Life’s Too Short

Egentligen borde jag ha recenserat Life’s Too Short då jag först såg den 2011. Det får dock bli nu istället efter att jag sett om serien på Netflix. Bakom den står Ricky Gervais och Stephen Merchant, tidigare kända för The Office och Extras. Precis som i den senare dyker stora gästskådespelare upp i roller som sig själva. I centrum står Warwick Davis.

Life’s Too Short är en så kallad mockumentär där Warwick Davis spelar sig själv. Han är skådespelare och driver även en liten agentfirma för dvärgskådespelare. Warwick har ett stort ego som ofta gör att han hamnar i svåra situationer. Jobben knackar inte precis på hans dörr, och han bär på en stor skatteskuld mycket tack vare en totalt inkompetent bokhållare. Warwick behöver få ordning på sitt liv och sin karriär, men det visar sig vara lättare sagt än gjort.

Jag skulle säga att denna serie har två problem. Den ena är ojämnheten som består av två fantastiska första avsnitt och sedan en alltmer sjunkande kvalitet i resterande avsnitt. Det andra är saknaden av värme som Ricky Gervais senare skapelse Derek har betydligt mer av. Överlag handlar det dock om en bra och väldigt rolig komediserie med superba inhopp av gästskådespelare som Johnny Depp, Liam Neeson och Helena Bonham Carter. Ricky Gervais och Stephen Merchant har likväl en återkommande medverkan som sig själva.

Warwick Davis bjuder mycket på sig själv och uppvisar stor självdistans. Han gör en lysande rollprestation och har obestridligen talang för komik. En annan som visar självdistans är Johnny Depp som kommer och konfronterar Gervais för skämt som denne tidigare dragit om Depp. Roliga bifigurer finns också i form av Warwicks sekreterare (Rosamund Hanson) samt bokhållare (Steve Brody). Ingen lyckas dock riktigt stjäla showen ifrån Warwick.

Life’s Too Short har fått mig att skratta högt många gånger. Trots sina brister står den sig som en väldigt sevärd och roande komediserie.

Annonser

Animeserier – mina favoriter

Eftersom jag ökat mitt animetittande detta år tänkte jag att jag lika gärna kunde skriva ihop ett inlägg om de bästa animeserierna jag sett. Några av dem har jag recenserat på bloggen tidigare. Jag tar endast med serier för vuxna här och undviker exempelvis Mumindalen som annars är en favorit för mig sedan barndomen. Serierna listar jag efter bokstavsordning och jag struntar i betygsättningen, men kan väl säga att alla ligger på betyg mellan 7 och 10.

Berserk (1997-1998)

Jag har både recenserat den och nämnt den flera gånger på bloggen tidigare. Berserk är en medeltida action-fantasy baserad på de första volymerna av en mörk mangaserie med samma namn som får Game of Thrones att framstå som Narnia. Trots en låg budget är animeserien grymt välgjord, med ett mästerligt soundtrack och formidabla japanska röstskådisar. Det var den som en gång i tiden introducerade mig till den vuxna delen av animevärlden, och även till manga i allmänhet. Det går bra att skippa första avsnittet och istället se det sist, eftersom det utspelar sig efter alla andra avsnitt. Många som sett serien för första gången har kritiserat slutet som består av en cliffhanger, men själv tycker jag att slutet är perfekt om man tar det för den intensiva cliffhanger som den faktiskt är.

Gungrave (2003-2004)

En maffiahistoria om ett par vänner som går från småkriminella gatugäng till högrankade medlemmar av ett stort brottssyndikat. Start präglad av science fiction då en del medverkande zombiemonster förekommer. Precis som med ovanstående kan man skippa första avsnittet om man vill, man behöver de facto inte se det alls eftersom det fungerar som en sorts introduktion som i princip upprepas runt seriens mitt. Jag uppskattar det multietniska persongalleriet med många tongivande karaktärer. Gungrave är allmänt underskattad och förtjänar mer uppmärksamhet än vad den fått. En av mina absoluta favoriter.

