Spider-Man: Homecoming

Titel: Spider-Man: Homecoming
År: 2017
Längd: 133 min
Genre: Drama | Komedi
Regissör: Jon Watts
Skådespelare: Tom Holland, Michael Keaton, Robert Downey Jr., Marisa Tomei, Jon Favreau, Laura Harrier, Jacob Batalon

Tredje gången gillt är det för karaktären Spider-Man på vita duken i live-action. Sam Raimis trilogi avslutades med usla Spider-Man 3 och Marc Webbs The Amazing Spider-Man 2 blev ett praktfiasko som led av samma problem. Homecoming har till skillnad från dessa vävts ihop med de andra filmerna om Marvels universum som Hollywood kastar ur sig.

Bakgrundshistorien om hur Peter Parker (Tom Holland) blev Spider-Man skippas denna gång. Det var ett gynnsamt drag eftersom vi är så bekanta med den delen numera. Enligt berättelsen har Spider-Man inte åstadkommit så många storheter utöver att ta fast vanliga tjuvar. Han vill dock imponera på Tony Stark (Robert Downey Jr.) och försöker ta tillfället i akt att infånga Vulture (Michael Keaton) som använder högteknologiska vapen för att bryta lagen. Det blir lättare sagt än gjort.

Jag kan tyvärr inte köpa att 20-åringarna på rollistan inklusive Tom Holland ska föreställa 15-åringar. Varför låter man inte Peter Parker vara college-student istället så att trovärdigheten ökar? Förvisso blir den högre här ändå än med runt 30-åriga Andrew Garfield i rollen, så det är en förbättring. En annan förbättring man fått till bland skådespelarna är en större etnisk mångfald som känns rätt i tiden.

Tom Holland dök först upp som Spider-Man i Captain America: Civil War som jag fann sövande trist. Homecoming är avsevärt mer underhållande och har lagom mängder humor och action. Filmen har även Tony Starks medverkan till sin fördel. Det är åttonde gången Robert Downey Jr. spelar honom och gör det som alltid med bravur.

Kort sagt är Homecoming den bästa filmen om allas vår rödblåa spindelkille sedan Spider-Man 2 från 2004. Den gör sitt jobb och förtjänar ett gott slutbetyg för det. Förhoppningsvis kommer inte uppföljarna att göra samma misstag som tidigare filmer med att blanda in ett flertal bleka skurkar på samma gång i ett rörigt manus. Peter Parker får gärna hålla sin känslosamhet på just denna nivå också utan att låta den gå överstyr.

Annonser

Bad Santa 2

Titel: Bad Santa 2
År: 2016
Längd: 92 min
Genre: Drama | Komedi
Regissör: Mark Waters
Skådespelare: Billy Bob Thornton, Kathy Bates, Tony Cox, Christina Hendricks, Brett Kelly, Octavia Spencer

Mitt favorit-filmår 2003 inrymmer en julfilm titulerad Bad Santa. Den överraskade mig positivt då jag först såg den någon gång i yngre tonåren och jag har sett den ett flertal gånger sedan dess. En uppföljare har jag dock aldrig önskat efter. Vem har gjort det egentligen? En sådan hade premiär 2016 med Billy Bob Thornton och ett flertal andra skådespelare som repriserar sina roller.

Willie Soke (Thornton) har separerat från sin flickvän. Numera är hans liv i kras igen och består av diverse självmordsförsök. Småväxte Marcus (Tony Cox) har släppts från fängelset och vill försonas med Willie för att tillsammans kunna begå en stor pengastöt. Willie accepterar erbjudandet och låter även väldigt motvilligt sin skurkaktiga mor (Kathy Bates) bli kumpan. Samtidigt måste han se till att den efterhängsne Thurman Merman (Brett Kelly) inte ställer till med för mycket kaos.

Bad Santa 2 känns tveklöst som en krystad och onödig uppföljare. De flesta håller säkert med mig då den både sågats och floppat på biograferna. Den har däremot sina ljusa stunder. Ur ett rent komediperspektiv är filmen skapligt bra och fick mig att skratta till några gånger. Speciellt en viss scen med Thornton, Brett Kelly och Octavia Spencer förtjänar ett omnämnande.

