A Quiet Place

Titel: A Quiet Place
År: 2018
Längd: 90 min
Genre: Drama | Skräck | Sci-Fi
Regissör: John Krasinski
Skådespelare: Emily Blunt, John Krasinski, Millicent Simmonds, Noah Jupe

En av de senaste årens största skräcksuccér såväl hos publik som kritiker bär titeln A Quiet Place. John Krasinski både regisserar och spelar den manliga huvudrollen, med sin fru Emily Blunt som sin leading lady.

I en nära postapokalyptisk framtid befinner sig en familj på flykt undan människoätande monster. Dessa monster tycks vara blinda, men förlitar sig på sin känsliga hörsel. Den människa som gör ljud ifrån sig riskerar ofta att snabbt bli dödad, om det så gäller vanligt prat från deras munnar. Familjen har lärt sig teckenspråk för att kunna förstå varandra utan att prata. Med en bebis på väg blir kampen för överlevnad snart ännu tuffare.

A Quiet Place har berömts för att vara originell. För mig känns den dock som ett avsnitt taget ur The Walking Dead, fast med teckenspråk istället för prat och djuriska monster istället för zombies. Den serien tröttnade jag på för minst ett par säsonger sedan. Jag kan tyvärr inte hylla mycket annat än skådespeleriet här. Uttråkningen blev snabbt ett faktum och jag hoppades mest bara på att karaktärerna skulle dö så att filmen kunde avslutas.

I min värld är denna film inte ett exempel på hur bra skräckfilm ska göras. The VVitch: A New-England Folktale från 2015 utgör däremot ett sådant. Dess krypande nattsvarta skräck klår verkligen alla billiga jump-scares som A Quiet Place förlitar sig på. Jump-scares kan fungera i filmer emellanåt, men det är sällan. Underskattade Silent Hill från 2006 värderar jag faktiskt också högre bland annat av den anledningen. Slutligen måste därför ett mycket svalt betyg tilldelas.

Annonser

Topp 10: Soundtracks från Animefilmer

Tidigare på bloggen skrapade jag ihop en lista med mina favorit-soundtracks från TV-serier. Ett flertal animeserier fick plats där. I detta inlägg listar jag exklusivt mina favorit-soundtracks från animefilmer, med reservation för framtida ändringar.

Det går att argumentera för att Joe Hisaishi bör få än mer utrymme med sin musik till framförallt Hayao Miyazakis filmer. Men åtminstone för variationens skull så får han nöja sig med de platser jag tilldelat honom. Som vanligt ger jag ett par YouTube-länkar till några av filmernas bästa stycken.

10. Millennium Actress – Susumu Hirasawa

Mannen som fick förstaplatsen på min lista över TV-seriesoundtracks får även ett par fingrar med i spelet här. Susumu Hirasawas karaktäristiska toner är svåra att ta miste på för den som är bekant med hans musik.

Länk 1
Länk 2

9. Vargbarnen – Masakatsu Takagi

Kompositören Takagi kan mycket väl bli en långvarig arbetspartner till regissören Mamoru Hosoda. Deras första samarbete kom 2012 med Vargbarnen. Ett mycket ljuvligt soundtrack blev resultatet. (Förresten ingen barnfilm trots den svenska titeln.)

Länk 1
Länk 2

8. Paprika – Susumu Hirasawa

Det bästa med Satoshi Kons surrealistiska science-fiction Paprika är Susumu Hirasawas musik. Det musikaliska geniet får alltså ytterligare en plats på denna lista. Lyssna och njut.

Länk 1
Länk 2

7. Laputa – slottet i himlen – Joe Hisaishi

En av Hayao Miyazakis första filmer som regissör. Joe Hisaishs soundtrack bidrar ytterligare med den där förtrollande stämningen som filmen förfogar över.

Länk 1
Länk 2

6. Perfect Blue – Masahiro Ikumi

Satoshi Kons fantastiska debutfilm innehåller inget soundtrack som är särskilt behagligt att lyssna på. Det är nämligen ganska mardrömslikt till stor del, fast på ett positivt sätt då. Kompositören Ikumi har Perfect Blue som sitt första och enda filmarbete enligt IMDb.

Länk 1
Länk 2

5. Princess Mononoke – Joe Hisaishi

Både kompositören och regissören kan utan tvivel skriva upp Princess Mononoke som en av sina bästa skapelser. Episk musik till en episk film.

Länk 1
Länk 2

4. Porco Rosso – Joe Hisaishi

Precis som med ett par andra filmer på denna lista är soundtracket det bästa med denna film. Väldigt avkopplande. Stycket kallat The Bygone Days är en stor faktor till filmens höga placering här.

