Pirates of the Caribbean: At World’s End

Titel: Pirates of the Caribbean: At World’s End
År: 2007
Längd: 169 min
Genre: Action | Äventyr | Fantasy
Regissör: Gore Verbinski
Skådespelare: Johnny Depp, Keira Knightley, Orlando Bloom, Bill Nighy, Geoffrey Rush, Stellan Skarsgård, Chow Yun-Fat

Slutspurten i pirattrilogin resulterade i tidernas dittills dyraste film och även i en besvikelse för mig och många andra. At World’s End är seriens svagaste del, ändock den mest storslagna.

Barbossa, Will, Elizabeth och besättningen från The Black Pearl seglar till Singapore med ändamålet att försöka hämta tillbaka vitsige Jack från Davy Jones dödsrike. För att lyckas måste de få tag på ett sjökort som visar dem vägen dit och tillbaka. Samtidigt har representanterna för brittiska kungen i Karibien satt press på sjörövare i och med att de kan kommendera Davy Jones och hans skepp. När Jack blivit fritagen inser han och Barbossa att det enda sättet att förhindra britterna och Davy Jones från att förinta varenda pirat är att samla de nio piratfurstarna för att eventuellt frige havets gudinna Kalypso, något som kan få katastrofala följder för sjöfarare.

Mest påtaglig bland nackdelarna hos At World’s End är manuset. Det spretar åt alla håll och kanter och är så innehållsrikt att materialet kunde ha räckt till ett par säsonger av en TV-serie. Här har allt trycks in i en film som är mindre än tre timmar lång, och den klarar inte av att leverera allt med hedern i behåll. Dead Man’s Chest har många figurer framför kameran och korsningar som tar oss överallt, men den är minimal på de planerna i jämförelse.

Handlingen är komplicerad, detaljerad och innehåller säkert ett par logiska hål. Enligt Verbinski skulle ettan vara en karaktärsdriven film, tvåan storydriven och trean bådadera. Det är inga större fel på regin men han och författarna klämde in för mycket här. Större är inte nödvändigtvis bättre, det kan Spider-Man 3 och Transformers 2 också vittna om.

På tal om karaktärer så nästan reduceras Jack Sparrow till en bifigur här, vilket delvis kan bero på att rivalen Barbossa stjäl showen tack vara en enastående Geoffrey Rush. Han är sanslöst bra och skulle förtjänat en Golden Globe eller något liknande pris. Keith Richards får äran att spela Jacks far i en mindre roll, och som jag skrivit i min recension av On Stranger Tides ser han verkligen häftig ut, som född till att spela den store piratbossen.

Något jag saknar är komik, åtminstone sådan som får mig att skratta. Tidigare var den lyckad, inte lika mycket i At World’s End då den känns mer krystad och framförallt bisarr. Dialogen är inte lika välskriven heller. Inspelningen började innan manus var färdigt, det kan ju hända att författarna stressat igenom det en aning. De hade ju några år på sig att skriva manus #2, sedan skulle de genast börja med det tredje.

Trots att manuset kan kritiseras utan djupare ansträngningar finner jag en del nöje i filmen i alla fall. Jag har upptäckt att den blir bättre efter flera tittningar. Den är främst en visuell brakfest, och folk som söker just detta får minsann valuta för pengarna av världens dyraste rulle. Lägg till att musikmästaren Hans Zimmer inte sparar på krutet med välkomponerade stycken.

I BD-format blir filmen inte alls så pjåkig för den som är bild- och ljudbög som jag själv. Den är maffig och klart värd att se, flera gånger om man bara tål allt virrvarr.