Den finess och själ som gjorde föregående film så bra finns tyvärr inte att återfinna. De har bytts ut mot explicita vulgariteter, men dessa utgör ingen kompensation. Är Bad Santa 2 sevärd då? Nja, kanske för den som bara vill ha grov humor. Letar man efter en minnesvärd julfilm bör man se åt annat håll.

Tips på julfilmer

The Santa Clause

Titel: The Santa Clause
År: 1994
Längd: 97 min
Genre: Komedi | Drama | Fantasy
Regissör: John Pasquin
Skådespelare: Tim Allen, Judge Reinhold, Wendy Crewson, Eric Lloyd, David Krumholtz

Tim Allen har inte medverkat i många succéer på senare år, utöver rösten han gör till Buzz Lightyear för Toy Story-filmerna. Under en vecka 1994 låg han dock etta på biotoppen med The Santa Clause, etta i TV-rutan med Home Improvement samt etta med en bästsäljande bok. Det går inte att förneka att Tim Allen var ett hett namn på 90-talet.

Scott Calvin (Allen) lever ensam i en vanlig villa. Han har separerat med sin fru (Wendy Crewson) och de har delat vårdnad om deras 6-åriga son Charlie (Eric Lloyd). På julafton bor Charlie med sin far. Självaste Jultomten kommer då på oväntat besök, men det hinner de knappt inse innan Scott orsakat Tomtens död via en olycka. Nu måste Scott själv axla Jultomtens mantel och ta upp hans yrke, ytterst motvilligt till en början. Det blir en äventyrlig och magisk vändning i Scotts liv.

The Santa Clause kan jämföras mycket med jättesuccén Home Alone som hade premiär 4 år tidigare. Båda är småcharmiga julfilmer i samma stil. Den allmänna kvalitén hos denna befinner sig dock ett snäpp under. Det finns otaliga logiska hål jämte obesvarade frågor i det spretiga manuset och jag tycker filmmakarna har gjort ett slarvjobb på många sätt. Att filmen bemötts positivt av kritiker förblir en gåta för mig.

Trots alla snedsteg bubblar en viss tjuskraft där under ytan någonstans. The Santa Clause är ingen genomdålig film, men dess brister gör att jag inte känner för att addera den till mina tips på julfilmer. Den kan säkert underhålla de flesta barn däremot.

Topp 10 – Manliga roller som ingen kunnat göra bättre

Detta är ingen lista över världens bästa rollprestationer eller sådana som nödvändigtvis förtjänar Oscars. Listan innehåller skådespelarinsatser som man inte kan tänka sig någon annan göra, alltså skådespelare som äger som roll om man säger så. Jag tänker göra en liknande listor för kvinnliga skådespelare så småningom, så får jag jämn könsfördelning.

Både filmer och TV-serier räknas in. Jag tar däremot inte med röstskådespeleri i beräkningarna.

Charlie Chaplin borde egentligen ha fått en plats, men grejen är att det gäller majoriteten av hans roller jag valde att bara utelämna honom och mena att han får en stor hedersplats vid sidan av istället.

Listan var förövrigt väldigt svår att rangordna.

10. Hugh Jackman – X-Men

Wolverine är namnet på en av vita dukens mest framstående superhjältar. Han har blivit det mycket tack vare Hugh Jackmans ikoniska porträttering i rollen. Jackman pensionerade sig ifrån den med flaggan i topp då Logan är en helt strålande film.

9. Leslie Nielsen – Police Squad!, The Naked Gun

Med stor talang för komik och att kunna se gravallvarlig ut i de roligaste situationerna gjorde sig Leslie Nielsen rikligt bemärkt i rollen som Frank Drebin. TV-serien som kom innan filmerna var före sin tid.

8. Samuel L. Jackson – Pulp Fiction

Sam Jackson har medverkat i en stor mängd filmer under sin karriär. Rollen han säkerligen är mest känd för är Jules Winnfield, den pratsamme lönnmördaren från Quentin Tarantinos största mästerverk.

7. James Stewart – It’s a Wonderful Life

Utan den speciella karisman hos James Stewart hade folkkära klassikern It’s a Wonderful Life aldrig blivit fullt lika bra eller minnesvärd. En annan George Bailey känns otänkbar.