Länk 1
Länk 2

3. Ghost in the Shell – Kenji Kawai

Musiken är i princip lika ikonisk som själva filmen. Kanske Kenji Kawais bästa verk som kompositör, trots filmer som Ip Man på sin långa meritlista. Jag är främst förtjust i stycket Nightstalker.

Länk 1
Länk 2

2. A Silent Voice – Kensuke Ushio

Med tanke på hur mycket jag lyssnat på detta soundtrack senaste året kanske det egentligen ska ha förstaplatsen. Det är otroligt uppslukande och briljant komponerat av Kensuke Ushio som gjorde sin filmdebut med A Silent Voice. Hela soundtracket finns på Spotify. Det är betydligt bättre sammanfattat som helhet än med enstaka stycken.

Länk 1
Länk 2

1. Spirited Away – Joe Hisaishi

Det enda anime-soundtracket som kan slå listans föregångar är givetvis det som tillhör tidernas bästa animefilm.

Länk 1
Länk 2

 

Black Panther

Titel: Black Panther
År: 2018
Längd: 134 min
Genre: Action | Äventyr | Sci-Fi
Regissör: Ryan Coogler
Skådespelare: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyong’o, Danai Gurira, Martin Freeman, Daniel Kaluuya, Andy Serkis

Superhjältefilmen som fått rasister att gå i taket blev den mest inkomstbringande någonsin om en enskild superhjälte. Det var på tiden att denna gedigna form av svart representation tillkom. Både ekonomiskt och kvalitetsmässigt gav det resultat. Förhoppningsvis inser Hollywood alltmer att etnisk representation lönar sig, och att white-washing inte gör det.

T’Challa (Chadwick Boseman) utnämns till kung över det afrikanska landet Wakanda efter hans fars död. Med titeln ges även superförmågor som han kan nyttja vid sidan av Wakandas högteknologiska avancemang. Erik Killmonger (Michael B. Jordan) dyker upp med ett mystiskt förflutet, men han bevisar att han har rätt att utmana T’Challa i strid om tronen. Striden kommer att bli avgörande för Wakandas och världens öde.

Ett par saker som verkligen utmärker sig med Black Panther är den närmast perfekta rollsättningen samt en Oscarsvärdig kostymdesign av Ruth E. Carter. Man gör en väldigt snygg hyllning till Afrikansk och svart kultur. På många sätt känns filmen mer som en sådan kulturhyllning än som en vanlig superhjältehistoria.

Den förutsägbara intrigen utgör en större nackdel som vi tyvärr får dras med. Nackdelen håller dock inte alls tillbaka underhållningsvärdet tillräckligt, och de färgstarka karaktärerna glänser så mycket mer. Black Panther är kanske Marvels coolaste superhjältefilm hittills, så den får ett högt betyg av mig.

Freaks and Geeks

Dramakomedi-serien Freaks and Geeks har en modern kultstatus som den kan vara stolt över. Däremot ryms inte mycket stolthet över att ha lagt ner serien efter dess första säsong. Den ansågs nämligen inte locka tillräckligt med tittare, och TV-nätverket NBC trodde inte på serieskaparnas visioner. Producenten Judd Apatow har alltid varit uttrycklig med sitt eldiga missnöje över nedläggningen. Det med all rätt eftersom Freaks and Geeks kanske rentav är den bästa nedlagda TV-serien någonsin.

Handlingen utspelas under tidigt 1980-tal. I centrum står syskonparet Lindsay (Linda Cardellini) och Sam (John Francis Daley). Lindsay är i senare tonåren och har en stämpel som plugghäst i skolan. Den stämpeln blir hon gradvis kvitt när han börjar umgås med ett lite coolare gäng bestående av Daniel (James Franco), Ken (Seth Rogen), Nick (Jason Segel) och Kim (Busy Philipps). Kim är en relativt bråkig tjej som mobbar Lindsays yngre bror Sam. Tillsammans med hans nördiga kompisar Neal (Samm Levine) och Bill (Nick Starr) försöker Sam uthärda ett kämpigt skolår.

The Breakfast Club och andra berömda verk om livet i high-school får se sig besegrade när de jämförs med denna serie. Freaks and Geeks håller sig jordnära och trovärdig med synnerligen välskrivet manus. Sköna filmreferenser finns i goda mängder. Nostalgin och känslan av 80-tal sitter om gjuten. Bland serier från senare år får man rikta in sig på Stranger Things för att finna samma känsla av 80-tal. Just denna realism och trovärdighet var något som fick NBC att invända eftersom de ville att skollivet skulle framstå som ”coolare”.

