Alice in Wonderland

Titel: Alice in Wonderland
År: 2010
Längd: 106 min
Genre: Äventyr | Fantasy
Regissör: Tim Burton
Skådespelare: Mia Wasikowska, Johnny Depp, Helena Boham Carter, Anne Hethaway, Michael Sheen, Alan Rickman

Trots att Tim Burton, Johnny Depp och Helena Bonham Carter är favoriter hos mig blev jag inte alltför exalterad när det var klart att de skulle göra en film om Alice, tjejen som trillar ner i ett kaninhål och bemöts av en fantasivärld. Jag var oroad över att det mest skulle bli en medioker rulle såsom Burtons Charlie and the Chocolate Factory. Min lust att se filmen ökade inte precis när kritiker och publik hävdade att filmen inte var mycket att ha. Nu kan jag intyga att de hade rätt.

Detta är ingen remake av den klassiska berättelsen som man kanske kan tro, det är snarare en sorts uppföljare. Alice (Mia Wasikowska) är nu 19 år och hon minns sin gamla resa till Wonderland som en dröm. Hon lever ett gott liv och ska snart bli tillfrågad om hon vill gifta sig med en fisförnäm ung herre. När en viss liten kanin börjar dyka upp bestämmer hon sig för att förfölja den, och återigen faller hon ner i det stora hålet i marken. Där träffar hon på varelserna hon såg som barn, men hennes minnen är vaga och hon tror att alltihop bara är en annan konstig dröm. Red Queen (Helena Bonham Carter) styr och ställer i Underlandet med järnhand. Enligt en profetia ska Alice dräpa drottningens drake och befria alla innevånare från hennes tyranni.

Alice in Wonderland är en rakt igenom barnvänlig upplevelse med svärdstrider utan blodstänk. När Burton väljer att regissera en sådan typ av film lyckas han oftast inte uppnå några höga resultat, det gäller även denna gång. Jag skulle önska att han gav sig in på ett mörkt och barnförbjudet territorium som han gjorde med Sweeney Todd, då är han betydligt vassare. Ska han ha en fortsatt plats bland mina favoritregissörer så föreslår jag att han skärper sig.

Överraskningar och skrattframkallande segment uteblir helt och hållet i Alice in Wonderland. Berättelsen är banal och bjuder inte på något man inte redan sett hundra gånger förut. Inte heller den grafiska biten är något att hurra över. Med undantag för ett fåtal vackra vyer är effektmakeriet plastigt och själlöst, med andra ord raka motsatsen till vad man får skåda i James Camerons Avatar. Allt blir bara en ytlig röra som inte imponerar någonstans.

Att Johnny Depp och Helena Bonham Carter skulle rädda showen var något jag hade hoppats på, dessvärre lyckas de aldrig helt, även om de gör sitt bästa med vad de har att arbeta med. Det är inget fel på deras skådespeleri, det är i deras karaktärer problemen ligger. Jag kan inte påstå att de är tråkiga, men roliga eller minnesvärda kan man knappast kalla dem heller. Nu har jag kanske förresten låtit supernegativ i min recension här så jag kan avsluta med att säga att filmen inte är dålig trots brister av stora proportioner. För barn är den säkert skitkul, men nog finns det bättre filmer att spendera sin tid på.