Game of Thrones – säsong 8

Spoiler-varning!

 

Eftersom manus till den åttonde säsongen av Game of Thrones står under all kritik blev denna recension längre än först tänkt. Det finns kolossalt många brister att peka på, och jag går in extra på säsongens femte avsnitt och varför karaktärsvändningen i Daenerys där var helt fel. Avsnitt 5 blev nämligen seriens dödsstöt mot sig själv.

Kvalitén har sjunkit allteftersom serien glidit ifrån böckerna. De första 3-4 säsongerna var onekligen bäst. Säsong 7 var sämst dittills, och den har följts av en ännu långt sämre åttonde säsong. Efter denna katastrof känns det skönt att serien är över så att man istället kan sätta förhoppningarna till de kommande två böckerna. Å andra sidan finns dem som menar att kritiken är hårklyverier och att vi ska vara tacksamma över att få skåda ytterligare en säsong denna ”storslagna” serie. Till dem citerar jag Varys: ”Incompetence should not be rewarded with blind loyalty”.

Logiska luckor såväl som så kallad plot-armor genomsyrar i princip vartenda avsnitt. Enligt George R.R. Martin hade snarare runt 13 säsonger behövts för att serien skulle kunna vara trogen förlagorna, och det märks just på alla logiska konstigheter, krystade konflikter och på hur manusförfattarna snabbspolar sig fram. Dialogen är okreativ och stel. Karaktärerna görs korkade och verkar ständigt glömma bort vad de förut har gjort eller sagt. Serien har en huvudskurk i avsnitt 3, en annan i avsnitt 4 och sedan en annan i de två sista avsnitten. Där har vi en av de många lektionerna i hur man inte skriver ett manus. Kvalitetsnedgången är delvis förståelig och naturlig, men samtidigt betydligt värre än väntat. Såpass att man kan kalla manusförfattarna David Benioff och D.B. Weiss (D&D) för klåpare och bedragare, något internet inte väntat sig med att göra.

I somliga avsnitt händer inte mycket alls, mer än några kärleksintriger som tvingas fram. I andra avsnitt händer väldigt mycket, men då stör man sig på hur fördummat allt har blivit. Många karaktärer verkar inte ha något egentligt syfte alls. Ofta känns det som att man tittar på en medioker animeserie eller på en såpopera med hög budget. Det är inte vad man vill ha av Game of Thrones, den där serien som var så fenomenal under sina första säsonger.

Missandei fick ett idiotslut som endast utgör en av ursäkterna för Daenerys övergång till den mörka sidan. Som tittare himlar man mycket med ögonen eller tar sig för pannan åt nästan samtliga dödsfall denna säsong. Jämför dessa med exempelvis Ned Starks död, eller det så kallade röda bröllopet. Det var minsann andra tider. Säsongen gör det svårt att bry sig om någon karaktär över huvud taget, även för att karaktärerna i sig har blivit så mycket sämre. Tyrion som var känd för sitt intellekt och sin slughet är korkad för att serien behöver ha honom korkad. Ninja-Arya är förbaskat tråkig. Viskningsmästaren Varys skriker ut allt med megafon. Jons dialog består mest av att upprepa några få meningar. Bran är smärtsamt värdelös. Om någon frågar om jag är ett fan av Game of Thrones svarar jag ändå som honom; ”I’m something else now.”

Avsnitt 5 blev väldigt symboliserande för säsongen. Det brinner, sprängs, rasar, förstörs, mördas och dös. Fansen har med all rätt uttryckt sin stora besvikelse över det usla manuset med dess misslyckade karaktärsvägar. Många av oss har sett Daenerys som en karismatisk och någorlunda feministisk antihjälte att hålla på. Hon har varit mån om att inte bli som sin far och att alltid stå upp för de svaga och oskyldiga. Självfallet vill man då inte se henne göra en vändning till att bli en rent ondskefull skurk i form av en folkmördare på vingar. Där kan man fråga sig hur författarna har räknat med att någon ska bry sig längre. Men teamet verkat inte bry sig mycket själva. Det syns till exempel på kaffemuggen i en scen, på CGI-hästar som plötsligt försvinner, på att Dany inte syns på sin drake då hon borde göra det, på vattenflaskan i sista avsnittet eller på att Jamies högra hand är tillbaka när han kramar Cersei i deras återföreningsscen. I avsnitt 3 dör alla dothraki, och D&D bekräftar det även i efterintervjuerna. Sedan är alla dothraki tillbaka i avsnitt 5 utan förklaring. I avsnitt 6 har de förökat sig ytterligare likt alla unsullied som var ganska få i avsnitt 3 och vars halva mängd bekräftades av Grey Worm ha dött. Dessa misstag, dessa självmotsägelser och denna inkonsekvens finns tyvärr i överflöd.