Glasögonprydde töntkarikatyren Bill Haverchuck är min favorit bland karaktärerna, tätt följd av huvudkaraktären Lindsay Weir. Det breda persongalleriet utgör en stark fördel. Denna kultserie blev startskottet för många stjärnors karriärer. I mindre roller och cameos syns bland andra Ben Foster, Jason Schwartzman, Shia LaBeouf och Ben Stiller. Ben Foster sticket ut mest av dessa och gör en förträfflig insats som intellektuellt funktionsnedsatt elev.

Det finns inte många roligare amerikanska komediserier än Freaks and Geeks. Alla borde se den någon gång. Synd bara att man blir så bitter över att stollarna på NBC inte förstod sig på serien eller kunde se potentialen i den. Även om det låter osannolikt kan man kan givetvis hoppas på att Paul Feig och Judd Apatow snart får en bra idé till en uppföljare som utspelar sig sisådär 15-20 år senare.

Murder on the Orient Express

Titel: Murder on the Orient Express
År: 2017
Längd: 114 min
Genre: Drama
Regissör: Kenneth Branagh
Skådespelare: Kenneth Branagh, Johnny Depp, Daisy Ridley, Judi Dench, Tom Bateman, Penélope Cruz, Michelle Pfeiffer, Willem Defoe, Josh Gad

Agatha Christies berömda detektiv Hercule Poirot har fått nytt liv på vita duken då han gestaltas av Kenneth Branagh som även håller i regispakarna. Branagh lyckades plocka ihop en imponerande ensemble som bland andra består av 2 Oscarsvinnare och inklusive honom själv 4 Oscarsnominerade.

År 1934 befinner sig den belgiske detektiven Hercule Poirot ombord på Orientexpressen tillsammans men en samling främlingar. Farligast av dessa är gangstern Edward Ratchett (Johnny Depp) som blir paranoid efter att ha fått ett anonymt hot under början av tågresan. En kort tid senare hittas han mystiskt mördad. Passagerarna blir genast oroliga över att mördaren kan slå till igen. Det blir upp till Poirot att lösa mordgåtan och fånga gärningspersonen.

Jag tillhör den (lilla?) publikskaran som varken läst romanen eller sett originalfilmatiseringen från 1974, så några jämförelser kan jag alltså inte göra. Kenneth Branaghs nyversion har en visuellt tilltalande stil med ett mycket snyggt foto. Tillsammans med en talangfull rada skådespelare och en fullgod stämning blir Murder on the Orient Express en sevärd deckarfilm.

De positiva aspekterna till trots osar detta verk av en medelmåttighet som man inte kan skaka av sig. Det är tämligen andefattigt utan gnista. Mer behövs för att man ska bli berörd eller fängslad som tittare. Branagh skickar liksom tåget i rätt riktning men det når endast halvvägs fram.

Murder on the Orient Express är sevärd som sagt, och speciellt för den som gillar småmysiga deckare. Något högt betyg gör den sig dock inte förtjänt av. Jag ser fram emot uppföljaren Death on the Nile och hoppas att den ger mer att bita i.

Topp 10 karaktärer – Harry Potter

Denna lista avhandlar mina 10 favoritkaraktärer från filmserien om Harry Potter. Hade jag gjort en med karaktärerna jag ogillar mest hade jag inkluderat Umbridge, Dobby och Ron. Rupert Grint är egentligen bra som Ron, speciellt i de två första filmerna där han är bäst i huvudtrion. Som karaktär däremot blir han lätt att störa sig på.

10. Minerva McGonagall (Maggie Smith)

Essentiell karaktär som bidrar till att definiera sagan. Hon har hjärtat på rätt ställe och lyckas till och med vara lite rolig några gånger.

9. Gilderoy Lockhart (Kenneth Branagh)

Lockhart är största behållningen i The Chamber of Secrets. Han sticker ut med sin övernarcissistiska personlighet och han tillför en del humor.

8. Alastor Moody (Brendan Gleeson)

Härligt vresig galenpanna man inte vill ha som fiende. Brendan Gleeson var perfekt för rollen.

7. Filius Flitwick (Warwick Davis)

Flitwick fick en välbehövlig makeover av Alfonso Cuarón i The Prizoner of Azkaban. Warwick Davis talang för komik lyser igenom i flertalet scener. Synd att Flitwick inte gavs mer utrymme.