Hellsing Ultimate (2006-2012)

Supersnygg vampyrsaga om Hellsing, en brittisk organisation dedikerad till att bekämpa övernaturliga hot, främst vampyrer. Fascinerande protagonister har serien till sin fördel, med sadistiske vampyren tillika vampyrjägaren Alucard i spetsen. Problemet med Hellsing Ultimate är dock att serien blir för ytlig med ett hastigt manus. Det känns som att cirka 3 säsonger har kramats in i en enstaka. Men den som bara vill ha härligt våldsam action med badass karaktärer bör se häråt. Ytterst underhållande serie trots allt. Slutligen bör jag ta med att den till skillnad från nästan alla andra världens animeserier faktiskt har en engelsk dubbning som är att föredra framför originalet. Bra det eftersom de flesta karaktärerna är europeiska och skådeplatsen oftast är Europa.

Jormungand (2012)

Handlingen utspelas i en nära framtid och centrerar kring barnsoldaten Jonah som lite motvilligt blir en av livvakterna till ambitiösa vapenhandlaren Koko. Kanske en av de svagare serierna på min lista, men definitivt sevärd. Den finländska (!) ex-soldaten Sofia Valmer får en plats som en av mina favoritkaraktärer från animevärlden. Jormungand är förövrigt ett bra exempel på varför man aldrig ska döma animeserier efter deras ofta dåliga eller rent usla öppningslåtar. Berserk utgör ett ett ännu bättre exempel.

One Punch Man (2015-)

Fantastiskt rolig actionkomedi som innehåller mängder av superhjältar, superskurkar och monster. En ung man vid namn Saitama bestämmer sig för att ta frilansjobb som superhjälte och lyckas på något sätt bli så kraftfull att han kan krossa vem- och vadsomhelst med ett enda knytnävsslag. One Punch Man är en parodi på superhjältar och på medelmåttig populäranime. Till den som vill ha komedi finns ingen bättre animeserie att rekommendera. Det enda negativa jag kan anmärka på är att de kvinnliga karaktärerna är för få i antal och bjuds inte mycket spelrum. Jag väntar dock tålmodigt på säsong 2 av denna överraskande högkvalitativa serie.

Parasyte: The Maxim (2014)

Skräckserie om utomjordiska parasiter som i hemlighet invaderat Japan och andra delar av världen. En av dessa försöker ta kontroll över en ung mans kropp, men får till slut bara hans hand att styra över. Shinichi och hans nyfunna vän (eller fiende) måste i fortsättningen försöka samexistera mot alla odds. Parasyte står sig onekligen som en av de bästa skräckserierna inom anime och kan gott sägas vara hyfsat originell. Det känns tyvärr som att det bara är en tidsfråga innan Hollywood bestämmer sig för att adaptera den.

Prison School (2015-)

Jag kontemplerade huruvida jag faktiskt skulle nämna denna utmanande anime. Baserad på de första volymerna av en mangaserie som den följer noggrant. Intrigen äger rum på en internatskola som traditionellt endast tagit emot kvinnliga elever, men som nu ändras och låter några manliga elever ansluta sig. När dessa bryter mot reglerna väljer de att straffas genom skolans fängelsesystem istället för att bli relegerade. Tjejerna i studentrådet är starka, kampsportskunniga och slår ofta halvt ihjäl killarna, medan den manliga rektorn är porrberoende och således inte får mycket gjort. Prison School beskrivs nog bäst som en absurd over-the-top komedi som lägger realism åt sidan, med unga män som främsta målgrupp. Jag rekommenderar inte serien, ehem, jag menar bara att den kan vara roande om man inte har något emot dess explicita vansinnigheter. Slutligen varnar jag för mycket naket och halvnaket.

Rainbow (2010)

Dramathriller om några japanska killar som på 1950-talet skickas till ett ungdomsfängelse där de får uthärda konstanta missförhållanden och vanvård. Vänskap är seriens huvudtema, och man kan dra vissa paralleller till The Shawshank Redemption. Den första halvan av serien utspelas till största delen i fängelset och är klart starkare än den andra. Jag blev positivt överraskad över seriens djup och de avtryck den gjorde på mig. Rejäl emotionell kraft i den.

Samurai Champloo (2004-2005)

Från skaparna av hyllade klassikern Cowboy Bebop. Handlingen centrerar kring tonårstjejen Fuu och de två unga samurajmännen som ackompanjerar henne för att hitta en mystisk samuraj som sägs dofta solrosor. Samurai Champloo är ett synnerligen välgjort actionäventyr som förtjänar sin moderna-klassikerstatus. Av 26 avsnitt finns måhända ett par stycken halv-svaga sådana. Annars är serien ett rent nöje som även kan locka till skratt med sin stundom briljanta komik.

