Only Yesterday

Titel: Only Yesterday (Omohide poro poro)
År: 1991
Längd: 118 min
Genre: Animation | Drama | Romantik
Regissör: Isao Takahata

Studio Ghibli’s Only Yesterday fick biopremiär i Japan redan 1991, men Disney som ägde rättigheterna till amerikansk distribution såg till att filmen inte fick någon sådan i USA. Det tabubelagda temat menstruation avskräckte nämligen Disney, och de beviljades inte klippa i filmen heller på grund kontraktet med Ghibli. Inhemskt gick det desto bättre när detta romantikdrama blev årets största succé.

Året är 1982. 27-åriga kontorsarbeterskan Taeko tar några veckors semester från sitt jobb i Tokyo för att åka ut på landet. Under förberedelserna och framförallt under resen tänker hon tillbaka på sitt barndomsliv. Taeko minns bland annat hur hon som mellanstadieelev mötte sin första förälskelse, åt sin första ananas, uppträde i skolpjäs och fick ett ansiktsslag av sin far. Det visar sig att Taekos minnen och hennes gamla barndoms-själ kommer att påverka hennes framtid.

Jag har funderat på om Japan är ett mer progressivt land än USA gällande feminism och jämställdhet. Landets bättre animefilmer kan bestämt ge sken av att så är fallet. Bland dessa finns Only Yesterday som var utmanande med sitt nämnda mens-tema. Regissören bakom den är ingen mindre än Isao Takahata som regisserade mästerverket Eldflugornas grav ett par år dessförinnan. De har sina klara kontraster, men djärva är de båda.

Animeringen är skickligt utförd. Huvudpersonens tillbakablickar innehåller färre detaljer och är inte fullt lika färggranna. Man vill förstås reflektera äkta barndomsminnen som tenderar att inte ha alla beståndsdelar på plats. Den visuella biten ackompanjeras av ett fint soundtrack. Slutscenen må ha varit en smula kliché, men samtidigt så underbar att den lyfter helheten en god nivå.

Kritikerna har varit positiva då Only Yesterday fått 100% på RottenTomatoes med över 50 recensioner räknade. Filmen är en i övrigt underskattad och alltför länge förbisedd guldpärla. Den lämpar sig generellt bättre för ungdomar och vuxna än för barn tror jag.

Ghost in the Shell

Titel: Ghost in the Shell
År: 2017
Längd: 107 min
Genre: Drama | Action | Thriller | Sci-Fi
Regissör: Rupert Sanders
Skådespelare: Scarlett Johansson, Pilou Asbæk, Takeshi Kitano, Juliette Binoche, Michael Pitt

1995 kom en animefilm titulerad Ghost in the Shell, baserad på Masamune Shirows manga. Denna adaption var helt lysande och jag skulle aldrig ha en tanke på att önska en amerikansk sådan. 2017 var det dock dags för Hollywoodregissören Rupert Sanders att inta biografera med sin version. En viss nyfikenhet har jag känt trots personliga farhågor samt negativa recensioner av kritiker.

I ett framtida Japan där befolkningen av någon anledning tycks vara övervägande västerländsk har gränsen mellan människa och maskin suddats ut med tiden. Major (Scarlett Johansson) är en cyborg som agerar supersoldat för en anti-terroristorganisation. Hennes maskinella kropp försågs för något år sedan med en människohjärna, men Major har svårt att minnas sitt förflutna. När terroristen Kuze (Michael Pitt) kliver in i handlingen börjar den mörka sanningen om Majors forna liv klaras upp.

Mycket av storheten i animefilmen från ’95 ligger hos den enastående detaljrikedomen. Denna adaption har verkligen ingen sådan, utan består av en otroligt fördummad och till det sämre förändrad story med fåtaliga likheter. Regissören har försökt göra en film som ska tilltala den stora publikmassan, men det har slutat med motsatsen efter att den allmänna kvalitén dragits ner till en oförskämd nivå.

