar du? :S
När Frodo vaknar upp efter att blivit räddad och hans vänner hoppar av glädje i sängen samtidigt som gandalf ser på den ”rörande” scenen med våta ögon. Definitvt en av de värsta scener jag vet.
Jaha, den. Ser inget fel i den själv, så värst våta ögon vet jag inte om Gandalf har heller. :P
Blöta då? ;)
Jag brukar ha svårt för kännslosamma scener, speciellt där det överdrivs i handling och/eller ord.
Jag kan hålla med om att scenen är på gränsen men eftersom filmen i övrigt är så helgjuten tycker jag att man kan svälja den… Då är känslosamheten i trean betydligt mer störande.
Sofia hoppscen ÄR i den känslosamma trean, när jag tänker efter så är de nog inte i vattnadal det är i Minas Tirith man hoppar i sängarna, blandade ihop lite där. tror jag. det är kanske dags att se om brukar inte blanda ihop på det här sättet :(
@filmitch: Aha. Ja, då blir din invändning betydligt mer begriplig :)
Trevliga recensioner av dessa filmer. Jag gillade samtliga när jag såg dem på bio när det begav sig. Minns att det var en jobbig väntan efter att man sett första resp andra delen.
För mig är nog ettan bäst, tvåan når inte riktigt toppen, trean härlig trots smör i slutet. Så här tycker jag:
Sagan om Ringen 5/5
Sagan om de två tornen 4-/5
Sagan om Konungens återkomst 5-/5
Problemet med tvåan för min del var hoppet mellan de olika historierna. Precis när jag hade landat hos Sam/Gollum/Frodo var jag tillbaka med dvärgen och alven. Och så tillbaka igen.
jag betygsätter triloligin så här:
sagan om ringen 5/5
sagan om de två tornen: 4/5
sagan om konungens 5/5
första är bäst tycker dom hade lagom balans mellan dialog och action, i tvåan var det för många historier att hålla reda på. I 3:e är det För mycket krig det blir tillslut långtråkigt och när Aragon sjöng i slutet blev det rent av pinsamt, annars en mästerlig triloligi.
Du Voldo jag fattar inte att så många kallar Sagan om ringen filmerna för ”sega” och ”långtråkiga.” Tycker man det så ska man kanske hålla sig till manus befriade filmer som Pirates of the caribean 4 eller nåt liknande.
Du borde göra en topp 10 lista över bästa uppföljare. Det finns ju en del som Gudfadern 2, Goldfinger, T2, the dark knight och Sagan om konungens återkomst förstårs.
Jag kanske gör en sådan lista ja.
Jag får sådana jävla rysningar varje gång jag ser inledningsscenen, så jävla creepy alltså. Musiken, stämningen, och den höga spänningen ! Jag pustar nästan ut inombords när den väll är över varje gång jag ser den.
Hur kan du ha LOTR filmerna som dina favoriter och inte ha med denna scen bland bästa inledningsscenerna ?
Den kanske skulle platsa där men jag valde att bara ta en inledningsscen från trilogin och då föredrar jag den från The Fellowship.
Den är ju också en fenomenal inledningsscen. Hade den första scenen varit i fylke och vi får senare veta allt om Sauron, ringen, alverna osv så hade nog inte intresset från publiken växt lika snabbt som det gör med den öppningsscenen.