2010-talets bästa filmer

2010-talet har varit ett av de svagaste decennierna någonsin vad gäller film. Så många remakes, reboots, sequels, prequels och spin-offs har producerats att det blivit viss brist på originella filmer. Här har jag dock skrapat ihop 10 av de allra bästa filmerna från detta decennium. Listan är inte helt i linje med betyg jag delat ut ursprungligen, men får åtminstone ses som en lista över de mest minnesvärda filmerna.

10. Wind River (2017)

Viktig film om ett galet samhällsproblem som fortfarande drabbar Amerikas ursprungsbefolkning. Handlingen centrerar kring en jägare och en FBI-agent som utreder ett mord på en ung kvinna i Wyoming.

9. The Irishman (2019)

Det blir svårt att inte njuta bara av att se Joe Pesci tillbaka på vita duken, och dessutom i högform. Jag är glad att Scorsese lyckades tjata honom till att ta paus från pensionärslivet. Även legendarerna De Niro och Pacino gör strålande jobb i denna långa maffiafilm om mordet på fackföreningsledaren Jimmy Hoffa.

8. The Help (2011)

Emotionellt stark film om afroamerikanska hembiträden och hur deras vardag såg ut på 1960-talet. Fantastiskt skådespeleri av bland andra Octavia Spencer, Jessica Chastain och Viola Davis ger filmen ett ordentligt lyft.

7. Parasite (2019)

Briljant satirisk film om klasskillnader och andra samhälleliga problem. Ett exemplariskt litet bevis på att det kan vara bra att vända sig till icke-engelskspråkiga filmer idag för upplevelser som känns fräscha, gentemot många av Hollywoods ständiga uppföljare och superhjältefilmer.

6. Inside Out (2015)

Otroligt fint både visuellt och själsligt. Som en färgsprakande bergochdalbana av känslor. Disney Pixars smartaste film någonsin.

5. The Handmaiden (2016)

Erotisk psykologisk thriller om hemligheter och sluga planer. Chan-wook Park har gjort sin bästa film sedan Oldboy från 2003. Den är välspelad, vacker och spännande.

4. A Silent Voice (2016)

Fängslande ungdomsdrama om kommunikation och utanförskap. Mästerligt berättad med både ljud och bild. Originalmusiken av Kensuke Ushio är genialisk. En film som onekligen förtjänar större uppmärksamhet.

3. Mad Max: Fury Road (2015)

Nästan oförskämt cool film om ett postapokalyptiskt samhälle. Det är galet snyggt, adrenalinpumpande och rakt igenom underhållande. Helt värd sina 6 Oscarsstatyetter.

2. Joker (2019)

Många av oss trodde att ingen någonsin skulle göra en lika bra Joker som Heath Ledger i The Dark Knight, men Jared Leto motbevisade oss. Skämt åsido. Joaquin Phoenix står för en fenomenal rollprestation som Batmans nemesis i denna psykologiska thriller som väcker många tankar och känslor.

1. Django Unchained (2012)

Tarantinos bästa film sedan Pulp Fiction får se sig kvar på decenniets topp. Handlar om en före detta slav som ger sig iväg för att befria sin fru ur slaveriets klor. Så mästerligt skarp och finessrik att man tappar hakan.

Star Wars: The Rise of Skywalker

Titel: Star Wars: Episode IX – The Rise of Skywalker
År: 2019
Längd: 141 min
Genre: Action | Äventyr | Fantasy
Regissör: J.J. Abrams
Skådespelare: Daisy Ridley, Adam Driver, Oscar Isaac, John Boyega, Joonas Suatamo

Rymdsagan av George Lucas fick en stark nystart i The Force Awakens år 2015. Uppföljaren The Last Jedi gillade jag initialt, men den höll inte särskilt bra efter en omtitt. Den är för tråkig helt enkelt. The Rise of Skywalker har till skillnad från föregångaren fått blandade mottaganden av kritiker, och fansen verkar inte speciellt nådiga heller.