6. Rubeus Hagrid (Robbie Coltrane)

Charmig men lite trögtänkt mysfarbror som framförallt gör första filmen extra bra. Vad vore Hogwarts utan Hagrid?

5. Luna Lovegood (Evanna Lynch)

Luna är en mycket egendomlig karaktär på ett positivt sätt. Man blir glad av hennes närvaro och jag hade föredragit att Harry bli tillsammans med henne framför Ginny i slutändan.

4. Bellatrix Lestrange (Helena Bonham Carter)

Överlägset bästa karaktären bland dödsätarna. Hade någon annan än Helena Bonham Carter spelat henne så hade hon säkert inte hamnat på listan här dock. Som med flera andra karaktärer här önskar jag att hon fått fler scener.

3. Albus Dumbledore (Michael Gambon, Richard Harris)

”You may not like him, but you can’t deny: Dumbledore’s got style.” Jag gillar både Richard Harris och Michael Gambons olika gestaltningar av karaktären. De passar de stilmässigt olika filmerna som de medverkar i. Dumbledore är gåtfull och respektingivande.

2. Hermione Granger (Emma Watson)

Skulle kanske ha haft förstaplatsen egentligen. Hermione är modig, intelligent, attraktiv och så otroligt vital för sagan på många sätt. Emma Watson ger karaktären tonvis med utstrålning. Om man dessutom låtsas att hon blev tillsammans med Harry istället för Ron så känns allt genast bättre.

1. Severus Snape (Alan Rickman)

Som jag redan skrivit i ett tidigare inlägg så beundrar jag Snape starkt och anser honom vara sagans största hjälte. Alan Rickman förtjänade alla eloger för sin exceptionella rollprestation.

Harry Potter – övriga tankar

I solemnly swear that I am up to no good.

Efter att jag i korta drag recenserat samtliga filmer om Harry Potter har jag skrivit ihop ett inlägg med ytterligare tankar och funderingar kring dem. Länkar till mina recensioner finns att klicka på här nedan:

Del 1-3
Del 4-6
Del 7-8

Bland alla existerande fantasysagor finns några jag rankar högre än den om Harry Potter. Författaren J.K. Rowlings magiska värld skulle jag dock ge förstaplatsen åt bland fantasyvärldar att helst leva i. Middle-Earth och resten av J.R.R. Tolkiens värld skulle såklart vara otroligt kul att besöka och semestra i, men man vill inte stanna permanent i den. Man skulle liksom sakna elektricitet, till exempel. Rowlings värld däremot är vår verkliga värld fast med äkta magi i stort sett. Vem skulle inte vilja kunna flyga runt på en kvast eller städa sitt hem genom att vifta lite med ett trollspö? Fast det vore en satans osis att födas som mugglare.

Denna fantasivärlds dragning bottnar mycket i att den helt enkelt känns bättre på många sätt än vår verkliga. Det blir lätt att ens tankar stannar i den när man just haft ett maraton med samtliga 8 filmer. Varför fick inte jag något antagningsbrev till Hogwarts när jag fyllde 11 år? Så besviken jag känner mig över det. Men om jag gissar rätt efter att ha läst på lite om elevhemmen skulle jag ha placerats av sorteringshatten i Hufflepuff – det där töntiga hemmet som ingen vill hamna i. Jippi.

Jag har ett starkt nostalgiskt förhållande till böckerna om Harry Potter. När jag läste ut första boken var jag runt 10 år gammal. Jag var definitivt ung då eftersom jag uttalade Hermiones namn Hermi-åne. Sista boken läste jag ut som 16-åring och då hade jag bättre koll på namnen. Jag har inte läst böckerna sedan dess och har dem alltså inte i färskt minne, så jag kommer inte att göra många jämförelser med böckerna här. Att även filmerna ger mig nostalgikänslor ska konstateras, särskilt den första filmen som trots allt är en av de sämre i serien men som introducerar oss till trollerivärlden på ett effektivt sätt. Inte minst tack vare den närmast perfekta rollsättningen från första till sista filmen har man producerat lyckosamma adoptioner som gjort storsuccé.

Vad jag stör mig på i de flesta filmerna är diverse detaljer och moment som känns märkliga. The Order of the Phoenix innehåller till exempel en scen där Hermione har en träningsduell mot Ron. En av Weasley-tvillingarna slår vad med den andre om vem som vinner. Han bestämmer sig alltså för att satsa pengar på Ron. Känner han inte Hermione?! Känner han inte sin bror?! Det vore som att satsa på att Norrby IF skulle vinna en fotbollsmatch mot Real Madrid. Nåja, om det är fullt så illa kan diskuteras, men det bör inte råda några tvivel hos tvillingarna om att Hermione är den överlägsna trollkonstnären. Kunde man inte låtit någon yngre och mindre känd karaktär satsa pengar på Ron istället?