Game of Thrones – säsong 7

De bästa säsongerna av Game of Thrones skulle jag säga är dem som mer noggrant följer George R.R. Martins fenomenala förlagor. Med andra ord gäller det i huvudsak säsong 1-4. Serien har däremot aldrig upphört att vara en av världens bästa, och jag vet att jag aldrig kommer att tröttna på den innan den avslutas med sin åttonde säsong.

Handlingen i säsong 7 bjuder på många återföreningar tillika nya möten mellan huvudkaraktärer. Stark-systrarna är tillbaka hand i hand. Jon möter Daenerys för att diskutera det annalkande hotet från norr i form av vandrande döingar. Cersei smider sina lömska planer och skaffar nya allierade. Det är mycket som händer, och det händer hastigt. Tyvärr märks tydligt att serien har tappat i kvalitet och att manusförfattarna kämpar med att knyta ihop allting på värdigt vis utan någon förlaga att kunna guida dem.

Den dalande kvalitén utmärker sig främst i det överilade tempot. Föregående säsonger av Game of Thrones har alla haft 10 avsnitt vardera. Denna har endast 7, utan för den sakens skull vara mindre händelserik. Karaktärer reser snabbt mellan Westeros alla hörn, från scen till scen. Det får mig att blicka tillbaka till de första säsongerna då resande tog tid och själva resorna bidrog med djup och utvecklingar. Man blir lätt besviken, men samtidigt är det förståeligt.

Manusförfattarna har idétorka och som sagt vissa problem att hitta rätt i Martins värld. Det där riktiga krutet och den där oförutsägbarheten från tidigare säsonger har börjat tyna bort. Men trots att den sjunde säsongen är sämst hittills finns en spänning där hela tiden. Vi får se Daenerys drakar i action mer än någonsin tidigare och det är faktiskt ett rent nöje. Just drakarnas roll och deras öden känner jag mig väldigt nyfiken på inför den sista säsongen.

Till skillnad från manus kan man gott berömma skådespeleriet lika mycket som tidigare. Lena Headey och Peter Dinklage är bäst bland skådespelarna, inte bara denna säsong utan även om man räknar allihop. Att Headey aldrig har vunnit varken en Golden Globe eller Emmy för sin roll övergår mitt förstånd. Hon är nämligen helt enastående och förtjänar alla priser hon möjligen kan få. Förhoppningsvis belönas hon med något av nämnda priser innan serien slutat och chansen försvunnit.

Smärre spoilervarning på detta mer ointressanta stycke: Beyond the Wall (avs. 6) är ett av säsongens bästa avsnitt och utspelas framförallt norr om den stora muren, som titeln antyder. Det fick mig att göra associationer till dataspelet ”World of Warcraft: Wrath of the Lich King” (kort visuell demonstration i länken) som innehåller en stor armé av vapenbärande zombies, odöda drakar och en sorts odöd kung med blålysande ögon som kontrollerar dessa i väldigt mörka och vintriga miljöer. Även sekvenser i sjunde avsnittet indikerar att manusförfattarna tagit inspiration ifrån spelet. Det kändes tämligen nostalgiskt för mig som gammal spelare. Frågan är om det rör sig om slug kopiering eller vänskaplig referens? Jag tror på det senare.

Jag ser fram emot den sista säsongen av Game of Thrones, men ännu mer ser jag faktiskt fram emot Martins nästkommande roman ”The Winds of Winter” som kommer att berätta vad som egentligen sker, så att säga. Den verkliga sagan finns där i hans böcker, och det ska bli spännande att få läsa vilka vägar den tar och vilka likheter som finns med serien. Jag är övertygad om att sagan även endast mätt utifrån serien kommer att ha en fortsatt stabil plats på min lista över de bästa fantasysagorna.

Twin Peaks (2017)

Först passar jag på att varna för spoilers i denna recension.

Den tredje säsongen av Twin Peaks var årets mest framemotsedda TV-serie för min del, tillsammans med sjunde säsongen av Game of Thrones. De två första säsongerna bildar en av de absolut bästa dramaserierna jag sett. Den hade en fantastisk mix av spänning, komik och hänförande surrealism med intressanta karaktärer och en alldeles egen stilbildande atmosfär. Nu har jag sett de 9 första avsnitten av den tredje säsongen och jag upplever att den saknar i princip allt som gjorde de två första säsongerna så bra.