Något år efter händelserna i The Last Jedi har Kylo Ren (Adam Driver) fått tag på en sorts vägfinnare som leder till en hemlig Sith-planet. Kejsare Palpatine är där tillbaka med mål att fortsätta sin gamla plan om att erövra galaxen. Rey (Daisy Ridley) förfinar sina krafter under lärning av Leia (Carrie Fisher). När hon får reda på att kejsaren är tillbaka ger hon sig av för att finna Sith-planeten och konfrontera honom.

Somliga har jämfört The Rise of Skywalker med den avslutande säsongen av Game of Thrones. En sådan liknelse håller inte alls. Palpatine dör inte i början av filmen genom att Rose hoppar fram från ingenstans och hugger honom med en kniv. Rey begår inget massmord för att hon har PMS, och hon låter sig inte attackeras för att hon ”typ glömde bort” sina fiender. Jar-Jar Binks kröns inte till kung, han är faktiskt inte med alls tack och lov. Det finns inga större likheter med den katastrofen vad jag kan se. Tvärtemot kan man kritisera filmen för att spela på säkra kort.

Mina åsikter är ganska kluvna, även om jag överlag är positivt inställd. J.J. Abrams tar få risker och ger oss en förutsägbar film som känns repetitiv och kanske gör den nya trilogin aningen poänglös storymässigt. Samtidigt är filmen underhållande och ger fansen en stor mängd nostalgipräglat godis på gott och ont. Daisy Ridley och Adam Driver visar att man inte slarvade med rollsättningen. Deras prestationer är ett lyft som förtjänar att hyllas.

Rent emotionellt är The Rise of Skywalker den starkaste delen i trilogin. Men för den som till exempel tycker att Palpatines återkomst i sig självt är ett eländigt drag så spelar det kanske ingen roll.

Fortsätt läs

Game of Thrones – säsong 8

Spoiler-varning!

 

Eftersom manus till den åttonde säsongen av Game of Thrones står under all kritik blev denna recension längre än först tänkt. Det finns kolossalt många brister att peka på, och jag går in extra på säsongens femte avsnitt och varför karaktärsvändningen i Daenerys där var helt fel. Avsnitt 5 blev nämligen seriens dödsstöt mot sig själv.

Kvalitén har sjunkit allteftersom serien glidit ifrån böckerna. De första 3-4 säsongerna var onekligen bäst. Säsong 7 var sämst dittills, och den har följts av en ännu långt sämre åttonde säsong. Efter denna katastrof känns det skönt att serien är över så att man istället kan sätta förhoppningarna till de kommande två böckerna. Å andra sidan finns dem som menar att kritiken är hårklyverier och att vi ska vara tacksamma över att få skåda ytterligare en säsong denna ”storslagna” serie. Till dem citerar jag Varys: ”Incompetence should not be rewarded with blind loyalty”.

Logiska luckor såväl som så kallad plot-armor genomsyrar i princip vartenda avsnitt. Enligt George R.R. Martin hade snarare runt 13 säsonger behövts för att serien skulle kunna vara trogen förlagorna, och det märks just på alla logiska konstigheter, krystade konflikter och på hur manusförfattarna snabbspolar sig fram. Dialogen är okreativ och stel. Karaktärerna görs korkade och verkar ständigt glömma bort vad de förut har gjort eller sagt. Serien har en huvudskurk i avsnitt 3, en annan i avsnitt 4 och sedan en annan i de två sista avsnitten. Där har vi en av de många lektionerna i hur man inte skriver ett manus. Kvalitetsnedgången är delvis förståelig och naturlig, men samtidigt betydligt värre än väntat. Såpass att man kan kalla manusförfattarna David Benioff och D.B. Weiss (D&D) för klåpare och bedragare, något internet inte väntat sig med att göra.

