Inglourious Basterds

Titel: Inglourious Basterds
År: 2009
Längd: 153 min
Genre: Drama | Krig | Thriller
Regissör: Quentin Tarantino
Skådespelare: Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz, Eli Roth, Diane Kruger, Til Schweiger, Michael Fassbender

*Varning för spoilers*

Quentin Tarantino är en  regissör som verkligen kan skapa egenartade filmer, något vi får se prov på i hans galna nazislaktarepos där han har omskrivit historien och blandat grovt våld med genialisk komik.

I ett naziockuperat Frankrike får vi bevittna ett gräsligt mord på en judisk familj av tyska soldater. Soldaterna är ledda av den obarmhärtige Överste Hans Landa (Christoph Waltz). En av familjens medlemmar, Shosanna Dreyfus (Mélanie Laurent), lyckas dock fly med livet i behåll. Några år senare äger hon en biograf där Joseph Goebbels (Sylvester Groth) vill ha premiär av sin nya film ”Nationens Stolthet”. På visningen ska alla de stora nassarna närvara, inklusive Hitler (Martin Wuttke) själv. Shosanna ser detta som en chans att hämnas och hon planerar att inte släppa ut någon nazist ur biografen levande. Detta får så småningom ”The Basterds” reda på, en grupp amerikanska gerillasoldater ledda av Löjtnant Aldo Raine (Brad Pitt), vars mål är att avliva så många nazister som möjligt.

Om herr Tarantino är ett snille eller en galenpanna kan man spekulera i. Förmodligen är han en mix av de båda, han drar sig inte för mycket och bryter ofta mot normer, moral, etik och den mer ordinära sortens filmskapande. Men han använder sig inte bara av färskt material, han lånar friskt från lite varstans, Inglourious Basterds är t.ex. en norpad titel från 70-tals-filmen The Inglorious Bastards. Även musiken har han lånat av diverse spaghettiwesterns, oftast komponerad av den kanske främste filmmusikskaparen någonsin; Ennio Morricone.

Jag har läst många intressanta teorier om vad denna film egentligen innehåller. En del menar att Tarantino vill framställa nazisterna som vänliga och alldagliga människor, medan amerikanerna framställs som sadistiska svin, alltså ”vanhederliga jävlar” som titeln lyder. Jag tror dock att titeln syftar på samtliga karaktärer, nasse eller icke-nasse. Alla luras och går bakom ryggen på varandra. Den herre som saknar mest heder måste väl ändå vara Hans Landa som säljer ut hela sitt land för att göra livet mer bekvämligt för sig själv.

Enfald och dumhet är något som också finns bland karaktärerna, och vissa ser bara att det är amerikanerna och figurerna på deras sida som framställs som korkade. Aldo Raines oförglömliga försök till att tala italienska är exempel på idioti. Men att nazisterna skulle vara genier tycker jag inte att man kan påstå heller. I en av de första scenerna talar t.ex. Hitler om att ”The Bear Jew” i själva verket kan vara en golem. Dessutom är det inte särskilt smart av alla de tyska ledarna att samlas i en biograf under en officiell biopremiär. Det är lite som att säga ”kom och ta oss”. Men Tarantino ska inte direkt behöva anstränga sig för att få Hitler & Co att framstå som puckon. Majoriteten av filmpubliken är redan medveten om att man inte kan vara nazist utan att vara en dumbom.

Efter min första titt på Inglourious Basterds blev jag lite besviken på att jag inte fick se mer action och fler scener med The Basterds som är de mest tilltalande karaktärerna. Men det var med någorlunda fel förväntningar jag såg filmen, jag väntade mig mer Kill Bill men fick istället se mer Pulp Fiction. Filmen bygger mest på slipade och fyndiga dialoger, och många scener sker vid bord där minst ett par personer sitter och konverserar. Dialogskapande råkar turligt nog vara en av Tarantinos starkaste sidor, för hade någon annan regissör försökt sig på att skriva ett liknande manus så hade det förmodligen gått åt pipsvängen med alltihop.

Till en film som denna behövs naturligtvis ett gäng mycket begåvade och karismatiska skådespelare, och flera sådana lyckades man hitta. Det mest kända namnet i ensemblen är Brad Pitt som med bravur spelar sydstatare av Don Vito Corleone-modell. Den största äran bland skådisarna går dock till Christoph Waltz som vann en välförtjänt guldgubbe för sin insats. Waltz var tidigare en helt okänd skådis utanför sitt hemland som lyckades charma och förskräcka hela världen med sin roll som den språkbegåvade elakingen Hans Landa.

De långa dialogscenerna och humorn till trots finns våldsglorifiering som kan få publiken att både jubla och känna avsmak. Mestadels är allt förbannat roande, andra världskriget har nog aldrig varit så kul som i just Inglourious Basterds. Detta är långt ifrån någon Saving Private Ryan eller Schindler’s List, det är Tarantino som roligast, fräckast och mest galen. När eftertexterna rullar vill man bara ha mer, och en del av mig önskar att projektet istället hade blivit en TV-serie med runt ett tjugotal avsnitt.

Om filmen förtjänar högsta betyg har jag grunnat lite på fram och tillbaka, men kommit fram till att den inte når ända fram. Visserligen är den full av guldklimpar och minnesvärda scener, dessvärre tycker jag att historien om Shosanna och Zoller inte är lika festlig som de övriga. Jag saknar i övrigt någon extra scen i form av action, eller bara någon innehållande mer fart. De långa och stillsamma scenerna gör att tempot falnar vid filmens mittenpartier. Utöver det har jag inget att klaga på. Inglourious Basterds är 2009 års bästa film och vore det inte för Pulp Fiction så skulle det även vara regissörens bästa kreation hittills.