De 3-4 första avsnitten var engagerande. Det kändes som att David Lynch och kompani byggde upp mot någonting som skulle ta fart och ge serien en ordentlig motor. Jag hoppades framförallt på att Cooper skulle botas från sitt autistiska zombieläge efter att han fått i sig kaffe. Cooper var nämligen de två första säsongernas största drivkraft, men här har han blivit mer av ett störande ankare som står för tröttsam lyteskomik. Efter 9 avsnitt har han fortfarande inte tillfrisknat.

Jag hade även hoppats på att få se mer av de gamla karaktärerna. Cafébiträdet Shelly har exempelvis bara fått 2-3 mindre scener hittills. Vissa andra har dykt upp någon enstaka gång utan att tillföra något. Många nya karaktärer kommer och går, också dessa till synes utan riktigt syfte. Jag får nästan intrycket av att denna säsong har ett manus som skrivits av 20 olika författare till vad som egentligen ska vara 20 olika knasiga serier, och så har de tryckt ihop och klippt bort lite varstans till en enstaka serie.

Vissa scener är så bedövande meningslösa och utdragna att jag dessutom undrar om Lynch bara trollar oss. En scen var ungefär 6-7 minuter lång och bestod av ett rockband som spelade på scen. En annan lång scen innehöll en person som stod och sopade golvet i en bar, från samma kameravinkel hela tiden. Det är som att man har maximalt 30 minuters material till varje avsnitt och fyller ut resterande 30 minuter med nonsens som i bästa fall hade platsat bland ”deleted scenes” på en DVD-utgåva.

Det närmast plågsamma åttonde avsnittet innehöll inget tilltalande alls, åtminstone inte för mig. En timmes vansinnigt flum som vissa säkert är intresserade av hitta meningar bakom, men jag känner att jag inte kunde bry mig mindre och kom på mig själv med att snabbspola genom mycket av detta avsnitt. Denna tredje säsong är som en helt annan serie än de två första säsongerna, både till stilen och kvalitén. Jag vet inte om jag orkar se återstående avsnitt.

Bästa Fantasysagorna

Detta inlägg har ursprungligen några år på nacken, men jag har gett det ganska många uppdateringar till texten, med några nya länkar och bilder. Rangordningen har även justerats en aning. Någon ny fantasysaga har jag ännu inte lagt till, men hoppas förstås kunna göra det i framtiden.

Jag delger alltså mina favoritsagor inom fantasygenren här. Dessa finns i olika format som filmer, TV-serier, böcker och manga/serietidningar. Därför är de också väldigt svåra att rangordna och jämföra med varandra, men jag har helt enkelt försökt ranka dem efter hur mycket jag gillar dem. Jag tar inte med någon som hittills bara består av exempelvis någon enstaka film, utan sådana som sträcker sig längre än så.

8. Pirates of the Caribbean

Denna charmiga piratsaga tog filmvärlden med storm först 2003. Till stor del var det Johnny Depps förtjänst efter hans fenomenala rollprestation. Själva huvudkaraktären är dessutom en av filmhistoriens guldpärlor. Tyvärr håller de senaste filmerna i serien inte samma klass som de två första, därför måste det bli en blygsam sistaplats på listan här. Jack Sparrows eskapader gillar jag dock mycket överlag.

Bästa musikstycket.

7. I Mumindalen

Tidernas bästa barnprogram skulle jag räkna animeserien I Mumindalen som. Jag älskade den när jag var barn. Framförallt var det kanske spänningen, mystiken och skräckdelarna som lockade. Serien kan i princip kallas skräck för barn, delvis. Här finns spöken, monster, häxor och trollkarlar. Däribland existerar Mårran, kanske det mest skrämmande monstret som någonsin skapats, åtminstone om man sätter henne i relation till att hon förekommer i en barnserie. De svenskfinska röstskådespelarna gör ett väldigt bra jobb, och originalmusiken av japanen Shumio Shiratori är förbluffande högklassigt.

Smårolig scen.
Musikstycke 1.
Musikstycke 2.

6. Warcraft

Warcraft-universumet är definitivt ett av de mest omfattande på listan gällande karaktärer och berättelser. Filmen av Duncan Jones från 2016 utforskar bara en ytterst liten bråkdel av det. Jag har mest tagit del av sagan via spelen Warcraft 3 och World of Warcraft, samt en och annan nördig YouTube-kanal dedikerad till berättelserna. Personligen skulle jag gärna se filmer om bland andra Arthas Menethil som syns i trailern till Wrath of the Lich King här nedan. World of Warcraft har ett otroligt bra soundtrack ska tilläggas också.