I somliga avsnitt händer inte mycket alls, mer än några kärleksintriger som tvingas fram. I andra avsnitt händer väldigt mycket, men då stör man sig på hur fördummat allt har blivit. Många karaktärer verkar inte ha något egentligt syfte alls. Ofta känns det som att man tittar på en medioker animeserie eller på en såpopera med hög budget. Det är inte vad man vill ha av Game of Thrones, den där serien som var så fenomenal under sina första säsonger.

Missandei fick ett idiotslut som endast utgör en av ursäkterna för Daenerys övergång till den mörka sidan. Som tittare himlar man mycket med ögonen eller tar sig för pannan åt nästan samtliga dödsfall denna säsong. Jämför dessa med exempelvis Ned Starks död, eller det så kallade röda bröllopet. Det var minsann andra tider. Säsongen gör det svårt att bry sig om någon karaktär över huvud taget, även för att karaktärerna i sig har blivit så mycket sämre. Tyrion som var känd för sitt intellekt och sin slughet är korkad för att serien behöver ha honom korkad. Ninja-Arya är förbaskat tråkig. Viskningsmästaren Varys skriker ut allt med megafon. Jons dialog består mest av att upprepa några få meningar. Bran är smärtsamt värdelös. Om någon frågar om jag är ett fan av Game of Thrones svarar jag ändå som honom; ”I’m something else now.”

Avsnitt 5 blev väldigt symboliserande för säsongen. Det brinner, sprängs, rasar, förstörs, mördas och dös. Fansen har med all rätt uttryckt sin stora besvikelse över det usla manuset med dess misslyckade karaktärsvägar. Många av oss har sett Daenerys som en karismatisk och någorlunda feministisk antihjälte att hålla på. Hon har varit mån om att inte bli som sin far och att alltid stå upp för de svaga och oskyldiga. Självfallet vill man då inte se henne göra en vändning till att bli en rent ondskefull skurk i form av en folkmördare på vingar. Där kan man fråga sig hur författarna har räknat med att någon ska bry sig längre. Men teamet verkat inte bry sig mycket själva. Det syns till exempel på kaffemuggen i en scen, på CGI-hästar som plötsligt försvinner, på att Dany inte syns på sin drake då hon borde göra det, på vattenflaskan i sista avsnittet eller på att Jamies högra hand är tillbaka när han kramar Cersei i deras återföreningsscen. I avsnitt 3 dör alla dothraki, och D&D bekräftar det även i efterintervjuerna. Sedan är alla dothraki tillbaka i avsnitt 5 utan förklaring. I avsnitt 6 har de förökat sig ytterligare likt alla unsullied som var ganska få i avsnitt 3 och vars halva mängd bekräftades av Grey Worm ha dött. Dessa misstag, dessa självmotsägelser och denna inkonsekvens finns tyvärr i överflöd.

Vad är förresten budskapen i det hela? Att kvinnor är onda, impulsiva och ovärdiga som ledare? Att man själv blir galen och ond om man har en förälder som är sådan? Att man inte kan gå sin egen väg och bli sin egen person? Att våldtäkt kan vara positivt, som Sansa verkade hinta om när hon sa att det hon blev utsatt för av Ramsey gjorde henne stark? Har serien varit eller verkat vara feministisk förut så är den tiden förbi, som jag ser det. Dessutom hade alltså fyllesvinet Robert Baratheon rätt hela tiden om att Dany borde mördats som barn, medan heroiska personer som Ser Barristan är naiva idioter? Snacka om antiklimax. För mig representerar Jon och Dany två sidor av samma mynt i denna ”sång om is och eld”, två sidor som behöver och kompletterar varandra alltså. Ska det bara handla om hjälte och skurk så är besvikelsen enorm. Jag hoppas att R.R. Martin tar en annan väg i sina böcker, men även om han inte gör det kommer han säkerligen skildra allt mer ordentligt.