Vad är förresten budskapen i det hela? Att kvinnor är onda, impulsiva och ovärdiga som ledare? Att man själv blir galen och ond om man har en förälder som är sådan? Att man inte kan gå sin egen väg och bli sin egen person? Att våldtäkt kan vara positivt, som Sansa verkade hinta om när hon sa att det hon blev utsatt för av Ramsey gjorde henne stark? Har serien varit eller verkat vara feministisk förut så är den tiden förbi, som jag ser det. Dessutom hade alltså fyllesvinet Robert Baratheon rätt hela tiden om att Dany borde mördats som barn, medan heroiska personer som Ser Barristan är naiva idioter? Snacka om antiklimax. För mig representerar Jon och Dany två sidor av samma mynt i denna ”sång om is och eld”, två sidor som behöver och kompletterar varandra alltså. Ska det bara handla om hjälte och skurk så är besvikelsen enorm. Jag hoppas att R.R. Martin tar en annan väg i sina böcker, men även om han inte gör det kommer han säkerligen skildra allt mer ordentligt.

Det är sällan jag tänker att jag personligen hade kunnat skriva manus bättre. Men så känner jag faktiskt med säsong 8. Jag hade kunnat rädda serien från att helt mörda sig själv bara genom att skriva om femte avsnittet från att soldaterna i King’s Landing kapitulerat. Daenerys hade fått hållas i en moralisk gråzon utan att bli skurk. Med bland annat hämnd för Missandei i tankarna hade jag låtit Dany få ett mer rimligt ”moment of madness” genom att ha henne flyga direkt mot Cersei för att bränna ihjäl henne med sin drake. ”Dracarys!” hade Dany kunnat yttra sig precis som Missandei gjorde, och Cersei hade fått ett brännande avslut i en enligt min vision smått episk scen som sedermera kunnat resultera i ett Tyrion och Jon börjar ifrågasätta Dany mer. Detta kanske inte alls vore optimalt, men det var ungefär detta jag tänkte ihop på någon sekund precis när Dany började flyga där, och jag gissar att mottagandet från publik och kritiker hade varit bättre om manusförfattarna bara gjort så istället. Säsongen hade fortfarande varit dålig, men självmord hade den undvikit åtminstone.

Vidare på ämnet så köper jag inte somliga personers påståenden om att serien alltid byggt upp mot Danys vändning. Delvis av anledningar jag redan tagit upp, delvis på grund av att D&D bekräftar i tidigare säsongskommentarer att hon till skillnad från sin far är en ”god” Targaryen och endast agerar hård min sina fiender, men också på grund av att skådespelerskan Emilia Clarke inte fick reda på vad som händer förrän manus till säsong 8 fanns i hand. Inför filmserien om Harry Potter fick skådespelaren Alan Rickman reda på vändningen om hans karaktär ett helt decennium i förväg, så att han kunde ta med det i sin rolltolkning. Emilia har spelat sin karaktär som den antihjälte och befriare (”Breaker of Chains”) många av oss sett henne som, och inte som någon slutlig ond skurk.

Självklart har tanken på att vår Khaleesi skulle göra någonting ondskefullt i slutändan aldrig varit helt främmande. Men när serien aldrig heller har kommit till en punkt då det känns rimligt så håller det inte att hon gör något sådant. Det är inte dit karaktärsutvecklingen lett, och vad hon gör i femte avsnittet är dessutom ren dumhet. Dany har liksom andra karaktärer blivit korkade för att manusförfattarna ska kunna ta sig fram.

