King Kong

Titel: King Kong
År: 2005
Längd: 201 min (förlängd med 14 min)
Genre: Äventyr | Drama | Romantik
Regissör: Peter Jackson
Skådespelare: Naomi Watts, Adrien Brody, Jack Black, Andy Serkis, Jamie Bell, Evan Parke

Efter att Peter Jackson och hans trupp blivit helt färdiga med mina tre favoritfilmer satte de tröstfullt igång med ett nytt storprojekt, en remake av 30-tals-klassikern King Kong. Den kom att ge mig en häftig bioupplevelse som klamrade sig fast i minnet. Mallen för min perfekta biofilm ser ut som så; lång, bombastisk, visuellt enastående och regisserad av en mästare på storslagna scener.

Året är 1933 och den stora depressionen härjar vilt i New York. Ann Darrow (Naomi Watts) får en av huvudrollerna i den lömske regissören Carl Denhams (Jack Black) nya film. På ett litet skepp ska de fara iväg och filma på exotiska platser. Vad Carl inte har talat om för kaptenen och besättningen är att de egentligen far mot en outforskad ö, ”Skull Island” som han kallar den. Kapten Englehorn (Thomas Kretschmann) får senare order om att styra skeppet tillbaka eftersom Denham ska arresteras. Men strax efteråt kraschar skeppet mot en hög vägg som omger en ö. Denham förstår att det är Skull Island och kliver i land med sina medarbetare för att börja filma och utforska. De hinner dock inte komma långt förrän öns barbariska innevånare får syn på dem och tar Ann till fånga. Hon ska offras till en viss Kong.

Peter Jacksons personliga önskan var att få tilldela rollen som Carl Denham till Robert De Niro eller George Clooney, båda intressanta val. Men det slutade med att Jack Black fick den, och han passar faktiskt utomordentligt. Det är inte ofta man ser honom i mer seriösa filmer, för annars medverkar han mest i medelmåttiga komedier, nu senast var det Gulliver’s Travels som minst sagt ser gräslig ut.

Den kvinnliga huvudrollen i King Kong tilldelades Naomi Watts, även hon var ett bra val. Hon har talang för att skrika och spela allmänt ledsen, såsom rollen kräver. Det för tankarna till Denhams ord: ”Look at you. You’re the saddest girl I’ve ever met.”

Med sin speltid på 187 minuter är King Kong en riktigt lång film, för lång enligt många. Den förlängda versionen på 201 som jag just såg för första gången tillför inte särskilt mycket, ett par monsterfajter och ett par mindre scener bara. Originalet räcker gott och väl. Filmfotografen Andrew Lesnie kom för övrigt med förslaget om att filma i svartvitt för att höja känslan av att man såg på en gammal klassiker. En intressant idé tycker jag, det vore kul att se hur filmen hade blivit då.

Att se Kong brottas med ett flertal exemplar av jättedinosaurier är ett stort nöje, grymt välregisserat. Om jag någon gång i framtiden skulle lista de bästa filmfajterna jag har sett, då ska jag vara säker på att högranka King Kong vs. 3-4 Tyrannosaurusar. För barn kan det absolut bli obehagligt när jätteapan biter av tungan och bryter käken på dem. För att inte tala om de läskiga infödingarna som får värsta kannibalstammen att framstå som civiliserad.

Jacksons King Kong är en distinkt kärleksförklaring och hyllning till den gamla klassikern, och man har bland annat därför inte varit särskilt noga med att täppa igen logiska hål som storyn fört med sig. Spoilervarning i nästa mening: Till exempel har vi ingen aning om hur de lyckades frakta Kong med hjälp av sin lilla båt hela vägen till Amerika. Hade de däremot inkluderat en demonstration så hade filmens längd förmodligen blivit betydligt längre, något som publiken inte skulle ha uppskattat så hjärtligt. Man kan bisarrt nog säga att den logiska luckan är tämligen välkommen.

Utöver det visuella och actionfronten når inte filmen upp till någon märkvärdigt mästerlig nivå. Den bjuder i stort sett på söndagsunderhållning av mycket god kvalitet, med humor, romantik, dramatik, mystik och förstås mängder med action. Det tål att ses många gånger om.