Johnny English Strikes Again

Titel: Johnny English Strikes Again
År: 2018
Längd: 89 min
Genre: Action | Komedi
Regissör: David Kerr
Skådespelare: Rowan Atkinson, Ben Miller, Olga Kurylenko, Emma Thompson, Jake Lacy

Rowan Atkinson har färdigställt sin första filmtrilogi med denna tredje installation om hans klantiga agent-karaktär. Precis som de två föregångarna har Johnny English Strikes Again inte mottagits speciellt barmhärtigt av kritiker.

Den före detta MI7-agenten Johnny English (Atkinson) återkallas för ett uppdrag efter att en hackerattack röjt samtliga verksamma agenters identiteter i Storbritannien. English måste stoppa terrorattacker från hackaren innan det är försent. Till hjälp har sin gamle medhjälpare Bough (Ben Miller). Det går dock inte som smort för dem då English klumpighet fortfarande hänger med.

I egenskap av filmentusiast kan jag endast se denna film som en meningslös fadäs. Om jag däremot stänger av min hjärna och endast eftersträvar att skratta utan att tänka så fungerar det betydligt bättre. Rowan Atkinson har inte blivit av med sin talang för komik även om hans storhetstid är över sedan länge. Intrigen är korkad och produktionskvalitén är på många sätt dålig, men när jag ändå ler genom större delen av filmens dumheter kan jag inte låta bli att uppskatta det hela.

Originalfilmen från 2003 är sämst hittills. Reborn från 2011 var en överraskande förbättring. Den som inte alls gillade uppföljaren kommer inte att gilla Strikes Again heller, så det är bara att hålla sig borta i så fall.

Annonser

Chaplin

Titel: Chaplin
År: 1992
Längd: 143 min
Genre: Drama | Komedi
Regissör: Richard Attenborough
Skådespelare: Robert Downey Jr., Geraldine Chaplin, Anthony Hopkins, Dan Aykroyd, Penelope Ann Miller, Diane Lane, Kevin Dunn, Kevin Kline, Moira Kelly

Richard Attenborough regisserade ett mästerverk 1982 om Mahatma Gandhi. Ett decennium senare gjorde han sin nästa biografifilm om underhållningslegendaren Charlie Chaplin. Den når inte upp i samma nivå som Gandhi, men är utan tvivel värd en titt framförallt av filmälskare.

Filmen baseras främst på två böcker inklusive en biografi av Chaplin själv. Narrativ är konstruerat så att en fiktiv karaktär spelad av Anthony Hopkins hjälper en åldrad Chaplin (Robert Downey Jr.) att skriva sin självbiografi. Den börjar med hur huvudpersonen växer upp med en mentalsjuk mamma (spelad av Chaplins dotter Geraldine Chaplin), och går vidare till hur han som vuxen försörjer sig på sin komiska talang och sedermera blir upptäckt av storfigurer i Hollywood. Resten är historia, som man säger.

Det var bra att Attenborough envisades med att ha Downey Jr. i huvudrollen trots att studion ville ha en mer populär skådespelare. Filmens största behållning är just huvudrollsinnehavarens insats som fick en välförtjänt Oscarsnominering. Han fixade verkligen Chaplins karaktäristiska leende och gångstil. Bland det mest intressanta också tycker jag är skildringen av Chaplins utvisning från USA. Myndigheterna gillade inte att han kritiserade kapitalism, och hans protester mot nazismen sågs av somliga som en protest mot USA. Det går att dra starka paralleller till aktuella händelser idag.

Som biografifilm är detta inte någonting jättespeciellt. De 143 minuterna blir för korta för att de ska ha någon riktigt stark inverkan, och de blir mest till en lättare inblick i Chaplins liv. Det uppskattas dock att man använt många klipp från huvudpersonens riktiga filmer och jag hoppas att de fortsättningsvis gör folk mer sugna på att se filmerna.