Den som vill veta hur man gör en ”god” karaktär till ond skurk i en fantasysaga bör läsa mangaserien Berserk, eller ta en titt på animeadaptionen från 1997. Utan att gå in på för många detaljer och utan att egentligen spoila för mycket kan jag nämna att där finns en ung man vid namn Griffith som har mycket gemensamt med Daenerys; kliv från fattigdom till makt, stora ambitioner att regera, karisma som attraherar anhängare, att de älskas eller nästan dyrkas, och förstås det där långa vita håret. Men det finns även ideologiska synsätt och personlighetsdrag som skiljer dem och som bidrar till att endast Griffiths övergång till antagonist blir befogad, trots chocken som läsarna eller tittarna får när han gör sitt val att begå hemskheter. För att inte tala om den brutalt desperata situation han försatts i och som Daenerys minst sagt kan vara glad att slippa. Berserk har stort djup och genomgående hög berättarmässig intelligens med betoning på karaktärsutveckling. Förövrigt tror jag att mangaförfattaren skulle ha mycket att tala om med George R.R. Martin, bland annat för att de tycks vara lika sega på att färdigställa sina verk.

Jag tycker synd om skådespelarna som inte alltid dragit sig för att uttrycka sina egna missnöjen med säsong 8. Framförallt om Emilia Clarke som sagt sig vandra omkring planlöst under timmar i London efter att ha fått reda på hur serien slutar. Att hon avskydde manuset har hon inte varit speciellt hemlig med. Hon gjorde dock ett väldigt bra jobb ska sägas trots detta. Dessutom känns det bittert att fantastiska Lena Headey aldrig fick vinna en Golden Globe eller Emmy för sin insats som Cersei under alla dessa år.

Inför säsongens sista avsnitt kände jag mest att ”What Is Dead May Never Die”. Liknande tankar hade jag en gång efter att ha sett Alien 3 och skulle se uppföljaren Alien: Resurrection. Det spelar alltså ingen roll vad som händer eftersom D&D redan förstört allt, och det ökar på sätt och vis chansen till nöje. Kanske överdoserar Tyrion på kokain medan Arya tar ett jobb som cirkusclown innan Ned Stark vaknar upp och inser att allt bara var en dröm? Avsnittet är inte fullt så galet, men åtminstone roligt. Tyrion måste alltså övertyga Jon en lång stund om att den flygande Hitler de har att göra med är ond och att hon inte alls gör vad som är rätt. Samtidigt gör Jon inte mycket mer än upprepa de 4-5 replikerna han haft under säsongen.

Att allt det formidabla som serien byggde upp under sina första säsonger slutar med en hjärndöd ‘shitshow’ av detta slag går bara inte att acceptera. Så många av seriens huvudhändelser fick aldrig någon riktig mening. Jag hade förväntat mig en svag säsong, men att den skulle vara såhär dålig hade jag då inte räknat med. Kanske var allt bara var en enda briljant marknadsföring av George R.R. Martin för hans två sista böcker? Han kanske spelar sitt eget lilla tronspel i verkligheten medan han exponerar ett par svindlare till manusförfattare som han aldrig helt lyckats samsas med? Hoppas kan man.
Fortsätt läs

Annonser

Freaks and Geeks

Dramakomedi-serien Freaks and Geeks har en modern kultstatus som den kan vara stolt över. Däremot ryms inte mycket stolthet över att ha lagt ner serien efter dess första säsong. Den ansågs nämligen inte locka tillräckligt med tittare, och TV-nätverket NBC trodde inte på serieskaparnas visioner. Producenten Judd Apatow har alltid varit uttrycklig med sitt eldiga missnöje över nedläggningen. Det med all rätt eftersom Freaks and Geeks kanske rentav är den bästa nedlagda TV-serien någonsin.

Handlingen utspelas under tidigt 1980-tal. I centrum står syskonparet Lindsay (Linda Cardellini) och Sam (John Francis Daley). Lindsay är i senare tonåren och har en stämpel som plugghäst i skolan. Den stämpeln blir hon gradvis kvitt när han börjar umgås med ett lite coolare gäng bestående av Daniel (James Franco), Ken (Seth Rogen), Nick (Jason Segel) och Kim (Busy Philipps). Kim är en relativt bråkig tjej som mobbar Lindsays yngre bror Sam. Tillsammans med hans nördiga kompisar Neal (Samm Levine) och Bill (Nick Starr) försöker Sam uthärda ett kämpigt skolår.