Det är sällan jag tänker att jag personligen hade kunnat skriva manus bättre. Men så känner jag faktiskt med säsong 8. Jag hade kunnat rädda serien från att helt mörda sig själv bara genom att skriva om femte avsnittet från att soldaterna i King’s Landing kapitulerat. Daenerys hade fått hållas i en moralisk gråzon utan att bli skurk. Med bland annat hämnd för Missandei i tankarna hade jag låtit Dany få ett mer rimligt ”moment of madness” genom att ha henne flyga direkt mot Cersei för att bränna ihjäl henne med sin drake. ”Dracarys!” hade Dany kunnat yttra sig precis som Missandei gjorde, och Cersei hade fått ett brännande avslut i en enligt min vision smått episk scen som sedermera kunnat resultera i ett Tyrion och Jon börjar ifrågasätta Dany mer. Detta kanske inte alls vore optimalt, men det var ungefär detta jag tänkte ihop på någon sekund precis när Dany började flyga där, och jag gissar att mottagandet från publik och kritiker hade varit bättre om manusförfattarna bara gjort så istället. Säsongen hade fortfarande varit dålig, men självmord hade den undvikit åtminstone.

Vidare på ämnet så köper jag inte somliga personers påståenden om att serien alltid byggt upp mot Danys vändning. Delvis av anledningar jag redan tagit upp, delvis på grund av att D&D bekräftar i tidigare säsongskommentarer att hon till skillnad från sin far är en ”god” Targaryen och endast agerar hård min sina fiender, men också på grund av att skådespelerskan Emilia Clarke inte fick reda på vad som händer förrän manus till säsong 8 fanns i hand. Inför filmserien om Harry Potter fick skådespelaren Alan Rickman reda på vändningen om hans karaktär ett helt decennium i förväg, så att han kunde ta med det i sin rolltolkning. Emilia har spelat sin karaktär som den antihjälte och befriare (”Breaker of Chains”) många av oss sett henne som, och inte som någon slutlig ond skurk.

Självklart har tanken på att vår Khaleesi skulle göra någonting ondskefullt i slutändan aldrig varit helt främmande. Men när serien aldrig heller har kommit till en punkt då det känns rimligt så håller det inte att hon gör något sådant. Det är inte dit karaktärsutvecklingen lett, och vad hon gör i femte avsnittet är dessutom ren dumhet. Dany har liksom andra karaktärer blivit korkad för att manusförfattarna ska kunna ta sig fram.

Den som vill veta hur man gör en ”god” karaktär till ond skurk i en fantasysaga bör läsa mangaserien Berserk, eller ta en titt på animeadaptionen från 1997. Utan att gå in på för många detaljer och utan att egentligen spoila för mycket kan jag nämna att där finns en ung man vid namn Griffith som har mycket gemensamt med Daenerys; kliv från fattigdom till makt, stora ambitioner att regera, karisma som attraherar anhängare, att de älskas eller nästan dyrkas, och förstås det där långa vita håret. Men det finns även ideologiska synsätt och personlighetsdrag som skiljer dem och som bidrar till att endast Griffiths övergång till antagonist blir befogad, trots chocken som läsarna eller tittarna får när han gör sitt val att begå hemskheter. För att inte tala om den brutalt desperata situation han försatts i och som Daenerys minst sagt kan vara glad att slippa. Berserk har stort djup och genomgående hög berättarmässig intelligens med betoning på karaktärsutveckling. Förövrigt tror jag att mangaförfattaren skulle ha mycket att tala om med George R.R. Martin, bland annat för att de tycks vara lika sega på att färdigställa sina verk.

Jag tycker synd om skådespelarna som inte alltid dragit sig för att uttrycka sina egna missnöjen med säsong 8. Framförallt om Emilia Clarke som sagt sig vandra omkring planlöst under timmar i London efter att ha fått reda på hur serien slutar. Att hon avskydde manuset har hon inte varit speciellt hemlig med. Hon gjorde dock ett väldigt bra jobb ska sägas trots detta. Dessutom känns det bittert att fantastiska Lena Headey aldrig fick vinna en Golden Globe eller Emmy för sin insats som Cersei under alla dessa år.