A Quiet Place

Titel: A Quiet Place
År: 2018
Längd: 90 min
Genre: Drama | Skräck | Sci-Fi
Regissör: John Krasinski
Skådespelare: Emily Blunt, John Krasinski, Millicent Simmonds, Noah Jupe

En av de senaste årens största skräcksuccér såväl hos publik som kritiker bär titeln A Quiet Place. John Krasinski både regisserar och spelar den manliga huvudrollen, med sin fru Emily Blunt som sin leading lady.

I en nära postapokalyptisk framtid befinner sig en familj på flykt undan människoätande monster. Dessa monster tycks vara blinda, men förlitar sig på sin känsliga hörsel. Den människa som gör ljud ifrån sig riskerar ofta att snabbt bli dödad, om det så gäller vanligt prat från deras munnar. Familjen har lärt sig teckenspråk för att kunna förstå varandra utan att prata. Med en bebis på väg blir kampen för överlevnad snart ännu tuffare.

A Quiet Place har berömts för att vara originell. För mig känns den dock som ett avsnitt taget ur The Walking Dead, fast med teckenspråk istället för prat och djuriska monster istället för zombies. Den serien tröttnade jag på för minst ett par säsonger sedan. Jag kan tyvärr inte hylla mycket annat än skådespeleriet här. Uttråkningen blev snabbt ett faktum och jag hoppades mest bara på att karaktärerna skulle dö så att filmen kunde avslutas.

I min värld är denna film inte ett exempel på hur bra skräckfilm ska göras. The VVitch: A New-England Folktale från 2015 utgör däremot ett sådant. Dess krypande nattsvarta skräck klår verkligen alla billiga jump-scares som A Quiet Place förlitar sig på. Jump-scares kan fungera i filmer emellanåt, men det är sällan. Underskattade Silent Hill från 2006 värderar jag faktiskt också högre bland annat av den anledningen. Slutligen måste därför ett mycket svalt betyg tilldelas.

Topp 10: Soundtracks från Animefilmer

Tidigare på bloggen skrapade jag ihop en lista med mina favorit-soundtracks från TV-serier. Ett flertal animeserier fick plats där. I detta inlägg listar jag exklusivt mina favorit-soundtracks från animefilmer, med reservation för framtida ändringar.

Det går att argumentera för att Joe Hisaishi bör få än mer utrymme med sin musik till framförallt Hayao Miyazakis filmer. Men åtminstone för variationens skull så får han nöja sig med de platser jag tilldelat honom. Som vanligt ger jag ett par YouTube-länkar till några av filmernas bästa stycken.

10. Millennium Actress – Susumu Hirasawa

Mannen som fick förstaplatsen på min lista över TV-seriesoundtracks får även ett par fingrar med i spelet här. Susumu Hirasawas karaktäristiska toner är svåra att ta miste på för den som är bekant med hans musik.

Länk 1
Länk 2

9. Vargbarnen – Masakatsu Takagi

Kompositören Takagi kan mycket väl bli en långvarig arbetspartner till regissören Mamoru Hosoda. Deras första samarbete kom 2012 med Vargbarnen. Ett mycket ljuvligt soundtrack blev resultatet. (Förresten ingen barnfilm trots den svenska titeln.)

Länk 1
Länk 2

8. Paprika – Susumu Hirasawa

Det bästa med Satoshi Kons surrealistiska science-fiction Paprika är Susumu Hirasawas musik. Det musikaliska geniet får alltså ytterligare en plats på denna lista. Lyssna och njut.

Länk 1
Länk 2

7. Laputa – slottet i himlen – Joe Hisaishi

En av Hayao Miyazakis första filmer som regissör. Joe Hisaishs soundtrack bidrar ytterligare med den där förtrollande stämningen som filmen förfogar över.

Länk 1
Länk 2

6. Perfect Blue – Masahiro Ikumi

Satoshi Kons fantastiska debutfilm innehåller inget soundtrack som är särskilt behagligt att lyssna på. Det är nämligen ganska mardrömslikt till stor del, fast på ett positivt sätt då. Kompositören Ikumi har Perfect Blue som sitt första och enda filmarbete enligt IMDb.