The Breakfast Club och andra berömda verk om livet i high-school får se sig besegrade när de jämförs med denna serie. Freaks and Geeks håller sig jordnära och trovärdig med synnerligen välskrivet manus. Sköna filmreferenser finns i goda mängder. Nostalgin och känslan av 80-tal sitter om gjuten. Bland serier från senare år får man rikta in sig på Stranger Things för att finna samma känsla av 80-tal. Just denna realism och trovärdighet var något som fick NBC att invända eftersom de ville att skollivet skulle framstå som ”coolare”.

Glasögonprydde töntkarikatyren Bill Haverchuck är min favorit bland karaktärerna, tätt följd av huvudkaraktären Lindsay Weir. Det breda persongalleriet utgör en stark fördel. Denna kultserie blev startskottet för många stjärnors karriärer. I mindre roller och cameos syns bland andra Ben Foster, Jason Schwartzman, Shia LaBeouf och Ben Stiller. Ben Foster sticket ut mest av dessa och gör en förträfflig insats som intellektuellt funktionsnedsatt elev.

Det finns inte många roligare amerikanska komediserier än Freaks and Geeks. Alla borde se den någon gång. Synd bara att man blir så bitter över att stollarna på NBC inte förstod sig på serien eller kunde se potentialen i den. Även om det låter osannolikt kan man kan givetvis hoppas på att Paul Feig och Judd Apatow snart får en bra idé till en uppföljare som utspelar sig sisådär 15-20 år senare.

Topp 10 – Eric Cartman

Eric Cartman skulle jag förmodligen utse till den bästa karaktären som skapats i fiktionens värld. Hans personlighet är paranoid, egocentrisk, rasistisk, sociopatisk, bortskämd och manipulativ. Han saknar helt självinsikt och han har flertalet mentala problem. Man kan tro att det är Donald Trump jag beskriver.

I detta inlägg listar jag de 10 bästa avsnitten av South Park där Cartman står i centrum och hans personlighet träder igenom. Jag ger också länkar till avsnitten på SouthParkStudios där de kan ses gratis.

Tidigare har jag gjort en lista över de allmänt bästa avsnitten från serien; här. De blir naturligtvis ganska lika varandra.

10. Cat Orgy (Säsong 3)

Utspelar sig när killarna gick i tredje klass och Cartman var mer oskyldig. Stan’s storasyster Shelly ska vara barnvakt åt Cartman då hans mamma ska på fest. Shelly gör klart att det är hon som bestämmer i huset under tiden. Hon och Cartman kommer bra överens så småningom när hennes äldre pojkvän blir deras gemensamma fiende.
Länk

9. Awesom-O (Säsong 8)
Cartman planerar att grundlura Butters genom att klä ut sig till en robot som har uppgiften att vara Butters vän. Det visar sig att Butters förfogar över en pinsam videoinspelning på Cartman som han kan använda som hämnd ifall det någonsin skulle krävas. Cartman håller sig därför kvar i sin robotdräkt länge i hopp om att få tag på videoklippet och förstöra det.
Länk

8. Cartman Finds Love (Säsong 16)
Allas vår favorit-rasist spenderar sin tid genom att sammanföra skolkamrater av samma etnicitet som kärlekspar. Det visar sig som så många gånger förut att han lider av psykologiska besvär som kommer att ge honom motvind.
Länk

7. Casa Bonita (Säsong 7)
Kyle fyller år och får ta med några vänner till nöjesrestaurangen Casa Bonita. Cartman tillåts inte följa med trots att han gärna vill, men ifall Butters inte kan komma så får Cartman ta hans plats. Cartman hittar en lösning genom att låsa in Butters i ett skyddsrum. Men när polisen kopplas in ser det mörkt ut för gärningsmannen.
Länk

6. Ginger Kids (Säsong 9)
I klassrummet föreläser Cartman rasistiskt om gingerbarn; det vill säga rödhåriga barn med blek hy och fräknar. För att lära honom en ordentlig läxa sminkar hans vänner honom och färgar hans hår när han sover så att han själv ser ut som en ginger. Konsekvenserna blir dessvärre ödesdigra.
Länk

5. Cartman’s Incredible Gift (Säsong 8)

Cartman hamnar i en kortvarig koma efter att ha försökt flyga från ett tak. När han vaknar tror han sig ha fått en sorts psykiska krafter. Stadens polis vill använda dessa för att lösa några mordfall. Att lita på Cartman och hans påstådda krafter är dock inte något de borde göra.
Länk