Officiel kortfilm om Gul’dan.
Officiel kortfilm om Durotan.
Wrath of the Lich King – trailer.
Battle for Azeroth – trailer.

5. Harry Potter

Den första boken om Harry Potter var den första romanen jag någonsin läste ut frivilligt. Jag var 11 eller 12 år då och fastnade ganska snabbt för J.K. Rowlings trollkarlsvärld. Böckerna är mästerverk för mig, filmerna är mer ojämna och når inte förlagornas höjder. Fina jobb gjordes dock i att överföra sagan på vita duken. Harry Potter känns som en relativt stor del av min uppväxt.

John Williams suveräna ledmotiv.

4. Star Wars

Rymdeposet som gjorde George Lucas till en mäktig man behöver ingen närmare presentation. Jag älskar originaltrilogin och har sett den många gånger. Prequel-trilogin lyfter faktiskt sagan på det stora hela, även om de två första filmerna i den har många feta brister. Det nyare tillskottet The Force Awakens gillade jag skarpt, men jag höll däremot på att somna av den fristående Rogue One.

Trailer till Episod I – VI.
Hemmagjord trailer inkluderande The Force Awakens.

3. Game of Thrones
game
Fantasyserien från HBO har blivit ett fenomen. De många komplexa karaktärerna och deras utvecklingar finns i toppen på listan över allt som fängslar publiken med Game of Thrones. Kvalitén är förstklassig i stort sett överallt. Serien kan jämföras med The Wire på det sättet, och även på det att dialoger får betydligt mer utrymme än actionsekvenser. Förlagsromanerna av George R.R. Martin är inte mindre storslagna, med visst undantag för ”A Dance with Dragons” som har för många händelsefattiga kapitel.

Perfekt trailer.

2. The Lord of the Rings / Tolkiens värld

Peter Jacksons första trilogi består av mina absoluta favoritfilmer. De startade mitt filmintresse och jag hade säkert aldrig haft denna blogg utan dem. Prequel-filmerna om Bilbos äventyr uppskattar jag också redigt, särskilt den första som är helt fantastisk. Tolkiens böcker blir tradiga ibland men jag imponeras över att han lade ner så mycket tid på karaktärer, språk och historia med mera.

Trailer till första trilogin.
Bästa musikstycket.

1. Berserk

Den bästa sagan någonsin råkar även vara den troligtvis minst kända, åtminstone i västvärlden. Berserk är namnet på en mangaserie av japanen Kentaro Miura. Mangan är en extremt mörk, våldsam och skräckfylld medeltida fantasy som får Game of Thrones att framstå som My Little Pony. 1997 gjordes en suverän animeadapation av mangans första delar, som helst ska ses med de japanska originalrösterna. Nya filmer samt en nyare serie har även gjorts, men dessa bör tyvärr undvikas då de är mer eller mindre usla. Ska man någonsin läsa en manga i sitt liv så är det denna. Det finns inte heller någom animeserie i världen som jag rekommenderar framför den från 1997.

Kort rekommendationsvideo om varför Berserk bör läsas.
Hemmasnickrad musikvideo om mangan.
Musikstycke från animeserien.
Musikstycke #2 från animeserien.

Topp 10: Soundtracks från TV-serier

Det är generellt mycket lättare att hitta bra original-soundtracks i filmer än i TV-serier tycker jag. En hel del guldkorn från TV-serier står dock givetvis att finna, och här listar jag mina 10 favoriter. Varje OST får två exempel bestående av YouTube-länkar av mig

10. Westworld – Ramin Djawadi

En av de bästa TV-serierna från senare år har förstås ett bra soundtrack. Det är dock inte mycket av seriens storhet som ligger i just musiken, men en tiondeplats gör den sig förtjänt av här ändå.

Länk 1
Länk 2

9. Deadwood – Reinhold Heil, Johnny Klimek

Liksom ovanstående serie ligger storheten främst i skådespeleriet och dialogerna. Musiken hamnar i skymundan, men det ska erkännas att jag verkligen gillar de stämningsfyllda Western-tonerna som Deadwood innehåller.