På tal om fotboll så har jag länge haft funderingar om VM-finalen i quidditch som tar plats i början av The Goblet of Fire. Arenan som den spelas på ser ut att vara gigantisk och dessutom fullsatt. Det borde betyda att Viktor Krum som sägs vara världens bästa ”sökare” kan likställas med Cristiano Ronaldo? Ändå går han till synes på en vanlig trollkarlsskola, tävlar mot Hogwarts i en skolkamp och dansar med eleverna på deras bal, helt utan livvakter i någon form. Det tycks väldigt underligt. Men det går förstås att ha överseende med, och kanske finns förklaringar till detta som jag missat? I beräkningarna kan man åtminstone ta med att rektor Dumbledore själv är en kändis och att Hogwarts är långt mer berömd än våra vanliga skolor för mugglare är.

Slutligen gällande logiska luckor vill jag framhäva en konversation från The Half Blood-Prince där professor Slughorn frågar Hermione var hennes mugglarföräldrar gör. Hon förklarar att de är tandläkare, och professorn svarar att han inte vet vad tandläkare är. Man kan fråga sig om tandläkare inte finns bland trollkarlar och häxor. Men vad gör de i så fall åt tandbesvär? Bellatrix Lestrange har då inte gjort mycket åt sina mindre hälsosamma tänder. En skylt i Diagon Alley kan dock ses i filmerna med texten ”Surgical and Dental operator”, vilket föreslår att en sorts tandläkare finns bland dem. Dessutom syns ordet ”dentist” på en klocka hemma hos familjen Weasley i The Chamber of Secrets. Hur kommer det sig att professor Slughorn aldrig har hört om tandläkare när han ändå tycks vara bekant med mugglarvärlden i övrigt då han gömmer sig i ett mugglarhus i början av filmen? På Hogwarts hålls dessutom lektioner i muggarstudier, med läraren i ämnet tillfångatagen av Voldemort The Deathly Hallows: Part 1. Tandläkare måste väl ha nämnts i dessa lektioner annars? Det här logiska hålet borde inte ha släppts förbi.

Som jag nämnde i mina recensioner har jag aldrig riktigt gillat någon av romanserna som uppstår mellan karaktärerna. Åtminstone inte i filmserien. Harry är sagans huvudhjälte, och han hamnar av tämligen otydliga anledningar i ett förhållande med Rons lillasyster. Ginny Weasley har karisma som en stel gammal disktrasa, och det kanske man kan beskylla skådespelerskan Bonnie Wright för till stor del. Man blir inte till sig av extas direkt när huvudhjälten gör henne till sin framtida fru. Ron och Hermione har jag också lite svårt att köpa som kärlekspar, eftersom jag inte ser riktigt kan se när eller hur deras vänskap blivit till kärlek. Den kärleken känns krystad, åtminstone i filmerna. Men kanske är det tonåringen inom mig som fortfarande tjusas av Hermione och därför fördunklar mitt sinne med svartsjuka? Äsch.

Harry må som sagt vara sagans huvudhjälte i form av sin ytterst centrala roll som karaktär. Men jag skulle vilja lyfta fram en annan som den absolut största hjälten. Det är inte Hermione eller Ron. Det är inte ens Dumbledore. Personen jag syftar på har en roll som trippelagent bakom ridåerna och arbetar i det dolda. Severus Snape har räddat och assisterat Harry otaliga gånger sedan Harrys första år på Hogwarts utan minsta önskan att få kredd för det. Han har fullständigt överlistat många inklusive självaste Voldemort. Han har lidit och utsatt sig för livsfara mer än någon annan. Han fick betala med sitt liv i slutändan samtidigt som han fortsatt håller masken. Allt för andra människors skull, och speciellt för Harrys vars pappa han rentav avskydde. Alan Rickmans idealiska rollprestation därtill gör Snape till min favoritkaraktär i filmerna, tätt följd av Hermione.

Trots att denna filmserie inte består av några mästerverk kommer den alltid att ha en stadig plats i mitt hjärta. Böckerna mer så, och jag får kanske se till att läsa dem igen inom en snar framtid, på originalspråk naturligtvis. Då kan jag eventuellt passa på att skriva ett inlägg där jag gör närmare jämförelser mellan filmerna och böckerna.

Mischief managed.