Under speltidens första halva var allt ganska okej för min del, sedan sabbar andra halvan framförallt med slutet som finns där för att rättfärdiga vittvätten av huvudkaraktären. Inte nog med att hela berättelsen har simplifierats till att likna en sedvanlig popcornrulle från Hollywood, utan allt bygger upp mot en twist som inte är något annat än ett kryphål för vittvätten. Det känns som en provocerande smocka i ansiktet.

Scarlett Johansson gör en bra rollprestation och filmen är inte alls dålig rent visuellt. Den kan dock inte mäta sig alls med animefilmen på något sätt. I slutändan är detta ett perfekt exempel på hur man inte ska Amerikanisera och fördumma en internationell förlaga. Att försöka nå ut till en bred publik kan få motsatt effekt i skepnad av en ekonomisk flopp. Det var ett tag sedan en film gjorde mig såhär irriterad.

10 Bästa Animerade filmerna

Det finns väldigt många filmer jag gillar i animationsgenren. Att endast hålla mig till tio sådana för denna lista är inte lätt. Listan kan säkert få en del ändringar i framtiden, kanske utökar jag den till en topp-15 när jag sett ytterligare några mästerverk.

Det är jämnt mellan USA och Japan på listan. En amerikansk film har förstaplatsen, men 6 av 10 på listan är japanska. Hayao Miyazaki är den ende regissören med fler än en merit här, han tar rentav upp fyra platser. Det säger en hel del om hur högt jag värderar honom. Förövrigt blir jag en aning repetitiv med tanke på att jag för inte så längesedan listat mina favoriter av Miyazaki.

10. Toy Story (1995)

Jag såg den på bio någon gång 1996 som barn. Onekligen en av animationsgenrens största milstolpar. Magiskt bra på många sätt.

9. Princess Mononoke – Mononoke-hime (1997)

Om filmen varit amerikansk hade vi säkert fått minst ett par uppföljare vid detta lag. Princess Mononoke är ett storslaget och bländande vackert fantasyäventyr på 134 minuter.

8. Det levande slottet – Hauru no ugoku shiro (2004)

Det levande slottet Oscarsnominerades men förlorade mycket oförtjänt till The Curse of the Were-Rabbit. Ren förtrollande filmnjutning som inte bör missas.

7. Kiki’s expressbud – Majo no takkayubin (1989)

Underskattat litet mästerverk med otroligt mycket charm. Rekommenderas speciellt till alla som vill se en film att bli glad av.

6. Inside Out (2015)

Inside Out handlar om känslor och lyckas vara en emotionell bergochdalbana som lämnar starka avtryck. Rolig och fullkomligt briljant, kan tilläggas.

5. A Silent Voice – Koe no Katachi (2016)

En av de största filmöverraskningarna på senare år för min del. Fenomenal i sitt sätt att berätta ur karaktärernas perspektiv. Se den gärna någon gång!

4. Eldflugornas grav – Hotaru no haka (1988)

Jag har sett den en gång och vet inte när jag vågar göra det igen. Tidernas sorgligaste film kort sagt. Det finns ingen som bättre skildrar krigs påverkan på civilbefolkning.

3. Finding Nemo (2003)

Ett av flera mästerverk från mitt favorit-filmår. Jag undrar hur länge den kommer att stå som Pixars bästa enligt mig. Förhoppningsvis kan den bli riktigt hotad någon dag.

2. Spirited Away – Sen to Chihiro no kamikakushi (2001)

Finns likt ovanstående film med på min lista över världens snyggaste. Tänk att Miyazaki skulle överträffa sin storsuccé Princess Mononoke redan med sitt nästföljande verk.

1. The Lion King (1994)

The Lion King var den första bioupplevelsen för mig och är fortfarande en av mina favoritfilmer. Innehåller flera oförglömliga sånger och gåshudsframkallande scener. Borde ses av alla barn.

Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children

Titel: Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children
År: 2016
Längd: 127 min
Genre: Drama | Äventyr | Fantasy
Regissör: Tim Burton
Skådespelare: Asa Butterfield, Eva Green, Samuel L. Jackson, Terence Stamp, Ella Purnell, Judi Dench

Senast Tim Burton regisserade en riktigt bra film var 2007, lite drygt ett decennium senast alltså. De verk han stått för sedan dess har varit mer eller mindre medelmåttiga. Filmatiseringen av Ransom Riggs framgångsrika roman blev tyvärr inget upplyft.