4. Scott Tenorman Must Die (Säsong 5)
Avsnittet som verkligen förvandlade Cartman från busunge till ondskefullt geni. Scott Tenorman är en översittare som ständigt retar och förlöjligar honom. För att hämnas tänker Cartman ut en plan som ska förgöra Tenorman en gång för alla.
Länk

3. Breast Cancer Show Ever (Säsong 12)
Wendy tröttnar på att Cartman alltid ska provocera och jävlas med henne. Hon utmanar honom på en fajt efter skolans slut. Cartman inser att han kan förlora fajten och skämma ut sig inför hela skolan. Han försöker smita undan på många sätt utan att någon ska få reda på att han inte vågar slåss.
Länk

2. The Death of Eric Cartman (Säsong 9)
Skoleleverna i South Park ignorerar Cartman till fullo eftersom att han alltid beter sig så illa mot allihop. Han börjar sedermera tro att han är död eftersom ingen tycks kunna se eller höra honom. Till himlen eller helvetet förs han dock inte, och han undrar då om Gud kanske vill att han ska kompensera för tidigare illdåd innan han får komma in i himlen. Med hjälp av den ende som tycks kunna se honom, Butters, försöker Cartman gottgöra för de synder han begått så många gånger.
Länk

1. Tsst (Säsong 10)

Cartmans mor känner att hon behöver söka hjälp för att få ordning på sin son. Hon ringer Nannyakuten som visar sig vara chanslös och blir totalknäckt. Det enda val som finns kvar är att kalla på ”The Dog Whisperer” Cesar Millan, som med sina mer exklusiva knep kanske kan utföra den till synes omöjliga uppgiften att tämja Eric Cartman.
Länk

Life’s Too Short

Egentligen borde jag ha recenserat Life’s Too Short då jag först såg den 2011. Det får dock bli nu istället efter att jag sett om serien på Netflix. Bakom den står Ricky Gervais och Stephen Merchant, tidigare kända för The Office och Extras. Precis som i den senare dyker stora gästskådespelare upp i roller som sig själva. I centrum står Warwick Davis.

Life’s Too Short är en så kallad mockumentär där Warwick Davis spelar sig själv. Han är skådespelare och driver även en liten agentfirma för dvärgskådespelare. Warwick har ett stort ego som ofta gör att han hamnar i svåra situationer. Jobben knackar inte precis på hans dörr, och han bär på en stor skatteskuld mycket tack vare en totalt inkompetent bokhållare. Warwick behöver få ordning på sitt liv och sin karriär, men det visar sig vara lättare sagt än gjort.

Jag skulle säga att denna serie har två problem. Den ena är ojämnheten som består av två fantastiska första avsnitt och sedan en alltmer sjunkande kvalitet i resterande avsnitt. Det andra är saknaden av värme som Ricky Gervais senare skapelse Derek har betydligt mer av. Överlag handlar det dock om en bra och väldigt rolig komediserie med superba inhopp av gästskådespelare som Johnny Depp, Liam Neeson och Helena Bonham Carter. Ricky Gervais och Stephen Merchant har likväl en återkommande medverkan som sig själva.

Warwick Davis bjuder mycket på sig själv och uppvisar stor självdistans. Han gör en lysande rollprestation och har obestridligen talang för komik. En annan som visar självdistans är Johnny Depp som kommer och konfronterar Gervais för skämt som denne tidigare dragit om Depp. Roliga bifigurer finns också i form av Warwicks sekreterare (Rosamund Hanson) samt bokhållare (Steve Brody). Ingen lyckas dock riktigt stjäla showen ifrån Warwick.

Life’s Too Short har fått mig att skratta högt många gånger. Trots sina brister står den sig som en väldigt sevärd och roande komediserie.

Animeserier – mina favoriter

Eftersom jag ökat mitt animetittande detta år tänkte jag att jag lika gärna kunde skriva ihop ett inlägg om de bästa animeserierna jag sett. Några av dem har jag recenserat på bloggen tidigare. Jag tar endast med serier för vuxna här och undviker exempelvis Mumindalen som annars är en favorit för mig sedan barndomen. Serierna listar jag efter bokstavsordning och jag struntar i betygsättningen, men kan väl säga att alla ligger på betyg mellan 7 och 10.

