Finding Neverland

Titel: Finding Neverland
År: 2004
Längd: 106 min
Genre: Drama
Regissör: Marc Forster
Skådespelare: Johnny Depp, Kate Winslet, Freddie Highmore, Dustin Hoffman, Julie Christie, Radha Mitchell

Enligt producenterna tackade över 50 regissörer nej till Finding Neverland innan regijobbet tilldelades Marc Forster. Johnny Depp och Kate Winslet var sedan de första skådespelarna att skriva upp sig på rollistan. Vilken tur, för resultatet blev allt annat än svagt.

I tidiga 1900-talets London har författaren J.M. Barries (Johnny Depp) senaste pjäs blivit ett misslyckande, han är inte alls nöjd med den själv. Om dagarna sitter han i parken och skriver nytt material i sin anteckningsbok. Där träffar han änkan Sylvia (Kate Winslet) som har fyra pojkar, de blir genast vänner. Eftersom Sylvia är änka har hon det jobbigt att ta hand om barnen på egen hand. Snart börjar Barrie följa med dem hem för att leka och assistera Sylvia, vilket gör Barries fruga Mary (Radha Mitchell) irriterad då hon ofta blir ensam hemma. Peters (Freddie Highmore) vuxna beteende och de andra pojkarnas upptåg ger honom i inspiration sitt skrivande.

Den verkliga historien om J.M. Barrie och de andra har man inte varit väldans noggrann med att följa. Sylvias make var egentligen vid liv då Peter Pan hade premiär, bara en sådan sak måste ha betytt mycket. Jag tenderar dock inte att bry mig om den sortens genuinitet i spelfilmer, huvudsaken är kvalitén på dem, sanningsenliga eller ej.

Johnny Depp är nedtonad och befinner sig rätt långt ifrån stollige Jack Sparrow eller mordiske Sweeney Todd, ändock glänser han tillräckligt som Peter Pans skapande för att ha roffat åt sig en värdig Oscarnominering. Likt honom är Kate Winslet en favorit i min bok, och att biroller fylls upp med namn som Dustin Hoffman och Julie Christie är ju underbart.

Finding Neverland är en sorglig må-bra-film att bli lycklig av. Som en trevlig och gripande liten godnattsaga brukar jag se den på nattetid och kan sova gott sedan efteråt. Det beror en smula på den förtjusande musiken också som håller jämn maginivå med resten av filmen. Det handlar om så mycket på samma gång, om kärlek, döden, fantasi, uppväxt och att känna saknad för någon. Jag skulle lätt kunna virra bort mig själv i resonerande kirng vad som gör filmen så bra. Men jag kan säga så mycket som att Finding Neverland är mysig och förtrollande, förtjänar ett högt betyg.

3 reaktioner på ”Finding Neverland

  1. Riktigt lika högt betyg skulle jag kanske inte sätta men håller med om allt i sak — finstämd, sorglig och helt underbar musik. Däremot tycker jag nog att Radha Mitchell som Depps fru blev lite orättvist endimensionell och Kates ”problem” (för att inte spoila) lite väl övertydliga inledningsvis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s