The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring

Titel: The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring
År: 2001
Längd: 178 min
Genre: Action | Äventyr | Fantasy
Regissör: Peter Jackson

Aldrig förut har jag skrivit recensioner av mina tre favoritfilmer, dels för att det skulle ta alldeles för lång tid och dels för att ingen skulle vilja läsa dem, om jag nu skrev ner allt jag tycker och känner för filmerna det vill säga. Men jag har bestämt mig för att göra ett försök ändå till att sammanfatta mig genom kortare texter, som mest kommer att gå in på hela trilogin som helhet istället för var film för sig. Det är nämligen så att jag nyss införskaffade mig en större TV som jag provtittade trilogin på, genom Blu-Ray såklart, och jag känner att jag måste skriva någonting. För säkerhets skull passar jag på att varna för spoilers också.

När jag var runt 11-12 år gammal fick jag höra om en äventyrsfilm kallad ”Sagan om Ringen”,  som alla verkade gilla. Det var inte förrän jag upptäckte diskussionsforum på Internet ett par år senare som jag fick veta att folk inte behövde göra det. Jag som brukade tänka ”inte ens Hitler skulle ha tyckt illa om Sagan om Ringen”. Hursomhelst fick den fart på mitt allmänna intresse för film, som tog ytterligare steg efter uppföljarna och andra favoriter som Forrest Gump och Fight Club. Om jag fick tre önskningar av en ande så jag skulle jag bli frestad att önska en lista med statistik över filmerna jag har sett flest gånger. Att The Lord of the Rings leder är bensäkert, jag har bara ingen aning om hur många gånger jag sett filmerna, om det är ett femtiotal, hundra, femhundra eller tusen. Många gånger är det, och jag kan nästan varje replik utantill, inklusive de alviska.

”I amar prestar aen. The world is changed.” Med de orden går sagan av stapeln. Galadriel (Cate Blanchett) lotsar oss igenom den hisnande inledningen till berättelsen om missionen att förgöra ondskans ring i Middle-Earth. En avlägsen värld där alla möjliga varelser från alver till troll existerar. Så länge jag kan minnas har jag blivit tjusad av fantasy och svärdepos. Som barn älskade jag till exempel Mio min Mio med en ung Christian Bale på rollistan. Nyligast får jag väl säga att det var manga- och animeserien Berserk som jag fastnade starkt för. Troligtvis är jag en fantasynörd som inte har sett eller läst så mycket fantasy just för att vara fantasynörd.

Uppgiften att regissera Tolkiens majestätiska saga gick till den galne Nya Zeeländaren Peter Jackson som inte alls hade någon erfarenhet av större filmprojekt tidigare. Skepticismen var naturligtvis stor hos många, men nog blev de mållösa när deras ögon fick skåda vad regissören kokat ihop. Kvickt i The Fellowship of the Ring visades det att han fångat böckernas anda med hjälp av stort hjärta och glödande filmkonst.

Skådespelarna är otroligt välvalda, veteraner blandas friskt med färskt blod. Mest imponerar Ian McKellen som Gandalf, han älskar onekligen sin karaktär och att få spela honom på vita duken. Någon många ser som mindre talangfull är Orlando Bloom som fick spela alv med sinne för bågskytte. Visst är han ingen särskilt bra skådis, MEN, han är perfekt som Legolas. Jag skulle personligen aldrig ha velat se någon annan i den rollen. Bloom behöver inte anstränga sig i sitt agerande mer än fysiskt, han råkar vara som Legolas upp i dagen rent naturligt. Dominic Monoghan som spelar Merry nämnde detta i en intervju, och hur Bloom knappt tål alkohol och har en andedräkt som doftar blommor. Om det är någon som inte känns hundraprocentig är det Liv Tyler, en bättre och mer karismatisk skådis hade man gärna fått anställa utan protester från mig. Jennifer Connelly hade kanske suttit fin?