Basilisk (2005)

Kort summerat är detta en sorts Battle Royale som äger rum i Japan runt 1600-talet. 10 elitkrigare med övernaturliga förmågor på varsin sida av två rivaliserande klaner slungas ut i krig mot varandra. I centrum finns en romans mellan klanernas två nya ledare. Jag överraskades av hur välgjord och framförallt rysligt underhållande denna serie var. Bland det jag mest uppskattar är att ingen sida är helt igenom god eller ond. Hjältetyper och mer monsterlika figurer finns på båda sidor om intrigens konflikt. Många av karaktärerna är fantastiska, vilket förstås nästan kan ses som en nackdel när karaktärer dör i varje avsnitt. Den som vill ha engagerande och blodig actionunderhållning bör inte bli besviken av Basilisk. Originalmusiken förtjänar stora hyllningar!

Berserk (1997-1998)

Jag har både recenserat den och nämnt den flera gånger på bloggen tidigare. Berserk är en medeltida action-fantasy baserad på de första volymerna av en mörk mangaserie med samma namn som får Game of Thrones att framstå som Narnia. Trots en låg budget är animeserien grymt välgjord, med ett mästerligt soundtrack och formidabla japanska röstskådisar. Det var den som en gång i tiden introducerade mig till den vuxna delen av animevärlden, och även till manga i allmänhet. Det går bra att skippa första avsnittet och istället se det sist, eftersom det utspelar sig efter alla andra avsnitt. Många som sett serien för första gången har kritiserat slutet som består av en cliffhanger, men själv tycker jag att slutet är perfekt om man tar det för den intensiva cliffhanger som den faktiskt är.

Gungrave (2003-2004)

En maffiahistoria om ett par vänner som går från småkriminella i gatugäng till högrankade medlemmar av ett stort brottssyndikat. Starkt präglad av science fiction då en del medverkande zombiemonster förekommer. Precis som med ovanstående kan man skippa första avsnittet om man vill, man behöver de facto inte se det alls eftersom det fungerar som en sorts introduktion som i princip upprepas runt seriens mitt. Förövrigt gillar jag skarpt det multietniska persongalleriet med sina många tongivande karaktärer. Gungrave är allmänt underskattad och förtjänar mer uppmärksamhet än vad den fått. En av mina absoluta favoriter.

Hellsing Ultimate (2006-2012)

Supersnygg vampyrsaga om Hellsing, en brittisk organisation dedikerad till att bekämpa övernaturliga hot, främst vampyrer. Fascinerande protagonister har serien till sin fördel, med sadistiske vampyren tillika vampyrjägaren Alucard i spetsen. Problemet med Hellsing Ultimate är dock att serien blir för ytlig med ett hastigt manus. Det känns som att cirka 3 säsonger har kramats in i en enstaka. Men den som bara vill ha härligt våldsam action med badass karaktärer bör se häråt. Ytterst underhållande serie trots allt. Slutligen bör jag ta med att den till skillnad från nästan alla andra världens animeserier faktiskt har en engelsk dubbning som är att föredra framför originalet. Bra det eftersom de flesta karaktärerna är europeiska och skådeplatsen oftast är Europa.

Jormungand (2012)

Handlingen utspelas i en nära framtid och centrerar kring barnsoldaten Jonah som lite motvilligt blir en av livvakterna till ambitiösa vapenhandlaren Koko. Kanske en av de svagare serierna på min lista, men definitivt sevärd. Den finländska (!) ex-soldaten Sofia Valmer får en plats som en av mina favoritkaraktärer från animevärlden. Jormungand är annars även ett bra exempel på varför man aldrig ska döma animeserier efter deras ofta dåliga eller rent usla öppningslåtar. Berserk utgör ett ett ännu bättre exempel.

One Punch Man (2015-)

Fantastiskt rolig actionkomedi som innehåller mängder av superhjältar, superskurkar och monster. En ung man vid namn Saitama bestämmer sig för att ta frilansjobb som superhjälte och lyckas på något sätt bli så kraftfull att han kan krossa vem- och vadsomhelst med ett enda knytnävsslag. One Punch Man är en parodi på superhjältar och på medelmåttig populäranime. Till den som vill ha komedi finns ingen bättre animeserie att rekommendera. Det enda negativa jag kan anmärka på är att de kvinnliga karaktärerna är för få i antal och bjuds inte mycket spelrum.

