Titel: The Lion King
År: 1994
Längd: 89 min
Genre: Animation | Äventyr | Drama
Regissör: Roger Allers och Rob Minkoff
Skådespelare: Jonathon Taylor Thomas, Matthew Broderick, Jeremy Irons, James Earl Jones, Moira Kelly, Rowan Atkinson
*Varning för spoilers*
Mitt första biobesök ägde rum då jag var runt 5-6 år och filmen jag såg hette The Lion King. Den kom att bli min stora barndomsfavorit. Rejält många gånger såg jag den på VHS, jag tycktes aldrig tröttna på den. Under det senaste året har jag försökt få tag på en DVD-utgåva till ett rimligt pris, men det har inte varit lätt. Nyligen lyckades jag dock lägga vantarna på en. Nu har jag sett mästerverket med restaurerad bild och ljud för första gången, samt en ny sång, kan dock inte påstå att jag är supernöjd.
Jag antar att de flesta har sett The Lion King, men eftersom jag ändå har handlingen nedskriven där jag tidigare listat mina favoritfilmer så kan jag lika gärna kopiera över den hit: Det unga lejonet Simba drömmer om att en dag bli djungelns konung som sin far Mufasa. Mufasas ondsinta bror Scar har också planer på att ta över tronen, och det inom en snar framtid. Scar dödar tillslut Mufasa och skyller på stackars Simba och lurar ut honom i exil. Morgonen därpå blir han kompis med det komiska radarparet Timon och Pumba, en surikat och ett vårtsvin. När Simba blir äldre stöter han ihop med sin barndomsvän Nala som han även förälskar sig i. Hon försöker övertala Simba att återvända till sitt gamla hem och ta sin rättmätiga plats som kung.
Som sagt var detta första gången jag såg DVD-versionen av The Lion King. Den innehåller en liten sekvens som jag avskyr. En nyinspelad sång kallad ”The Morning Report” som Zazu och delvis Simba sjunger. Man har inte använt sig av originalskådisarna, andra röster hoppar istället in för en stund, vilket endast är fruktansvärt. Tänk att de hade mage att klippa bort originalscenen med Rowan Atkinson. Synd att de ändrade på en film som var helt perfekt. Att förstöra min barndoms guldgruva på det sättet är en riktig illgärning.
Hursomhelst ska recensionens tonläge skifta nu. Inledningen med den stora solen som stiger över den rödfärgade himlen till ”Circle of Life” är kanske den bästa i filmhistorien. Otroligt vackert och imponerande. Förutom nämnd sång finns även klassiker såsom ”Hakuna Matata” och ”Can You Feel The Love Tonight”. Elton John och Tim Rice gjorde makalösa jobb på den fronten. Hans Zimmer som komponerade toner i absolut världsklass var inte sämre.
Skurken i detta drama, Scar, är den mest ondskefulla som Disney någonsin framställt, en sadistisk psykopat rentav. Bland alla underbara karaktärer är han självfallet inte den enda som sticker ut. Simba, Timon, Pumba, Mufasa är alla oförglömliga. Kontra Scar lär Mufasa vara Disneys mest respektingivande figur någonsin. Då tänker jag förslagsvis på scenen där han talar med Simba om livet och döden och hur deras förfäder vakar över dem från stjärnorna.
Ett band mellan far och son har aldrig varit så starkt och fängslande på film. Vem som helst kan börja böla till Mufasas död . Jag får dessutom gåshud av att se hans skepnad forma sig på himlen och höra hur James Earl Jones mäktiga stämma yttrar Simbas namn i en av tidernas bästa scener.
Disney lyckas här klämma fram både sorge- och glädjetårar hon sin publik och jag betvivlar att Disney någonsin kommer att producera någonting likvärdigt igen. Varje röstskådespelare var ett klockrent val för den karaktär de röstgav, alla från Matthew Broderick som den vuxne Simba till Rowan Atkinson som brittisk fågelbutler. The Lion King är en av de mest kraftulla filmerna någonsin och den kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.
EDIT: Nu har jag sett BD-utgåvan och är mycket nöjd. Den tillagda sången är borta, och ljud samt bild är av toppkvalitet.
Relaterat: 10 Bästa Disneylåtarna
Voldo's Filmblogg 