Länk 1
Länk 2

5. Princess Mononoke – Joe Hisaishi

Både kompositören och regissören kan utan tvivel skriva upp Princess Mononoke som en av sina bästa skapelser. Episk musik till en episk film.

Länk 1
Länk 2

4. Porco Rosso – Joe Hisaishi

Precis som med ett par andra filmer på denna lista är soundtracket det bästa med denna film. Väldigt avkopplande. Stycket kallat The Bygone Days är en stor faktor till filmens höga placering här.

Länk 1
Länk 2

3. Ghost in the Shell – Kenji Kawai

Musiken är i princip lika ikonisk som själva filmen. Kanske Kenji Kawais bästa verk som kompositör, trots filmer som Ip Man på sin långa meritlista. Jag är främst förtjust i stycket Nightstalker.

Länk 1
Länk 2

2. A Silent Voice – Kensuke Ushio

Med tanke på hur mycket jag lyssnat på detta soundtrack senaste året kanske det egentligen ska ha förstaplatsen. Det är otroligt uppslukande och briljant komponerat av Kensuke Ushio som gjorde sin filmdebut med A Silent Voice. Hela soundtracket finns på Spotify. Det är betydligt bättre sammanfattat som helhet än med enstaka stycken.

Länk 1
Länk 2

1. Spirited Away – Joe Hisaishi

Det enda anime-soundtracket som kan slå listans föregångar är givetvis det som tillhör tidernas bästa animefilm.

Länk 1
Länk 2

 

Black Panther

Titel: Black Panther
År: 2018
Längd: 134 min
Genre: Action | Äventyr | Sci-Fi
Regissör: Ryan Coogler
Skådespelare: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyong’o, Danai Gurira, Martin Freeman, Daniel Kaluuya, Andy Serkis

Superhjältefilmen som fått rasister att gå i taket blev den mest inkomstbringande någonsin om en enskild superhjälte. Det var på tiden att denna gedigna form av svart representation tillkom. Både ekonomiskt och kvalitetsmässigt gav det resultat. Förhoppningsvis inser Hollywood alltmer att etnisk representation lönar sig, och att white-washing inte gör det.

T’Challa (Chadwick Boseman) utnämns till kung över det afrikanska landet Wakanda efter hans fars död. Med titeln ges även superförmågor som han kan nyttja vid sidan av Wakandas högteknologiska avancemang. Erik Killmonger (Michael B. Jordan) dyker upp med ett mystiskt förflutet, men han bevisar att han har rätt att utmana T’Challa i strid om tronen. Striden kommer att bli avgörande för Wakandas och världens öde.

Ett par saker som verkligen utmärker sig med Black Panther är den närmast perfekta rollsättningen samt en Oscarsvärdig kostymdesign av Ruth E. Carter. Man gör en väldigt snygg hyllning till Afrikansk och svart kultur. På många sätt känns filmen mer som en sådan kulturhyllning än som en vanlig superhjältehistoria.

Den förutsägbara intrigen utgör en större nackdel som vi tyvärr får dras med. Nackdelen håller dock inte alls tillbaka underhållningsvärdet tillräckligt, och de färgstarka karaktärerna glänser så mycket mer. Black Panther är kanske Marvels coolaste superhjältefilm hittills, så den får ett högt betyg av mig.

Freaks and Geeks

Dramakomedi-serien Freaks and Geeks har en modern kultstatus som den kan vara stolt över. Däremot ryms inte mycket stolthet över att ha lagt ner serien efter dess första säsong. Den ansågs nämligen inte locka tillräckligt med tittare, och TV-nätverket NBC trodde inte på serieskaparnas visioner. Producenten Judd Apatow har alltid varit uttrycklig med sitt eldiga missnöje över nedläggningen. Det med all rätt eftersom Freaks and Geeks kanske rentav är den bästa nedlagda TV-serien någonsin.