Parasyte: The Maxim (2014)

Skräckserie om utomjordiska parasiter som i hemlighet invaderat Japan och andra delar av världen. En av dessa försöker ta kontroll över en ung mans kropp, men får till slut bara hans hand att styra över. Shinichi och hans nyfunna vän (eller fiende) måste i fortsättningen försöka samexistera mot alla odds. Parasyte står sig onekligen som en av de bästa skräckserierna inom anime och kan gott sägas vara hyfsat originell. Det känns tyvärr som att det bara är en tidsfråga innan Hollywood bestämmer sig för att adaptera den.

Prison School (2015)

Jag funderade på huruvida jag faktiskt skulle nämna denna utmanande anime här. Intrigen äger rum på en internatskola som traditionellt endast tagit emot kvinnliga elever, men som nu ändras och låter några manliga elever ansluta sig. När dessa bryter mot reglerna väljer de att straffas genom skolans fängelsesystem istället för att bli relegerade. Tjejerna i studentrådet som blir killarnas övervakare är starka, kampsportskunniga och slår ofta halvt ihjäl killarna, medan den manliga rektorn är porrberoende och således inte får mycket gjort. Prison School beskrivs nog bäst som en absurd over-the-top komedi som lägger realism åt sidan, med unga män som främsta målgrupp. Jag rekommenderar inte serien, ehem, jag menar bara att den kan vara roande om man inte har något emot dess explicita vansinnigheter. Slutligen varnar jag för mycket naket och halvnaket.

Rainbow (2010)

Dramathriller om några japanska killar som på 1950-talet skickas till ett ungdomsfängelse där de får uthärda konstanta missförhållanden och vanvård. Vänskap är seriens huvudtema, och man kan dra vissa paralleller till The Shawshank Redemption. Den första halvan av serien utspelas till största delen i fängelset och är klart starkare än den andra. Jag blev positivt överraskad över seriens djup och de avtryck den gjorde på mig. Rejäl emotionell kraft i den.

Samurai Champloo (2004-2005)

Från skaparna av hyllade klassikern Cowboy Bebop. Handlingen centrerar kring tonårstjejen Fuu och de två unga samurajmännen som ackompanjerar henne för att hitta en mystisk samuraj som sägs dofta solrosor. Samurai Champloo är ett synnerligen välgjort actionäventyr som förtjänar sin moderna-klassikerstatus. Av 26 avsnitt finns måhända ett par stycken halv-svaga sådana. Annars är serien ett rent nöje som även kan locka till skratt med sin stundom briljanta komik.

Twin Peaks (2017)

Först passar jag på att varna för spoilers i denna recension.

Den tredje säsongen av Twin Peaks var årets mest framemotsedda TV-serie för min del, tillsammans med sjunde säsongen av Game of Thrones. De två första säsongerna bildar en av de absolut bästa dramaserierna jag sett. Den hade en fantastisk mix av spänning, komik och hänförande surrealism med intressanta karaktärer och en alldeles egen stilbildande atmosfär. Nu har jag sett de 9 första avsnitten av den tredje säsongen och jag upplever att den saknar i princip allt som gjorde de två första säsongerna så bra.

De 3-4 första avsnitten var engagerande. Det kändes som att David Lynch och kompani byggde upp mot någonting som skulle ta fart och ge serien en ordentlig motor. Jag hoppades framförallt på att Cooper skulle botas från sitt autistiska zombieläge efter att han fått i sig kaffe. Cooper var nämligen de två första säsongernas största drivkraft, men här har han blivit mer av ett störande ankare som står för tröttsam lyteskomik. Efter 9 avsnitt har han fortfarande inte tillfrisknat.

Jag hade även hoppats på att få se mer av de gamla karaktärerna. Cafébiträdet Shelly har exempelvis bara fått 2-3 mindre scener hittills. Vissa andra har dykt upp någon enstaka gång utan att tillföra något. Många nya karaktärer kommer och går, också dessa till synes utan riktigt syfte. Jag får nästan intrycket av att denna säsong har ett manus som skrivits av 20 olika författare till vad som egentligen ska vara 20 olika knasiga serier, och så har de tryckt ihop och klippt bort lite varstans till en enstaka serie.