Tonårige Jake (Asa Butterfield) har en farfar vid namn Abe (Terence Stamp) som under hela Jakes liv berättat om ett barnhem ämnat för vad han kallar ‘besynnerliga barn’. Barnen där har övernaturliga förmågor och krafter menar han. Abe insisterar på att barnhemmet finns på riktigt, men Jake tvivlar alltmer ju äldre han blir. Så småningom får Jake erfara att det verkar ligga sanning i historierna. Jake beslutar sig för att söka upp barnhemmet för att få svar. Det visar sig bli en överraskningsfylld resa genom tid och rum.

Den onödigt långa titeln Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children handlar om ett äventyr i Hogwarts-anda. Problemet är att det blir ganska futtigt i slutändan utan någonting som verkligen intresserar. Det finns spänning i protagonisternas kamp mot klockan och mot en sorts ögonlösa skräckvarelser som filmen till stor del får leva på.

Asa Butterfield gör en förfärligt blek insats i huvudrollen. Den vägs däremot upp något av övriga medverkande. Samuel L. Jackson är helt godkänd som skurk här, men jag föredrar honom definitivt i icke-barnvänliga filmer där han får svära och gå på högväxel. Slutbetyget till Miss Peregrine blir en svag sexa. Det är bara att fortsätta hoppas att Tim Burton hittar tillbaka till gamla glansdagar igen.

Twin Peaks (2017)

Först passar jag på att varna för spoilers i denna recension.

Den tredje säsongen av Twin Peaks var årets mest framemotsedda TV-serie för min del, tillsammans med sjunde säsongen av Game of Thrones. De två första säsongerna bildar en av de absolut bästa dramaserierna jag sett. Den hade en fantastisk mix av spänning, komik och hänförande surrealism med intressanta karaktärer och en alldeles egen stilbildande atmosfär. Nu har jag sett de 9 första avsnitten av den tredje säsongen och jag upplever att den saknar i princip allt som gjorde de två första säsongerna så bra.

De 3-4 första avsnitten var engagerande. Det kändes som att David Lynch och kompani byggde upp mot någonting som skulle ta fart och ge serien en ordentlig motor. Jag hoppades framförallt på att Cooper skulle botas från sitt autistiska zombieläge efter att han fått i sig kaffe. Cooper var nämligen de två första säsongernas största drivkraft, men här har han blivit mer av ett störande ankare som står för tröttsam lyteskomik. Efter 9 avsnitt har han fortfarande inte tillfrisknat.

Jag hade även hoppats på att få se mer av de gamla karaktärerna. Cafébiträdet Shelly har exempelvis bara fått 2-3 mindre scener hittills. Vissa andra har dykt upp någon enstaka gång utan att tillföra något. Många nya karaktärer kommer och går, också dessa till synes utan riktigt syfte. Jag får nästan intrycket av att denna säsong har ett manus som skrivits av 20 olika författare till vad som egentligen ska vara 20 olika knasiga serier, och så har de tryckt ihop och klippt bort lite varstans till en enstaka serie.

Vissa scener är så bedövande meningslösa och utdragna att jag dessutom undrar om Lynch bara trollar oss. En scen var ungefär 6-7 minuter lång och bestod av ett rockband som spelade på scen. En annan lång scen innehöll en person som stod och sopade golvet i en bar, från samma kameravinkel hela tiden. Det är som att man har maximalt 30 minuters material till varje avsnitt och fyller ut resterande 30 minuter med nonsens som i bästa fall hade platsat bland ”deleted scenes” på en DVD-utgåva.

Det närmast plågsamma åttonde avsnittet innehöll inget tilltalande alls, åtminstone inte för mig. En timmes vansinnigt flum som vissa säkert är intresserade av hitta meningar bakom, men jag känner att jag inte kunde bry mig mindre och kom på mig själv med att snabbspola genom mycket av detta avsnitt. Denna tredje säsong är som en helt annan serie än de två första säsongerna, både till stilen och kvalitén. Jag vet inte om jag orkar se återstående avsnitt.