Inför säsongens sista avsnitt kände jag mest att ”What Is Dead May Never Die”. Liknande tankar hade jag en gång efter att ha sett Alien 3 och skulle se uppföljaren Alien: Resurrection. Det spelar alltså ingen roll vad som händer eftersom D&D redan förstört allt, och det ökar på sätt och vis chansen till nöje. Kanske överdoserar Tyrion på kokain medan Arya tar ett jobb som cirkusclown innan Ned Stark vaknar upp och inser att allt bara var en dröm? Avsnittet är inte fullt så galet, men åtminstone roligt. Tyrion måste alltså övertyga Jon en lång stund om att den flygande Hitler de har att göra med är ond och att hon inte alls gör vad som är rätt. Samtidigt gör Jon inte mycket mer än upprepa de 4-5 replikerna han haft under säsongen.

Att allt det formidabla som serien byggde upp under sina första säsonger slutar med en hjärndöd ‘shitshow’ av detta slag går bara inte att acceptera. Så många av seriens huvudhändelser fick aldrig någon riktig mening. Jag hade förväntat mig en svag säsong, men att den skulle vara såhär dålig hade jag då inte räknat med. Kanske var allt bara var en enda briljant marknadsföring av George R.R. Martin för hans två sista böcker? Han kanske spelar sitt eget lilla tronspel i verkligheten medan han exponerar ett par svindlare till manusförfattare som han aldrig helt lyckats samsas med? Hoppas kan man.
Fortsätt läs

Avengers: Infinity War

Titel: Avengers: Infinity War
År: 2018
Längd: 149 min
Genre: Action | Fantasy | Äventyr
Regissörer: Anthony Russo, Joe Russo

2018 var ett framgångsrikt år för superhjältefilmer. Bäst för året anser jag vara Deadpool 2 och Black Panther. Båda kan beskrivas som ”lagom”, medan Infinity War istället siktar på en storskalighet likt ingen tidigare superhjältefilm.

Handlingen lyder som så att superhjälteteamet The Avengers och deras allierade ställs inför sitt största hot någonsin när den i princip allsmäktige Thanos (Josh Brolin) hotar att förgöra dem. Det går att dra paralleller till Justice League från 2017, men här har man varit mån om att göra en bra film utan slarv. Bröderna Russo lyckades där Zack Snyder misslyckades. Som större anhängare av DC:s universum framför Marvel’s känns det bittert att DC ligger kvalitetsmässigt lägre med sin live-action numera.

Age of Ultron var medioker och Civil War sövande trist. För mig är Infinity War en tydlig uppryckning gentemot dessa som också har en drös Marvel-hjältar i samma veva. Jag hade dock föredragit om detta var en komedi som Thor: Ragnarok eller Deadpool. Det finns nämligen en gräns för hur pass seriöst jag kan ta denna film, vars vetenskaplighet rent ut sagt är helvetiskt dum, där jorden är som universums händelsecentrum, där själva universum är litet och alla dess invånare talar engelska. En talande tvättbjörn med skjutvapen är inte heller något som människokaraktärerna riktigt reagerar på som de borde, eller reagerar alls. Christopher Nolans Interstellar är ett prima exempel på en vetenskapligt mer korrekt science-fiction som går att ta seriöst och som därav också berör mer.

Med ett IMDb-betyg på 8,5 som ropar ”mästerverk” så förstår jag att jag tillhör en minoritet när jag kritiserar de logiska knasigheterna som denna film består av. Däremot hade den kanske aldrig kunnat göras så mycket bättre av någon. Inte om den inte ändrar stil och blir en komedi åtminstone. Här finns inga av de bristerna som Zack Snyders filmer om Batman och hans superpolare dras med. Skådespelarna är välvalda, med Josh Brolin som gör entré i en utmärkt insats som Thanos.

Infinity War är välgjord popcornunderhållning som håller mig både vaken och alert till skillnad från vissa tidigare Marvel-produktioner med horder av karaktärer. Det skulle dock inte falla mig in att ge den något högt betyg. Förhoppningsvis har jag ordentligt kunnat motivera varför.