Vissa scener är så bedövande meningslösa och utdragna att jag dessutom undrar om Lynch bara trollar oss. En scen var ungefär 6-7 minuter lång och bestod av ett rockband som spelade på scen. En annan lång scen innehöll en person som stod och sopade golvet i en bar, från samma kameravinkel hela tiden. Det är som att man har maximalt 30 minuters material till varje avsnitt och fyller ut resterande 30 minuter med nonsens som i bästa fall hade platsat bland ”deleted scenes” på en DVD-utgåva.

Det närmast plågsamma åttonde avsnittet innehöll inget tilltalande alls, åtminstone inte för mig. En timmes vansinnigt flum som vissa säkert är intresserade av hitta meningar bakom, men jag känner att jag inte kunde bry mig mindre och kom på mig själv med att snabbspola genom mycket av detta avsnitt. Denna tredje säsong är som en helt annan serie än de två första säsongerna, både till stilen och kvalitén. Jag vet inte om jag orkar se återstående avsnitt.

Topp 10: Soundtracks från TV-serier

Det är generellt mycket lättare att hitta bra original-soundtracks i filmer än i TV-serier. En hel del guldkorn från TV-serier står dock givetvis att finna, och här listar jag mina 10 favoriter. Varje OST får två exempel bestående av YouTube-länkar.

10. The Pacific – Hans Zimmer, Blake Neely, Geoff Zanelli

Varken själva serien eller dess soundtrack håller samma kvalitet som föregångaren Band of Brothers. Kompositörerna har dock gjort fina jobb, och mindre ska man kanske inte förvänta sig heller när Hans Zimmer sitter vid rodret.

Länk 1
Länk 2

9. Basilisk – Kou Nakagawa

Överraskande välgjord och underhållande animeserie som utmärker sig bland annat genom sin fantastiska originalmusik. En av tre animeserier på min lista.

Länk 1
Länk 2

8. Vikings – Trevor Morris

Den enda serien på listan som jag tyvärr inte sett. Soundtracket av Trevor Morris är dock mäktigt och får mig att vilja börja titta på serien.

Länk 1
Länk 2

7. Planet Earth II – Hans Zimmer, Jacob Shea, Jasha Klebe

Jag skulle kanske ha kunnat ta med fler serier från BBC Earth här, men just den magnifika musiken till Planet Earth II förtjänar sin plats förmodligen mest av alla.

Länk 1
Länk 2

6. Game of Thrones – Ramin Djwadi

Det är väl ganska givet att Game of Thrones får en plats på denna lista. Mitt favoritstycke är kallat ”Mhysa”.

Länk 1
Länk 2

5. Samurai Champloo – Force of Nature, Nujabes

Denna animeserie präglas av stämningsfulla hiphop-toner. En av huvudhjärnorna bakom musiken är producenten Nujabes som tyvärr avled efter en bilolycka 2010.

Länk 1
Länk 2

4. I Mumindalen – Shumio Shiratori

Favoritserien från min barndom har ett ljuvligt soundtrack komponerat av Shumio Shiratori som underligt nog inte har något annat på meritlistan gällande film och TV enligt IMDb. Han förtjänar många hyllningar för sitt jobb med Mumindalen.

Länk 1
Länk 2

3. Band of Brothers – Michael Kamen

Den bästa krigsserien någonsin har ett storartat soundtrack av tvåfaldigt Oscarsnominerade Michael Kamen. Musiken bidrar effektivt till seriens skyhöga kvalitet.

Länk 1
Länk 2

2. Twin Peaks – Angelo Badalamenti

Namnet på en av de mest stämningsfulla TV-serierna någonsin är Twin Peaks. Soundtracket av Angelo Badalamenti förstärker stämningen avsevärt. Jag minns att när jag först såg serien på DVD brukade jag ofta kolla igenom introt istället för att skippa det, bara för att få höra de sköna tonerna.

Länk 1
Länk 2

1. Berserk – Susumu Hirasawa

En av huvudanledningarna till att denna adaption av den minst sagt mästerliga förlagan blev så lyckad är soundtracket av musikgeniet Susumu Hirasawa. På 00-talet gjorde han även musiken till hyllade animefilmen Paprika.

Länk 1
Länk 2