Perfect Blue

Titel: Perfect Blue (Pafekuto buru)
År: 1997
Längd: 81 min
Genre: Animation | Skräck | Thriller
Regissör: Satoshi Kon

Satoshi Kon hann endast regissera 4 långfilmer under sin korta levnadstid. En av dessa är den rysliga psykologithrillern Perfect Blue, som var Kons långfilmsdebutDen har onekligen givit inspiration till Darren Aronofkys Requiem for a Dream och framförallt till Black Swan vars likheter är många.

På 90-talet i Japan får popgruppen Cham spela inför mindre publiker. En av gruppens medlemmar, Mima Kirigoe, blir tillfrågad att medverka i TV och film. Mima bestämmer sig för att lämna gruppen för att istället göra karriär som skådespelerska. Detta orsakar ett otroligt missnöje hos ett av hennes fans som blir en ihärdig stalker. Att ständigt pressas av agenter och kollegor och att samtidigt ha en obehaglig stalker efter sig tär på Mimas psyke. Hon får allt svårare att skilja på verklighet och inbillning i vardagen.

Perfect Blue berättar med solida feministiska toner om påtryckningar från män, hur dessa kontrollerar huvudpersonens liv och om ”the male gaze”. Det finns många bra animefilmer med feministiska teman och normbrytande könsroller, men ingen har jag sett hittills som varit så psykologiskt inbiten i feministiskt perspektiv som denna. Ännu mer avhandlar den dock differens mellan fantasi och verklighet tillika äkthet och falskhet som tema. Vi tittare får det själva knivigare att urskilja vad som är menat att vara inbillning under intrigens gång.

Filmen är inte alls förutsägbar i motsats till vad jag trodde ganska länge. Speltidens sista tredjedel innehåller flera vändningar som garanterat lär överraska de flesta. Denna psykologiska skräckthriller ska dock helst ses som en upplevelse snarare än ett pussel som ska lösas. Upplevelsen är nämligen mycket tilldragande, i synnerhet mot slutet med potentiella kalla kårar att leverera.

Perfect Blue kom att förutse redan 1997 att Internet skulle bli ett verktyg för stalkning och trakasserier, något som inte gör den mindre kuslig. Oavsett om man föredrar animefilm, psykologifilm eller bara vill ha bra kvalitet så tycker jag tveklöst att man borde ge Perfect Blue en chans. Även om jag personligen hade önskat något mer svar på dess mysterier så är mitt omdöme högst positivt.

Bästa Fantasysagorna

Detta inlägg har ursprungligen några år på nacken, men jag har gett det ganska många uppdateringar till texten, med några nya länkar och bilder. Rangordningen har även justerats en aning. Någon ny fantasysaga har jag ännu inte lagt till, men hoppas förstås kunna göra det i framtiden.

Jag delger alltså mina favoritsagor inom fantasygenren här. Dessa finns i olika format som filmer, TV-serier, böcker och manga/serietidningar. Därför är de också väldigt svåra att rangordna och jämföra med varandra, men jag har helt enkelt försökt ranka dem efter hur mycket jag gillar dem. Jag tar inte med någon som hittills bara består av exempelvis någon enstaka film, utan sådana som sträcker sig längre än så.

8. Pirates of the Caribbean

Denna charmiga piratsaga tog filmvärlden med storm först 2003. Till stor del var det Johnny Depps förtjänst efter hans fenomenala rollprestation. Själva huvudkaraktären är dessutom en av filmhistoriens guldpärlor. Tyvärr håller de senaste filmerna i serien inte samma klass som de två första, därför måste det bli en blygsam sistaplats på listan här. Jack Sparrows eskapader gillar jag dock mycket överlag.

Bästa musikstycket.

7. I Mumindalen

Tidernas bästa barnprogram skulle jag räkna animeserien I Mumindalen som. Jag älskade den när jag var barn. Framförallt var det kanske spänningen, mystiken och skräckdelarna som lockade. Serien kan i princip kallas skräck för barn, delvis. Här finns spöken, monster, häxor och trollkarlar. Däribland existerar Mårran, kanske det mest skrämmande monstret som någonsin skapats, åtminstone om man sätter henne i relation till att hon förekommer i en barnserie. De svenskfinska röstskådespelarna gör ett väldigt bra jobb, och originalmusiken av japanen Shumio Shiratori är förbluffande högklassigt.