6. Arnold Schwarzenegger – The Terminator

Arnold kommer aldrig vinna någon Oscar för sitt skådespeleri. Hans stenansikte och maskinella agerande kom dock perfekt till pass för James Camerons revolutionerande actionfranchise om människa mot maskin, särskilt för andra filmen med titeln Judgment Day.

5. Peter Dinklage – Game of Thrones

Peter Dinklage gör en kanoninsats som Tyrion Lannister i tidernas största fantasyserie för TV. Han visar sig vara världens bästa dvärgskådespelare och det går samtidigt inte att föreställa sig någon annan i rollen.

4. Morgan Freeman – The Shawshank Redemption

I förlagan är karaktären en vit irländare. Dess författare Stephen King ansåg dock att det var genialt att ge rollen till Morgan Freeman. Vad vore detta storartade mästerverk utan Freeman och dennes berättarröst?

3. Ian McKellen – The Lord of the Rings, The Hobbit

Det finns ett flertal skådespelare från denna saga jag vill lyfta fram, som Andy Serkis och Christopher Lee. Men först i ledet står ändå Ian McKellen som verkligen låste in sig själv i rollen och slängde nyckeln. Han var minst sagt värd sin Oscarsnominering och även om han inte helt gladde sig åt sitt jobb i The Hobbit ställde han upp och gjorde det bra.

2. Johnny Depp – Pirates of the Caribbean

Hur hade det egentligen gått med de andra i denna piratroll som erbjöds eller var påtänkta för den, som Robert De Niro, Christopher Walken, Michael Keaton eller Matthew McConaughey? Totalflopp utan uppföljare? Johnny Depp improviserade mycket i sin rolltolkning och han står bakom en rejäl portion av filmseriens succé.

1. Rowan Atkinson – Mr. Bean

Rollen som Mr. Bean i serien med samma namn skrevs specifikt för Rowan Atkinson och det är lätt att förstå varför. Någon annan i rollen skulle vara en omöjlighet, såpass att Atkinson måste ha förstaplatsen på min lista här. Han förtjänar sin status som legendarisk komiker, något som framgår tydligt av TV-serien.

Paprika

Titel: Paprika
År: 2006
Längd: 90 min
Genre: Animation | Thriller | Sci-Fi | Äventyr
Regissör: Satoshi Kon
Skådespelare: Megumi Hayashibara, Tôru Furuya, Kôichi Yamadera, Katsunosuke Hori, Tôru Emori

Regissören Darren Aronofsky har tagit inspiration av Satoshi Kons verk, främst av Perfect Blue för att göra Black Swan. Att Christopher Nolan ska ha tagit inspiration från Paprika till Inception har jag inte direkt hört något om, men jag anar bestämt att så är fallet. Detta blev animelegendaren Kons sista film innan hans tragiska bortgång.

I en nära framtid finns en ny sorts innovationsprylar som gör att människor kan spela in och observera sina drömmar. En av apparaterna faller dock i händerna på en skurk som använder den till att ta sig in i folks huvuden när de är vakna och fösa in fragment av både deras och andras drömmar. Livshotande kaos uppstår. En polis samt en trio av terapiforskare med Chiba Atsuko och hennes drömmars alter-ego Paprika i spetsen måste få fast gärningsmannen innan de förlorar sina sinnen.

Paprika är en surrealistisk thriller med psykologiskt djup. Jag skulle inte påstå att den är en av Satoshi Kons bästa alster, med anledning av dess förhastade tempo som kräver lite för mycket av publiken. Många händelser äger rum under filmens 90 minuter, och det gäller att hålla koncentrationen för att inte tappa bort sig. Jag klarade det någorlunda som tur var. En andra titt känns dock lämplig för att helt kunna koppla grepp.

Rent audiovisuellt håller filmen en makalös nivå. Det musikaliska snillet Susumu Hirasawa har jag berömt flera gånger förut på bloggen, och det får jag lov att göra nu igen eftersom hans soundtrack förgyller upplevelsen såpass. Trots att jag mer eller mindre föredrar samtliga regissörens filmer framför Paprika bör ett positivt slutbetyg utdelas.