Handlingen utspelas under tidigt 1980-tal. I centrum står syskonparet Lindsay (Linda Cardellini) och Sam (John Francis Daley). Lindsay är i senare tonåren och har en stämpel som plugghäst i skolan. Den stämpeln blir hon gradvis kvitt när han börjar umgås med ett lite coolare gäng bestående av Daniel (James Franco), Ken (Seth Rogen), Nick (Jason Segel) och Kim (Busy Philipps). Kim är en relativt bråkig tjej som mobbar Lindsays yngre bror Sam. Tillsammans med hans nördiga kompisar Neal (Samm Levine) och Bill (Nick Starr) försöker Sam uthärda ett kämpigt skolår.

The Breakfast Club och andra berömda verk om livet i high-school får se sig besegrade när de jämförs med denna serie. Freaks and Geeks håller sig jordnära och trovärdig med synnerligen välskrivet manus. Sköna filmreferenser finns i goda mängder. Nostalgin och känslan av 80-tal sitter om gjuten. Bland serier från senare år får man rikta in sig på Stranger Things för att finna samma känsla av 80-tal. Just denna realism och trovärdighet var något som fick NBC att invända eftersom de ville att skollivet skulle framstå som ”coolare”.

Glasögonprydde töntkarikatyren Bill Haverchuck är min favorit bland karaktärerna, tätt följd av huvudkaraktären Lindsay Weir. Det breda persongalleriet utgör en stark fördel. Denna kultserie blev startskottet för många stjärnors karriärer. I mindre roller och cameos syns bland andra Ben Foster, Jason Schwartzman, Shia LaBeouf och Ben Stiller. Ben Foster sticket ut mest av dessa och gör en förträfflig insats som intellektuellt funktionsnedsatt elev.

Det finns inte många roligare amerikanska komediserier än Freaks and Geeks. Alla borde se den någon gång. Synd bara att man blir så bitter över att stollarna på NBC inte förstod sig på serien eller kunde se potentialen i den. Även om det låter osannolikt kan man kan givetvis hoppas på att Paul Feig och Judd Apatow snart får en bra idé till en uppföljare som utspelar sig sisådär 15-20 år senare.

Murder on the Orient Express

Titel: Murder on the Orient Express
År: 2017
Längd: 114 min
Genre: Drama
Regissör: Kenneth Branagh
Skådespelare: Kenneth Branagh, Johnny Depp, Daisy Ridley, Judi Dench, Tom Bateman, Penélope Cruz, Michelle Pfeiffer, Willem Defoe, Josh Gad

Agatha Christies berömda detektiv Hercule Poirot har fått nytt liv på vita duken då han gestaltas av Kenneth Branagh som även håller i regispakarna. Branagh lyckades plocka ihop en imponerande ensemble som bland andra består av 2 Oscarsvinnare och inklusive honom själv 4 Oscarsnominerade.

År 1934 befinner sig den belgiske detektiven Hercule Poirot ombord på Orientexpressen tillsammans men en samling främlingar. Farligast av dessa är gangstern Edward Ratchett (Johnny Depp) som blir paranoid efter att ha fått ett anonymt hot under början av tågresan. En kort tid senare hittas han mystiskt mördad. Passagerarna blir genast oroliga över att mördaren kan slå till igen. Det blir upp till Poirot att lösa mordgåtan och fånga gärningspersonen.

Jag tillhör den (lilla?) publikskaran som varken läst romanen eller sett originalfilmatiseringen från 1974, så några jämförelser kan jag alltså inte göra. Kenneth Branaghs nyversion har en visuellt tilltalande stil med ett mycket snyggt foto. Tillsammans med en talangfull rada skådespelare och en fullgod stämning blir Murder on the Orient Express en sevärd deckarfilm.

De positiva aspekterna till trots osar detta verk av en medelmåttighet som man inte kan skaka av sig. Det är tämligen andefattigt utan gnista. Mer behövs för att man ska bli berörd eller fängslad som tittare. Branagh skickar liksom tåget i rätt riktning men det når endast halvvägs fram.

Murder on the Orient Express är sevärd som sagt, och speciellt för den som gillar småmysiga deckare. Något högt betyg gör den sig dock inte förtjänt av. Jag ser fram emot uppföljaren Death on the Nile och hoppas att den ger mer att bita i.