Smårolig scen.
Musikstycke 1.
Musikstycke 2.

6. Warcraft

Warcraft-universumet är definitivt ett av de mest omfattande på listan gällande karaktärer och berättelser. Filmen av Duncan Jones från 2016 utforskar bara en ytterst liten bråkdel av det. Jag har mest tagit del av sagan via spelen Warcraft 3 och World of Warcraft, samt en och annan nördig YouTube-kanal dedikerad till berättelserna. Personligen skulle jag gärna se filmer om bland andra Arthas Menethil som syns i trailern till Wrath of the Lich King här nedan. World of Warcraft har ett otroligt bra soundtrack ska tilläggas också.

Officiel kortfilm om Gul’dan.
Officiel kortfilm om Durotan.
Wrath of the Lich King – trailer.
Mists of Pandaria – trailer.

5. Harry Potter

Den första boken om Harry Potter var den första romanen jag någonsin läste ut frivilligt. Jag var 11 eller 12 år då och fastnade ganska snabbt för J.K. Rowlings trollkarlsvärld. Böckerna är mästerverk för mig, filmerna är mer ojämna och når inte förlagornas höjder. Fina jobb gjordes dock i att överföra sagan på vita duken. Harry Potter känns som en relativt stor del av min uppväxt.

John Williams suveräna ledmotiv.

4. Star Wars

Rymdeposet som gjorde George Lucas till en mäktig man behöver ingen närmare presentation. Jag älskar originaltrilogin och har sett den många gånger. Prequel-trilogin lyfter faktiskt sagan på det stora hela, även om de två första filmerna i den har många feta brister. Det nyare tillskottet The Force Awakens gillade jag skarpt, men jag höll däremot på att somna av den fristående Rogue One.

Trailer till Episod I – VI.
Hemmagjord trailer inkluderande The Force Awakens.

3. Game of Thrones
game
Fantasyserien från HBO har blivit ett fenomen. De många komplexa karaktärerna och deras utvecklingar finns i toppen på listan över allt som fängslar publiken med Game of Thrones. Kvalitén är förstklassig i stort sett överallt. Serien kan jämföras med The Wire på det sättet, och även på det att dialoger får betydligt mer utrymme än actionsekvenser. Förlagsromanerna av George R.R. Martin är inte mindre storslagna, med visst undantag för ”A Dance with Dragons” som har för många händelsefattiga kapitel.

Perfekt trailer.

2. The Lord of the Rings / Tolkiens värld

Peter Jacksons första trilogi består av mina absoluta favoritfilmer. De startade mitt filmintresse och jag hade säkert aldrig haft denna blogg utan dem. Prequel-filmerna om Bilbos äventyr uppskattar jag också redigt, särskilt den första som är helt fantastisk. Tolkiens böcker blir tradiga ibland men jag imponeras över att han lade ner så mycket tid på karaktärer, språk och historia med mera.

Trailer till första trilogin.
Bästa musikstycket.

1. Berserk

Den bästa sagan någonsin råkar även vara den troligtvis minst kända, åtminstone i västvärlden. Berserk är namnet på en mangaserie av japanen Kentaro Miura. Mangan är en extremt mörk, våldsam och skräckfylld medeltida fantasy som får Game of Thrones att framstå som My Little Pony. 1997 gjordes en suverän animeadapation av mangans första delar, som helst ska ses med de japanska originalrösterna. Nya filmer samt en nyare serie har även gjorts, men dessa bör tyvärr undvikas då de är mer eller mindre usla. Ska man någonsin läsa en manga i sitt liv så är det denna. Det finns inte heller någom animeserie i världen som jag rekommenderar framför den från 1997.

Kort rekommendationsvideo om varför Berserk bör läsas.
Hemmasnickrad musikvideo om mangan.
Musikstycke från animeserien.
Musikstycke #2 från animeserien.