Min ansats att inte skriva för långa eller för korta recensioner av The Lord of the Rings är inte lätt åstadkommen. Jag slutar här innan det blir för mycket, det är två filmer till som ska recenseras. Bland det bästa med The Fellowship of the Ring är den uråldriga demonen Balrog och Gandalfs strid med denne. Och till bästa musikstycke får jag utnämna The Breaking of the Fellowship.

betyg10

6 reaktioner på ”The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring

  1. Jag är dinosauriegammal nog att minnas hypen INFÖR de tre filmerna. Det slogs värre på trummorna än någonsin.

    Själv har jag aldrig orkat ta mig igenom böckerna, hur mycket jag än försökt..det har helt enkelt varit för tråååkigt…

    Självklart anammade jag dock snikvarianten och såg de tre filmerna istället,där mitt fortfarande bergfasta omdöme är att just den här första filmen är absolut den bästa. Här finns en friskhet och energi i berättandet(plus toppklass på effekterna förstås)som Jackson i mina ögon inte lyckades uppbåda i de resterande filmerna (ja naturligtvis förutom effekterna dårå.)

    Som helhet dock en trilogi som har sin plats i filmhistoriens finrum, helt klart.

  2. Jag gillar verkligen den första filmen. precis som Steffo säger har den en fart och mycket är nog om ska vara ärlig nyhetens behag. men den är mer varierande i rummet (berg, skog o annat) än de efterföljande vilket gör att den känns lite rappare.
    Böckerna är verkligen trista, man äter, går och sjunger. Det jackson lyckas med är att göra Tolkiens skissartade pappkaraktärer levande, han har även lyft ut och ändrat om till det bättre som sagt första filmen får även toppbetyg av Filmitch :)

    • Kan nog hålla med om att böckerna är lite halvsega. Jag har dock inte läst dem på minst 5-6 år. Och aldrig har jag läst dem på engelska. Det ska kanske bli ändring på det framöver, för de svenska översättningarna är verkligen kassa.

  3. Haha, oj vad jag kände mig gammal nu helt plötsligt för precis som Steffo säger minns jag mycket väl hypen innan Fellowship ens hade haft premiär. Jag minns till och med alla Tolkienfanatikernas oro när filmerna fortfarande bara var på idéstadiet ;)

    Kul att du försökt ge dig på att skriva om en sådan stor kärlek, det är aldrig lätt men jag tycker att du har lyckats väldigt bra. Ska bli spännande att läsa fortsättningarna.

    Som jag skrev tidigare hör jag också till dem som tycker att av trilogin är denna första film bäst, sannolikt för att den är en sådan bra upptakt samtidigt som den har en tydlig början (och vilken början, Blanchett är bäst!), mitten och avslut.

    Böckerna/boken är stilbildande, det går inte att komma ifrån men jag tycker absolut att Jackson verkligen har lyckats plocka russinen ur kakan och fokusera på plot snarare än den episka väv som Tolkien frammande och som i vissa lägen absolut blir lite seg.

    Vad gäller skådisar håller jag med om att Orlando var helt perfekt som Legolas, men att han sedan inte lyckats med så mycket annat.

  4. ”men jag tycker att du har lyckats väldigt bra”

    Tackar. :)

    Jackson visste vad han gjorde när han anlitade Cate Blanchett, helt klart.

  5. Jag är så gammal att jag minns den tecknade varianten av nämnda saga…!
    Det gläder mig att fler än jag finner böckerna urtråkiga,detta sagt av en som läser minst 30 böcker om året. Jag hörde att det skulle bli film och tänkte….suck. Sen hörde jag vem som skulle göra dem och jag blev lite uppiggad då jag sett ett par tidiga verk(Bad taste, The frighteners).
    Hypen var runt 200% då jag äntrade biografen…det var som att få en smäll på käften. Denna trilogi är det bästa som nånsin gjorts,att man kunnat få till så magiska filmer av dessa trista böcker är i sig värt en Oscar. Att sen välja Viggo som Aragorn var ett snilledrag. Jag har aldrig nånsin känt för att kriga,men när jag klev ur salongen kände jag ”ja ,jag skulle kunna dö för rätt sak”. Otroligt. Den förtjänar en 12:a. Håller dock inte med dig om Liv, hon passar perfekt i den rollen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s