It

Titel: It
År: 2017
Längd: 135 min
Genre: Skräck | Drama | Thriller
Regissör: Andy Muschietti
Skådespelare: Bill Skarsgård, Jaeden Lieberher, Jeremy Ray Taylor, Sophia Lillis, Finn Wolfhard, Chosen Jacobs, Jack Dylan Grazer

Den mest omtalade skräckfilmen på senare år måste vara It. Professionella clowner har uttryckt sitt missnöje med den, och den har i allmänt dykt upp många gånger på sociala medier bland annat.

Staden Derry har en historia av barn och ungdomar som spårlöst försvinner. I slutet av 80-talet bildas ett kompisgäng av barn runt 12 år som alla har gemensamt att de upplevt oförklarliga händelser på sistone. Händelserna sätter skräck i dem och tycks leda tillbaka till en mystisk clownfigur som de så småningom misstänker ligger bakom alla försvinnanden. Frågan blir om de ska lyckas bekämpa den här clownen eller om de också kommer att försvinna.

Något av det första som slår mig med It är hur mycket den påminner om TV-serien Stranger Things. 80-tal, barn och ungdomar, oförstående föräldrar, övernaturliga hot, försvunna barn, Finn Wolfhard. Listan kan göras lång. Skräcken ligger på en snarlik nivå dessutom och sannolikt kommer den som gillar serien även att gilla denna film.

Bill Skarsgård gör ett bra jobb som monsterclownen Pennywise och har säkert orsakat clownfobi hos några tittare. Den som dock vill ha genom-mörk skräck likt The Conjuring från 2013 får se åt annat håll. It har mer utspridda positiva sidor som även lägger krut på drama, karaktärsrelationer och lite humor. Jag har redan pekat på Stranger Things och det känns väl egentligen som jag inte behöver göra mycket mer egentligen.

It är utan tvekan en av de bättre skräckfilmerna från senare år. Just 2017 blir den dock slagen med knapp marginal av Get Out. Jag ser fram emot uppföljaren som beräknas anlända till biograferna 2019.

Life’s Too Short

Egentligen borde jag ha recenserat Life’s Too Short då jag först såg den 2011. Det får dock bli nu istället efter att jag sett om serien på Netflix. Bakom den står Ricky Gervais och Stephen Merchant, tidigare kända för The Office och Extras. Precis som i den senare dyker stora gästskådespelare upp i roller som sig själva. I centrum står Warwick Davis.

Life’s Too Short är en så kallad mockumentär där Warwick Davis spelar sig själv. Han är skådespelare och driver även en liten agentfirma för dvärgskådespelare. Warwick har ett stort ego som ofta gör att han hamnar i svåra situationer. Jobben knackar inte precis på hans dörr, och han bär på en stor skatteskuld mycket tack vare en totalt inkompetent bokhållare. Warwick behöver få ordning på sitt liv och sin karriär, men det visar sig vara lättare sagt än gjort.

Jag skulle säga att denna serie har två problem. Den ena är ojämnheten som består av två fantastiska första avsnitt och sedan en alltmer sjunkande kvalitet i resterande avsnitt. Det andra är saknaden av värme som Ricky Gervais senare skapelse Derek har betydligt mer av. Överlag handlar det dock om en bra och väldigt rolig komediserie med superba inhopp av gästskådespelare som Johnny Depp, Liam Neeson och Helena Bonham Carter. Ricky Gervais och Stephen Merchant har likväl en återkommande medverkan som sig själva.

Warwick Davis bjuder mycket på sig själv och uppvisar stor självdistans. Han gör en lysande rollprestation och har obestridligen talang för komik. En annan som visar självdistans är Johnny Depp som kommer och konfronterar Gervais för skämt som denne tidigare dragit om Depp. Roliga bifigurer finns också i form av Warwicks sekreterare (Rosamund Hanson) samt bokhållare (Steve Brody). Ingen lyckas dock riktigt stjäla showen ifrån Warwick.

Life’s Too Short har fått mig att skratta högt många gånger. Trots sina brister står den sig som en väldigt sevärd och roande komediserie.