A Silent Voice

Titel: A Silent Voice (Koe no Katachi)
År: 2016
Längd: 129 min
Genre: Animation | Drama | Romantik
Regissör: Naoko Yamada
Skådespelare: Miyu Irino, Saori Hayami, Aoi Yûki, Kenshô Ono

År 2016 hade Your Name världspremiär och klarade av att bli tidernas mest inkomstbringande animefilm. En annan anime som hamnat i skymundan av nämnd rekordbrytare heter A Silent Voice. De två filmerna har jämförts en hel del med varandra. Även om jag gillar båda mycket har jag nu kunnat kora min favorit.

Handlingen inleder med Ishida, en runt 18-årig kille som allvarligt funderar på att ta sitt liv. Återblickar ges till hans tid i sjätte klass. En ny tjej ska börja i klassen, hon heter Shoko och är svårt hörselnedsatt. Barnen i klassen får oftast använda anteckningsbok för att tala med henne. Shoko blir dessvärre mobbad av flera individer, inte minst av Ishida. Shoko flyttar senare till annan skola på grund av mobbningen, och Ishida blir sedermera utstött av sina klasskamrater. En ångerfylld Ishida vill i senare tonåren söka upp sitt forna mobbningsoffer för att be om ursäkt.

De senaste åren har jag känt mig alltmer trött på superhjältar, remakes, reboots, sequels och prequels som florerar i Hollywood. Medelbetyget jag gett filmer som kommit sedan 2010 har varit avsevärt mycket lägre än medelbetyget jag gett filmer från 00-talet och 90-talet. En idé jag har är att söka mig bort från Hollywood, om inte för medelbetygets skull så åtminstone för underhållningsmässig omväxlings skull. Den japanska animevärlden känns lockande att gräva mer i, särskilt nu efter titten på en dold superpärla av kvinnliga regissören Naoko Yamada.

A Silent Voice avhandlar ungdomsrelationer och kommunikation som sina mest centrala teman. Någonting den gör på ett makalöst skickligt vis med hjälp av bild, ljud och musik är att framställa världen ur hörselskadade Shokos perspektiv, och likaså ur perspektivet från före detta mobbaren Ishida. Kameran undviker ibland ögonkontakt med karaktärerna och fokuserar på nerviga händer eller andra kroppsspråk. I vissa scener blir bakgrundens soundtrack knastrigt, andra scener är delvis ljudlösa. Många bidragande faktorer ger en otroligt levande skildring av karaktärernas känslor och interaktioner.

Premissen kan tyckas vara simpel, men den förses med en sådan emotionell styrka att filmen gör ett extraordinärt intryck på mig. Naoko Yamada förstår karaktärerna väldigt väl och får publiken att synnerligen leva sig in hos dem. Somliga har kritiserat filmens andra halva för att stå och stampa, jag skulle dock säga att det är en eminent taktfullhet från regissören som kan få dem att känna så. Fortsätter Yamada att hålla denna nivå kan hennes namn gott adderas på kartan över kvinnliga mästerregissörer.

Det kan hända att jag såg filmen via någon mer eller mindre illegal nätsida med hemmasnickrade översättningstexter som hade sina skavanker. Dock var detta ingenting som förstörde upplevelsen, speciellt inte när karaktärerna liksom regissören med tittarna ofta använder annat än muntlig dialog för att kommunicera. I framtiden ska jag väl så småningom äga en utgåva på Blu-ray. På tal om översättningar hade jag hellre sett att filmen fått heta ‘The Shape of Voice’, en mer korrekt översättning från den japanska originaltiteln.

A Silent Voice står sig som den bästa animefilmen jag hittills sett som inte är producerad av Studio Ghibli. Tillika har jag aldrig skådat ett bättre ungdomsdrama eller en bättre film om mobbning. Kanske låter en tia som slutbetyg lämpligt för mina tokhyllningar, men jag sparar den tillsvidare. Oavsett tycker jag att filmen är så gripande och välgjord att den klår sin ekonomiskt storsegrande rival för året i form av Your Name. En länk till den ljuvliga originalmusiken av unge Kensuke Ushio bör tas med, och slutligen kan jag som i min recension av Zootopia nämna att A Silent Voice skulle passa utomordentligt bra för skolundervisning.