Länk 1
Länk 2

8. The Pacific – Hans Zimmer, Blake Neely, Geoff Zanelli

Varken själva serien eller dess soundtrack håller samma kvalitet som föregångaren Band of Brothers. Kompositörerna har dock gjort fina jobb, och mindre ska man kanske inte förvänta sig heller när Hans Zimmer sitter vid rodret.

Länk 1
Länk 2

7. Planet Earth II – Hans Zimmer, Jacob Shea, Jasha Klebe

En av två serier på listan jag ännu inte sett, men jag har hunnit lyssna på musiken och tycker den låter riktigt magnifik. Jag skulle kanske ha kunnat ta med fler serier från BBC Earth här, men just musiken till Planet Earth II tycks förtjäna sin medverkan extra väl.

Länk 1
Länk 2

6. Vikings – Trevor Morris

Den andra serien på listan som jag tyvärr inte sett. Soundtracket av Trevor Morris är dock mäktigt och får mig att vilja börja titta på serien.

Länk 1
Länk 2

5. I Mumindalen – Shumio Shiratori

Favoritserien från min barndom har ett ljuvligt soundtrack komponerat av Shumio Shiratori som underligt nog inte har något annat på meritlistan gällande film och TV. Han förtjänar många hyllningar för sitt jobb med Mumindalen.

Länk 1
Länk 2

4. Game of Thrones

För andra gången hamnar Ramin Djwadi på listan. Hans bästa skapelse hittills är soundtracket till Game of Thrones. Mitt favoritstycke kan jag tveklöst utse ”Mhysa” till.

Länk 1
Länk 2

3. Band of Brothers – Michael Kamen

Den bästa krigsserien någonsin har ett storartat soundtrack av tvåfaldigt Oscarsnominerade Michael Kamen. Musiken bidrar effektivt till seriens skyhöga kvalitet.

Länk 1
Länk 2

2. Twin Peaks – Angelo Badalamenti

Namnet på en av de mest stämningsfulla TV-serierna någonsin är Twin Peaks. Soundtracket av Angelo Badalamenti förstärker stämningen avsevärt. Jag minns att när jag först såg serien på DVD brukade jag ofta kolla igenom introt istället för att skippa det, bara för att få höra de sköna tonerna.

Länk 1
Länk 2

1. Berserk – Susumu Hirasawa

En av huvudanledningarna till att denna adaption av den minst sagt mästerliga förlagan blev så lyckad är soundtracket av musikgeniet Susumu Hirasawa. På 00-talet gjorde han även musiken till hyllade animefilmen Paprika. Personligen blir jag som uppslukad av soundtracket till Berserk.

Länk 1
Länk 2

Westworld

west0

Brodern till Christopher Nolan har inte fått lika mycket beröm eller tid i rampljuset som den populäre regissören av The Dark Knight-trilogin. Jonathan Nolan har skapat något på mer egen hand med Westworld vars första säsong nominerades till 3 Golden Globes.

west1

Handlingen utspelar sig i framtiden och kretsar kring en sorts högteknologisk nöjespark för vuxna. I parken får man integrera med androider som besitter en väldigt hög artificiell intelligens och uppvisar klart mänskliga känslor. Dessa androider, som kallas ”hosts” (värdar), är dock inte medvetna om vad som försiggår, och tror i princip att de är vanliga människor som styr sina egna liv. När några av dem får reda på vilka hemligheter som deras existens ruvar på börjar något som kan förvandlas till en dödskamp mellan androider och människor.

west2

Westworld bygger främst på gåtfullhet, spänning och filosofiska teman. Den berör kanske framförallt frågor om fri vilja och vad det innebär att vara mänsklig. Kvalitén är inte sämre än den vi vanligtvis får se av Chris Nolan, så hans bror har alltså lyckats komma helt i nivå med honom. Ett oerhört starkt skådespeleri av bland andra Thandie Newton, Jeffrey Wright, Ed Harris och Anthony Hopkins lyfter även serien till något alldeles extra. Bäst av alla är Evan Rachel Wood som står för en fenomenal insats, och jag bara kliar mig oförstående på huvudet när jag funderar på hur man missade att ge henne den där Guldgloben.

west3

Såvida inte Westworld helt enkelt spårar ur, som som vissa serier kan göra, ser jag inga potentiella hinder för kommande säsonger. I dramaväg är serien bland det bästa jag sett hittills, och börjar man titta får man svårt att sluta. Beroendeframkallning blir inte mycket bättre än såhär.